The Last American

<--

Den siste amerikanen

Publicerad 26 juni 2011 0.01 Uppdaterad 27 juni 2011 23.302011-06-26 00:01:43

Per T Ohlsson.Mars 1918. Överbefälhavaren Ferdinand Foch, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och general Philippe Pétain stod lutade över frontkartor i Fochs högkvarter mellan Beauvais och Compiègne. Herrarna var bekymrade, mycket bekymrade.

Tyskarna hade, under Erich Ludendorffs befäl, dragit igång en väldig offensiv som pressade tillbaka fransmännen och britterna.

Plötsligt dök två oanmälda besökare upp. Det var general John Pershing, chefen för USA:s nyanlända expeditionskår, och hans stabschef Tasker Bliss. Pershing förklarade att han ställde sina trupper till Fochs förfogande: ”Allt vi har är ert.”

Tasker Bliss kände att även han borde yttra något magnifikt och undslapp sig:

”Vi har kommit hit för att dö.”

Nu kan det vara slut med det.

Amerikanerna hann bara slåss något halvår innan vapenstilleståndet trädde i kraft den 11 november 1918, men under denna korta, avgörande fas av första världskriget stupade 81 000 av dem.

De inspirerade sina utmattade allierade och hjälpte till att stoppa Ludendorffs tjurrusning: det var huvudsakligen amerikanska styrkor som vid Château-Thierry hejdade den tyska framryckningen mot Paris och i slaget om Belleauskogen slogs marinkårssoldaterna med så furiös beslutsamhet att tyskarna kallade dem Teufelhunden, djävulshundar.

Efter krigsslutet och Versaillesfreden 1919 valde USA dock isolationismens väg. Europa fick klara sig på egen hand. Med förfärande konsekvenser.

När japanerna attackerade Pearl Harbor i december 1941 och Adolf Hitler förklarade krig mot USA var det dags för amerikanerna att återvända. Den här gången var de med i kampen i flera år och förlusterna var större. Drygt 400 000 amerikaner stupade i andra världskriget, de flesta i Europa.

De vann inte kriget militärt; det var på östfronten, där två mordiskt totalitära system drabbade samman, som den tyska krigsmaskinen maldes sönder. Men i Normandie och Ardennerna räddade de friheten åt halva Europa: ingen europeisk demokrati hade överlevt ifall kriget hade varit en exklusiv uppgörelse mellan nazism och stalinism.

Efter krigsslutet 1945 stannade amerikanerna i Västeuropa, som kunde återuppbyggas tack vare Marshallhjälpen. Försvaret organiserades genom Nato med USA i en ledande roll.

Gång på gång, som vid de återkommande Berlinkriserna, tycktes ett nytt storkrig vara nära. Men dithän gick det inte.

Europa, så ofta sönderslitet, har sedan 1945 upplevt en exempellös fredsperiod. Undantaget är blodbaden på Balkan på 1990-talet, men även då, i Bosnien 1995 och i Kosovo 1999, var det amerikanerna som bar huvudansvaret när etnisk rensning och massmord på muslimer skulle stoppas.

Amerikanerna har, precis som Tasker Bliss sade, varit beredda att dö för Europa. Det inkluderade också det formellt alliansfria Sverige. Senast var det Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström som i sin imponerande bok Den dolda alliansen visade i vilken häpnadsväckande omfattning som Sverige, i största hemlighet, räknade med och planerade för amerikansk hjälp i händelse av krig.

Men tiderna förändras.

Europa befinner sig nu mitt uppe i en kris som är så komplex och flerdimensionell att den kan beskrivas som existentiell.

Den är ekonomisk: skuldkrisen, det grekiska ödesdramat, eurons framtid. Den är politisk: återupprättade gränskontroller, framgångar för främlingsfientliga partier, integrationsproblem. Den är strategisk: ett energirikt och revanschistiskt Ryssland i öster, den arabiska folkresningen i söder, i sydöst ett Turkiet som stöts bort från Europa.

Och som om detta inte var nog:

Långt borta i väster har Den nya världen börjat tröttna på Den gamla.

Om några dagar avgår Robert Gates som USA:s försvarsminister. Gates utsågs 2006 av George W Bush. När Barack Obama tog över som president 2009 lät han Gates sitta kvar för att markera kontinuitet. Men nu lämnar Gates regeringen. CIA-chefen Leon Panetta blir Pentagonchef.

Vid en säkerhetspolitisk konferens i Bryssel höll Gates den 10 juni sitt avskedstal inför en europeisk publik. Anförandet fick inte riktigt det genomslag i Europa som det förtjänade. Kanske valde Europa att förtränga budskapet. För vad Gates hade att säga var ord och inga visor:

USA kan inte fortsätta med ”att lägga allt knappare medel på länder som uppenbarligen är ovilliga att själva satsa resurser … på sitt eget försvar”.

Han fortsatte:

”Framtida politiska ledare i USA, för vilka det kalla kriget inte var samma formativa erfarenhet som för mig, anser kanske inte att avkastningen på Amerikas investeringar i Nato är värda kostnaden.”

Nato har, framhöll Gates, utvecklats till en tudelad allians mellan länder som ”vill och kan betala priset” och ”de som inte vill dela på riskerna eller kostnaderna”. Det är, tillade han, ”oacceptabelt”.

Den Natoledda Libyeninsatsen illustrerar problemet. Tyskland, Europas ekonomiska stormakt, vägrar delta. Och bara timmarna efter Gates tal meddelade Natolandet Norge att landet av kostnadsskäl skall dra sig ur operationerna.

Bakgrunden till Gates beska besked är USA:s ansträngda ekonomi med väldiga underskott och en skenande statsskuld. Dessutom har USA befunnit sig i väpnade konflikter i tio år: Afghanistan och sedan Irak. Till det skall läggas Libyen, där kostnaden för USA:s begränsade medverkan närmar sig en miljard dollar.

I klartext:

USA har inte längre råd att vara världspolis och samtidigt stå för notan.

Då riktas blickarna självfallet mot Nato. USA svarar för tre fjärdedelar av Natoländernas samlade militärutgifter. Storbritanniens militärbudget motsvarar 7,7 procent av USA:s; Frankrikes 6,6 procent.

I Afghanistan, där USA nu inleder ett successivt tillbakadragande, har en rad europeiska länder, inbegripet Sverige, ställt upp med militära insatser inom ramen för Isaf, men amerikanerna gör grovjobbet och säger, lätt galghumoristiskt, att Isaf står för ”I saw Americans fighting”.

Den amerikanska opinionen blir allt mindre internationellt engagerad. En mätning från Pew Research Center for the People & the Press, genomförd i maj, visar att 58 procent anser att USA borde ”bry sig mindre om vad som händer utomlands”, en ökning från 49 procent 2004. Omsvängningen är särskilt markant bland konservativa väljare.

Det sätter i sin tur spår i vad tänkbara republikanska kandidater säger inför nästa års presidentval. Den tidigare Massachusettsguvernören Mitt Romney, som etablerat sig som favorit, förordar ett forcerat återtåg från Afghanistan. Och i kongressen växer kritiken mot Obamas beslut att involvera USA i Libyen. Representanthusets republikanske talman John Boehner anser att det strider mot War Powers Act, en lag från Vietnameran som innebär att presidenten måste få klartecken från kongressen innan USA går i krig. I annat fall måste styrkorna kallas hem efter 90 dagar. Obamaadministrationen invänder att Libyeninsatsen inte är ett regelrätt krig.

Därutöver pågår en demografisk förändring i USA: andelen amerikaner som spårar sina rötter till Latinamerika, Asien och Afrika växer. Efter andra världskriget var det en liberal nordstatselit med släktband till Europa som byggde en ny världsordning med FN och Nato som bärande inslag. Nu tynar den eliten bort.

Processen är ofrånkomlig: Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Ett embryo till en europeisk försvarsordning, högst relevant för EU-landet Sverige, är Lissabonfördragets artikel 42:7 om ”bistånd med alla till buds stående medel”. Men det ligger i Europas intresse att utvecklingen sker under ordnade former så att inte det transatlantiska samarbetet äventyras.

Europa kommer under överskådlig tid att vara beroende av USA:s militära hjälp. Libyenaktionen hade till exempel inte kunnat hållas igång utan amerikanska ammunitionsleveranser och spaning med amerikanska Awacsplan. Och även om USA allt mer måste förhålla sig till snabbväxande rivaler i Asien ligger det inte i landets intresse att helt vända Europa ryggen. Också en supermakt behöver vänner. Särskilt en supermakt på dekis.

Fast det är hög tid för oss européer att släppa en outtalad tankefigur som alldeles för länge har format synen på vår egen säkerhet:

Att vi är beredda att slåss. Till den siste amerikanen.

Tasker Bliss visste nog inte hur tagen på orden han skulle bli.