Powerless Superpower

<--

I strömmen av avslöjanden om USA:s utrikespolitik är frånvaron av verkliga skandaler påtaglig. USA:s många belackare borde vara besvikna.

Att osannolika mängder mer eller mindre känslig diplomatpost via Wikileaks blivit allmängods är ett allvarligt bakslag för amerikansk utrikespolitik. Att läckan också är oerhört genant för den amerikanska administrationen behöver knappast tilläggas.

Men i innehållet finns inte mycket som USA behöver skämmas för.

Alla som betraktar USA som ”den store satan” och som den globala avspänningens och den eviga fredens främsta hinder borde så här långt känna djup frustration. Var den amerikanska byken inte solkigare än så?

Besvikelsen delas antagligen av alla dem som föreställer sig att USA:s utrikespolitik mer eller mindre kontrolleras av en mäktig israelisk lobby. Försöken att övertala i tur och ordning president George W Bush och därefter Barack Obama att med militära medel slå ut iranska kärnanläggningar var fåfänga.

Lika liten effekt hade för övrigt den i sammanhanget minst lika ivriga arabiska lobbyn, anförd av Saudiarabiens kung Abdullah, som manade USA att ”skära huvudet av ormen” – den iranska – innan det var för sent.

Bristen på verkligt komprometterande uppgifter förklarar kanske varför så mycket av uppmärksamheten kretsat kring skvaller, pikanta detaljer om hur diverse höga politiker ”hånas” – som det heter på kvällstidningsprosa – av amerikans­ka diplomater i breven hem. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi beskrivs som ”oansvarig, fåfäng och ineffektiv”. Rysslands president Medvedev och premiärminister Putin liknas vid Robin och Batman. Den libyske härskaren Kaddafis beroende av en bystig, blond, ukrainsk sjuksköterska noteras.

USA har genom åren samlat en del på sitt samvete. Men här finns inga avslöjanden om ljusskygga planer på att störta folkvalda regeringar, inga konspirationer mot andra länder.

Verkligheten, sådan den framträder i diplomatposten, visar sig ligga ljusår ifrån alla febriga föreställningar om ett maktberusat imperium som med världens starkaste krigsmakt i ryggen tvingar andra nationer till lydnad och underkastelse.

Snarare visar sig USA vara påfallande maktlöst, påtagligt oförmöget att driva igenom sin vilja.

Diplomatbreven andas ofta uppgivenhet, det må sedan gälla den hejdlösa korruptionen i den afghanska statsledningen eller det faktum att en tidigare pålitlig allierad som Turkiet kommer på allt vänskapligare fot med Iran.

Fortfarande är USA världens mest inflytelserika nation och garant för en någorlunda stabil världsordning. Men det är en tillvaro mer präglad av vanmakt än av maktfullkomlighet.