Soon We Can Only Dream of Having the USA as World Police

<--

Efter förra helgens G7-toppmöte gick Trump till attack mot Kanadas premiärminister Justin Trudeau. Grannlandets ledare kallades “svag” och “oärlig”.

Desto bättre kom Trump överens med Nordkoreas diktator i samband med veckans historiska toppmöte i Singapore. Kim Jong-Un förärades följande karakteristik: “Han har en stor personlighet. Han är en rolig kille. Han är väldigt smart. Han är en fantastisk förhandlare. Han älskar sitt folk…”

Kontrasten mellan dessa två bemötanden säger egentligen allt man behöver veta om Donald Trumps ledarskap. USA:s närmaste allierade behandlas som något katten har släpat in.

Samtidigt hyllas ledaren för världens mest brutala diktatur förbehållslöst. Kim Jong-Un har personligen beordrat hundratals avrättningar, däribland på sin ingifte farbror. “Great personality”, enligt Trump.

President Trump är precis så destruktiv som man kunde befara

I debatten finns ibland en vilja att mildra kritiken mot Trump. Tidskriften The Economist skriver förtjänstfullt om fenomenet i USA. Men samma mönster är tydligt i Sverige. Förre statsministern Göran Persson hör till dem som mellan varven ser behov av att ge motbilder. Toppmötet med Nordkoreas diktator var “modigt” och Trump förtjänar beröm, slog Persson fast i veckan.

Adam Cwejman på Göteborgs-Postens ledarsida är inne på samma linje i en krönikaunder rubriken: “Bara Trump kunde ha blivit polare med Kim Jong-un” (GP 13/6). Han kritiserar den njugga inställningen till det historiska toppmötet i bland annat SVT: “I Sverige påminner missunnsamheten om en magsur svärmor ur en Dickensroman som inte kan glädjas över att dotterns burduse arbetarmake äntligen lyckats med något.”

Ingen sitter förstås inne med facit och något av allt som Trump har kastat upp i luften kommer säkert att landa rätt. Men på det stora hela är det ingen tvekan om att Trumps framfart är förödande för västvärlden. Efter 500 dagar i Vita huset står det klart att Trump är precis så destruktiv i rollen som amerikansk president som man kunde befara.

Nu hotar dessutom ett handelskrig

Han har dragit sig ur handelsavtal, Parisavtalet om klimatet och Iranavtalet. USA har flyttat sin ambassad till Jerusalem utan att invänta ett fredsavtal och tillsatt “mini-Trumps” som ambassadörer i nyckelländer som Israel och Tyskland. I det förra fallet är ambassadören en stor finansiär av bosättarrörelsen; i det senare fallet skapade ambassadören nyligen rubriker genom att lova att understödja konservativa rörelser runtom i Europa.

Sverige ska kanske vara tacksamt över att beskedet om vem som ska bli ny ambassadör i Stockholm har dragit ut på tiden.

Nu hotar dessutom ett handelskrig efter att Trump i fredags gav grönt ljus för amerikanska tullavgifter på 50 miljarder dollar för kinesiska varor. Sedan den 1 juni har USA infört tullar på stål- och aluminiumvaror från EU, Mexiko och Kanada.

Det finns inget försonande att säga om denna förstörelselusta. Det är utrikespolitikens motsvarighet till att rycka undan duken från bordet. Eller som Trumpdoktrinen sammanfattas av en medarbetare i Vita huset: “We’re America, Bitch” (The Atlantic).

Demokratin befinner sig i kris runtom i världen

Det som gör detta extra bekymmersamt är att USA:s reträtt från världen kommer vid en tidpunkt då väst redan är på nedgång. Tankesmedjan Freedom House konstaterar i sin senaste rapport att demokratin befinner sig i kris medan auktoritära ledare stärker sin position runtom i världen.

Och den starkaste av alla starka män är förstås Xi Jinping. Vi är på väg in i det kinesiska århundradet. Kina är redan världens största ekonomi mätt i köpkraftsjusterad valuta liksom världens största exportör och tillverkare. Apple säljer numera fler Iphones i Kina än man gör i USA.

Kina har dessutom goda chanser att vinna kampen om AI – artificiell intelligens – som är vår tids motsvarighet till rymdkapplöpningen mellan Sputnik och Apollo.

Oro för att USA ska dra sig tillbaka från Asien

Det är konturerna av en helt ny världsordning som träder fram i stället för den amerikanska hegemoni – Pax Americana – som har präglat efterkrigstiden. Den utvecklingen är svår att stoppa, men med Trump i Vita huset har den fått skjuts alldeles i onödan.

Trump söker konflikt med de västliga klubbar som finns, som G7, Nato och EU, och klipper av ekonomiska band till sina allierade. I Asien finns redan en stor oro över att USA ska dra sig tillbaka och lämna fältet fritt för kinesisk dominans.

Ett land som Japan är helt beroende av amerikanska säkerhetsgarantier. Sydkorea skulle vara väldigt oskyddat om Trump gjorde allvar av planerna på att dra tillbaka de 30 000 amerikanska soldaterna från halvön. Bara USA:s löfte om att ställa in alla militärövningar tills vidare är en stor framgång för Kina.

Tänk om USA ändå ville vara världspolis

I juli är det Europas tur att konfronteras med Trump i samband med Natotoppmötet i Bryssel. I bästa fall kommer han att ta tillfället i akt att prisa den transatlantiska länken. Men det går inte att utesluta att han snarare ser ett tillfälle att skälla ut sina allierade för att de lägger för lite pengar på försvaret.

För Sverige är den nya oförutsägbarheten minst lika olustig, eftersom så mycket av vårt säkerhetstänkande bygger på en direkt och nära relation med USA.

De stora vinnarna på Trumps ovilja att axla ett globalt ledarskap är Kina och Ryssland. De gör sig breda där USA drar sig undan.

Det fanns en tid då vänstern ägnade spaltkilometer åt att ondgöra sig över vad världspolisen USA tog sig för. Kanske kommer även USA-hatarna snart att drömma sig tillbaka till den tiden.

About this publication