The USA Ought to Avoid Meddling

<--

USA bör undvika inblandning

Publicerad: 2 februari 2011, 04.46. Senast ändrad: 2 februari 2011, 08.08

2011-02-02 04:46:07

USA:s trovärdighet när det gäller demokrati i Mellanöstern är begränsad efter ockupationen i Irak. Därför ska fokus nu vara det egyptiska folket, inte rop på en mer aktiv amerikansk roll, skriver journalisten Salam Karam.

Läs vidare Textstorlek: Normal text Större text Störst text Skriv ut Kommentarer (19 st) Blogglänkar (14 st) Frestelsen att kräva ett mer aktivt amerikanskt stöd till oppositionen och mot Mubarak i Egypten är legitimt. Men USA bör undvika detta. Revolutionerna i Tunisien och nu i Egypten är folkliga revolter som har börjat utan amerikansk inblandning och på den vägen måste de fortsätta.

De som vill se ett mer aktivt amerikanskt stöd till oppositionen i Egypten och mot Mubarak bör ställa sig en fråga: Vem skulle tjäna på det? USA har inget att vinna på att ta en mer aktiv roll i händelserna och den sista person folket som revolterar i Egypten lyssnar på i dag är en amerikansk president.

Västvärlden står inför en ny situation. Vi står inför folkliga revolutioner utan uttalade ledare. I Tunisien visade folket att de genom demonstrationer och utan västvärldens stöd, på mindre än en månad, kunde störta en regim med en enorm säkerhetsapparat. De första efterföljande demonstrationerna i Egypten hade därför följande slogan: ”Tunisien är inte bättre än Egypten”.

Budskapet från den folkliga revolten i Tunisien var solklar för folket i Egypten: ”Kan tunisier, så kan vi. Vi behöver inte förlita oss på någon annan än vår egen styrka och varken USA eller annan makt kan stoppa revolutionen.” Ett aktivt amerikanskt ingripande eller retorik mot Mubarak och för oppositionen skulle vara som att skrika inför en döv massa. Den enda effekt en sådan retorik skulle kunna ha är negativ. Det skulle skapa en känsla av att USA har förlorat kontrollen över läget i arabvärlden, och därför vill återvinna inflytande och styra revolutionen.

USA:s historia i arabvärlden är komplex. USA har varit både källa till hat och inspiration. Många av arabvärldens främsta intellektuella har hittat sitt nya hem i USA efter flykt från förtrycket i arabvärlden. Supermakten är fortfarande drömlandet för många utbildade och arbetslösa ungdomar. Efter Israel är Egypten det land som får mest stöd av USA, både militärt och ekonomiskt.

Men USA:s stöd till arabvärldens diktatorer har också skapat enorm vrede; pengar har använts till att bygga ut polis och säkerhetsapparat, två institutioner som hatas av folket. Avskyn för USA:s stöd till dessa regimer har varit så stor att även en person som Saddam Hussein, som spelade det antiamerikanska kortet, var hyllad i arabvärlden. Sommaren 2003 reste jag som turist till Tunisien, och många tunisier reagerade med starka känslor när de hörde att jag var från Irak: ”Du är från Saddams land! Att hans regim har fallit känns som en mardröm! Vi älskar Saddam!”

USA:s försök att ta avstånd från Mellanösterns diktatorer och aktivt, genom den så kallade dominoeffekten, demokratisera regionen med störtandet av Saddam Hussein, har både uppmuntrat och hämmat demokratiseringen av regionen. Diktatorer insåg att de måste börja reformera sina länder och att de inte längre kan skylla eländet i sina länder på västvärlden. En våg av rapporter och oberoende undersökningar om arabvärldens svåra ekonomiska och politiska förhållanden publicerades och blev tillgängliga för allmänheten. Men samtidigt har demokratiförespråkare i regionen blivit associerade med George W Bush, det blodiga kriget i Irak och ockupationen.

Vad vi ser i dag är folkliga revolter utan amerikansk inblandning eller kontroll. Ett ord som har klingat högre än annat under den tunisiska revolutionen har varit karaamah som betyder värdighet på arabiska. I den arabiska kulturen anses en människas karaamah vara ovärderlig. När en människa förlorar sin värdighet, är han/hon förlorad. Och kanske kan värdighet i den arabiska traditionen sägas vara av lika stor betydelse som begreppet frihet är i den västerländska. I ordet karaamah inryms människans rättigheter och värde. Rätten till ett värdigt liv, utbildning, arbete och politiskt deltagande.

Revolutionerna i Tunisien och Egypten handlar om folk som förlorat sin karaamah och vill återvinna den. Det handlar om att mer än 30 miljoner egyptier lever under fattigdomsgränsen. Det handlar om utbildade arbetslösa ungdomar som drömmer om framtiden men vet att bara ett fåtal som står makten nära kan leva dessa drömmar. Det handlar om ingenjörer och lärare som måste jobba extra som taxiförare på nätterna för att kunna försörja sig. Och det handlar om att arabvärlden är den region med minst frihet i världen.

De som vill ha en mer aktiv amerikansk roll, bör ha följande i åtanke: Det handlar om Egypten nu – inte USA.

SALAM KARAM