Obama Forced to Live Bush’s Dream

<--

Terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 uppenbarade ett nytt hot mot Västvärlden. Den annars isolationistiske president George W Bush gick därför ut i två krig, det ena för att slå ut al-Qaida och det andra för att avskräcka världens skurkregimer från att utveckla kapacitet för storskalig terrorism.

Det långsiktiga målet var dock ett annat. Bushadministrationen menade att terrorn bara kunde övervinnas genom att folken i Mellanöstern fick demokratiska styren. Bush var övertygad om att viljan till frihet var universell. Att muslimer och araber drevs av samma längtan som andra. För denna tro fick han skarp kritik, men han fullföljde ändå sin linje och höll USA kvar i ett oändligt svårt och tyvärr ofta misskött ­nationsbygge på fientlig mark.

George W Bush hoppades att fria val i Irak skulle leda till en dominoeffekt i Mellanöstern. Så blev det inte. Det blev knappt ens legitimt styre i Irak, Och det lilla embryo till dominoeffekt som syntes, som Cederrevolutionen i Libanon och några demokratiskt inriktade reformer i en handfull länder, har sett ut att klinga av.

Artikeln fortsätter…

Barack Obama valdes till president bland annat på löftet om att inte vara George W Bush. Krigsäventyren skulle avslutas, Arabvärldens despoter skulle fås på bättre tankar via dialog.

Så blev det inte. Under två månader har Mellanöstern genomsvepts av en frihetsvåg som i sina dimensioner bara kan jämföras med tiden för Järnridåns fall. I väst, vid Atlantkusten, Marocko, där demonstranterna har tvingat kung Muhammad att gå med på politiska reformer. På andra sidan om Afrika, på Arabiska halvöns östra sida, Bahrain, där kung Hamad har fått ta hjälp av saudisk trupp för att freda sig mot upproret. Norrut, vid Medelhavet, det slutna Syrien, där demonstranterna har satt det styrande arabsocialistiska Baathpartiets lokaler i lågor. I Syd, vid Arabiska sjön, det feodala Jemen, där flera ministrar nu anslutit sig till oppositionen, ja till och med i lilla Djibouti tvärs över viken har det varit protester. Och i epicentrum Egypten, där helgen innebar folkomröstning. Nu ändras konstitutionen för att möjliggöra en övergång från Hosni ­Mubaraks diktatur till något nytt. Jasminrevolutionen tycks inte gå att stoppa.

När någon verkligen försöker, som överste Muammar Gaddafi, reses omedelbart kraven på att omvärlden – USA – ska ingripa.

Det är George W Bushs dröm. Men det är Barack Obama som tvingas genomleva den.

Det är en av anledningarna till att insatsen i Libyen kom så sent att Gaddafi nästan hade hunnit slå ut rebellrörelsen helt. Det är också därför USA, efter de inledande dagarnas strider där den amerikanska eldkraften varit helt avgörande, vill överlämna ansvaret att upprätthålla flygförbudszonen till de allierade länderna. Obama vill in i det längsta att USA ska kunna avsäga sig den globala ledarrollen.

Vilka signaler skulle det ha sänt till demonstranterna i de andra länderna, om USA hade struntat i bönerna från rebellerna som slaktades av Gaddafi? Vilka signaler skulle det ha sänt till andra despoter om USA hade lämnat Gaddafis blodbad utan åtgärd?

Det är så en värld utan USA skulle se ut. Ropen på hjälp skulle klinga ohörda. Det skulle inte ens ha blivit några rop på hjälp, eftersom Gaddafi skulle ha haft kärnvapen – om nu inte George W Bush hade använt piskan för att övertala honom att skrota atomprogrammet – och därmed varit omöjlig att påverka.

Det går inte att säga hur det kommer att sluta. Det är långt ifrån säkert att regionen blir demokratisk. Men Jasminrevolutionen är den mest hoppingivande utveckling som Arabvärlden har sett. Och proteströrelsen kan bara leva under förutsättning att USA står redo att backa upp.

About this publication