The Shame and Dishonor Can Never Be Polished Away

<--

Donald Trump tillfogar sitt presidentskap en evig skada genom att jämställa nazister med motdemonstranter. I Vita huset råder ett skriande moraliskt tomrum

De kom med facklor, vapen och hatsymboler. De marscherade och skrek: ”Judar ska inte ersätta oss. Judar ska inte ersätta oss. Blod och jord. Blod och jord.”

Det är en dryg vecka sedan. Det var fredagskväll i amerikanska Charlottesville, tillräckligt mörkt för att de brinnande facklorna – en isande eld från historien – skulle synas på långt håll.

Det hade varit känt i förväg att nazister, vit makt-grupper och Ku klux klan-sympatisörer skulle bege sig dit. Det föregivna skälet? Att protestera mot beslutet att ta bort statyn över den djupt kontroversielle sydstatsgeneralen Robert E Lee.

Men varken före eller efter marschen rådde det något tvivel om det verkliga ärendet: att sprida rasism och rädsla. Att skrika ut sitt hat mot dem som tillhör ”fel ras”.

Av just det skälet hade mängder av människor samlats för att anordna fredliga motdemonstrationer. Där fanns alla möjliga deltagare: studenter, vanliga stadsbor, religiösa ledare, tillresta aktivister; även en del svartklädda.

På lördagen, dagen efter den extremt otäcka marschen genom universitetets campus, tilltog spänningarna. En del av de högerextrema förde tankarna till paramilitära grupper – tungt beväpnade och klädda i uniform.

Strax före lunch körde plötsligt en bil i hög fart med siktet inställt på motdemonstranterna. Människor flög i luften. Aktivisten Heather Heyer, 32, dödades. Senare samma dag inträffade ännu en tragedi när en polishelikopter, som övervakade skeendet, störtade. Två poliser förolyckades.

Terry McAuliffe, guvernör i Virginia, skrädde inte orden om vit makt-grupperingarna som kommit till Charlottesville. ”Det finns ingen plats för er här”, sade han. ”Det finns ingen plats för er i Amerika. Skam över er. Ni låtsas vara patrioter, men ni är allt annat än patrioter.”

Det hade varit en lika självklar som enkel sak för president Donald Trump att entydigt och kraftfullt fördöma de högerextrema. Politiska ledare har en särskild roll att spela i nationella kriser, när människor känner chock och sorg. Kanske mer än någon annanstans gäller detta i USA, världens mäktigaste demokrati, landet som en gång höll på att slitas isär av ett inbördeskrig som handlade om synen på slaveri.

”Det amerikanska presidentämbetet är främst en plats för moraliskt ledarskap”, sade Franklin D Roosevelt, presidenten som förde USA i krig mot Nazityskland.

Donald Trump var uppenbart ointresserad. På Twitter, där han normalt inte sparar på krutet mot politiska motståndare, medier och terrorister, valde han att först tiga. När han sedan tog till orda fördömde Trump våldet ”på båda sidor”.

Bara den som bortser från kontexten – den högerextrema inramningen, den öppna rasismen och antisemitismen – kan komma fram till en sådan kålsuparteori.

Efter massiv kritik kompletterade Trump sitt uttalande, och läste upp ett fördömande av nazisterna. Men i tisdags var den amerikanske presidenten tillbaka där han började. Det extremt upprörande twittrandet om ”båda sidor” var ingen tillfällighet.

På en numera historisk presskonferens i Trump tower, som skulle handla om satsningar på infrastruktur, utkristalliserade sig flera saker.

Bara den som bortser från kontexten – den högerextrema inramningen, den öppna rasismen och antisemitismen – kan komma fram till en sådan kålsuparteori.

För det första – Trump kränkte åter alla dem som fredligt protesterat mot nazimarschen, genom att jämställa de högerextrema med motdemonstrationerna. Mordet på Heather Heyer ville han inte stämpla som ”terror” – i skarp kontrast till hans snabba, entydiga och rimliga fördömande av barbariet i Barcelona ett par dagar senare.

För det andra – Trump uttryckte sitt totala ointresse för moraliskt ledarskap, han abdikerade från den roll som amerikanska presidenter normalt försöker spela: att sätta standarder, att agera som föredömen, att dra upp skiljelinjen mellan rätt och orätt.

Inte ens det faktum att den tidigare Ku klux klan-ledaren David Duke och den ökände högerextremisten Richard Spencer uttryckt sitt tack till Donald Trump, fick honom att rygga till. Tvärtom. För presidenten är logiken snarare omvänd: den som prisar Trump har alltid rätt, det är kritikerna som är moraliskt förkastliga.

Den senaste veckans händelser är mycket allvarliga, och riskerar att få högerextremister i hela västvärlden att hämta kraft från Trumps vedervärdiga uttalanden. I Sverige försöker nazister redan störa viktiga sammankomster. Vi lär få se mer av den taktiken, om inte polisen förstår vad som står på spel och börjar flytta manifestationerna bort från centrum, där de hotar den allmänna ordningen.

De högerextrema försöker få sin närvaro och sin retorik att normaliseras; helst ska den smitta av sig på traditionellt demokratiska grupper. Här spelar konservativa partier en nyckelroll för att dra upp demarkationslinjen högerut. Den som vill inspireras kan med fördel följa den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Hon vet, av egen erfarenhet, hur farliga politiska extremister är, såväl från höger som vänster.

Vad Donald Trump anbelangar kan ingen som känner till hans korta tid i politiken vara överraskad. Detta är inget nytt. Detta är samme Trump som utnyttjat de högerextrema som ett nyttigt kampanjverktyg. I veckan skickade för övrigt president Trumps personlige advokat vidare ett radioaktivt mejl till journalister och jurister i Washington, där bland annat motdemonstranterna i Charlottesville uppmanades att ”återvända till gettot”.

Trump deltog talande nog inte på minnesstunden av den mördade aktivisten Heather Heyer, känd för att kämpa mot orättvisor. Det gjorde däremot hennes mor, som talade. Hon uppmanade människor att fortsätta dotterns kamp – lyssna till hjärtat och gör det lilla extra för att världen ska bli en bättre plats, sa hon. Hon påminde om vad hennes dotter hade skrivit på Facebook: ”Om du inte är upprörd, så följer du inte vad som sker”.

Donald Trump kommer aldrig att kunna polera sitt presidentskap från skammen och vanäran.