Trump and Xi are Playing to the Home Crowd

<--

Trump och Xi spelar för hemmapubliken

Att välja en favorit är inte lätt när den faktaresistente twittraren utan impulskontroll möter ledaren för världens största kommunistdiktatur. I grunden är det ändå viktigt och bra att USA:s och Kinas presidenter träffas. De två länderna måste ha en relation. Men ingen ska förvänta sig att Donald Trump och Xi Jinping åstadkommer några genombrott i Florida

Bara för att vissa intressen sammanfaller behöver inte målsättningarna göra det. Trumps paroll ”Amerika först” har sin spegelbild i en mer subtil ”Kina först” hos Xi. Båda spelar framför allt för hemmapubliken.

Nordkorea står för tillfället överst på Trumps föränderliga agenda. Han har krävt rask kinesisk handräckning mot Kim Jong Uns kärnvapenhot, i veckan accentuerat av ännu ett missiltest. Traditionella allierade som Japan och Sydkorea är inom skotthåll. Dessutom vet ingen exakt hur långt Nordkorea är ifrån att kunna skicka en atombomb till Kalifornien. Om inte Peking agerar gör vi det själva, har Trump sagt

Kina är också irriterat och har utan tvekan möjligheterna att utöva påtryckningar. Nordkorea är beroende av leveranser av bränsle och livsmedel, och 90 procent av handeln sker med Kina. Xi och Trump skulle kunna göra en gemensam lista som inkluderar stopp för missil- och kärnvapentest, nedmontering av anläggningar, garantier mot försök att störta regimen i Pyongyang, humanitärt bistånd och så vidare.

Men Kina har sina skäl att visserligen ställa upp på FN-sanktioner men inte strypa Nordkoreas ekonomi. Om grannstaten kollapsar fruktar kineserna en flyktingvåg och att amerikanska trupper hamnar vid den egna gränsen. En inte obetydlig faktor tillkommer: Kim Jong Un har ingen lust med eftergifter, eftersom han ser kärnvapnen som sin livförsäkring. Så vad Kina kan och vill leverera är högst osäkert. Och ett amerikanskt militärt företag skulle vara oerhört farligt.

Den gamle fastighetshajen Trump kanske tänker sig en bytesaffär: om Xi löser Nordkoreaproblemet får han fria tyglar i Sydkinesiska havet. Kina betraktar både det och Östkinesiska havet som sin egendom, trakasserar grannländer och markerar revir med konstgjorda öar.

Det finns lösningar, teoretiskt sett. Kina borde komma överens med andra kustnationer från Japan och Sydkorea till Filippinerna och Vietnam om hur fiske och råvaruutvinning ska delas, alltmedan vattenvägarna hålls fria för alla handelsflottor. Eventuella tvister avgörs i Internationella havsrättsdomstolen.

Fast Kina vill inte ha det så, utan anser sig ha rätt att skriva reglerna i sin region. Och Trump har hittills inte visat sig särskilt intresserad av vare sig allierade eller andra asiatiska länder som hukar inför Pekings maktspråk.

Trumpadministrationens signaler om Sydkinesiska havet har varit motstridiga. Presidenten själv har väckt förvirring om Taiwan, som Kina betraktar som sitt. Samtidigt håller USA på att installera missilförsvaret Thaad i Sydkorea, början till en sköld mot Nordkoreas kärnvapen. Kina är emot allt som kan begränsa den egna rörelsefriheten, och har straffat sydkoreanerna med konsumentbojkotter men haft en dämpad ton mot USA.

Östasien är komplext, Trump en utrikespolitisk novis utan respekt för experterna på området. Det gör i sig framtiden svårspådd. Latenta ekonomiska konflikter gör det inte enklare.

Under valkampanjen riktade Trump föråldrade anklagelser mot Kina för att hålla valutakursen nere i syfte att exportera mer. Han hotade med höga tullar för att radera ut det amerikanska handelsunderskottet. Det skulle utlösa repressalier, drabba internationella leverantörskedjor och minska antalet jobb i både USA och Kina.

Frihandelsavtalet TPP var Barack Obamas projekt för att knyta asiatiska vänner närmare och fastslå normer som även Kina måste följa. Trump drog sig ur. Bättre hade varit att fullfölja TPP och bjuda in Kina att delta, för allas ömsesidiga vinning.

Men om det finns någon konsekvens i Trumps politiska budskap är det protektionismen. Kina är knappast heller frihandelns ädle riddare, utan gynnar de egna statliga bolagen och ställer upp hinder för utländska. Ett handelskrig mellan länderna skulle hur som helst få förödande konsekvenser för hela världen.

Samarbete mellan USA och Kina, om ekonomi, om klimat, om mycket, vore däremot till gagn för alla. Det skulle säkert också minska risken för farliga konfrontationer av annat slag. Men att båda skulle sätta ”världen först” verkar i dagsläget aningen naivt.

About this publication