The Tax-Cutting Conservatives Are Sinking the U.S.

<--

Oförmågan att enas om en vettig lösning på USA:s skuldkris har lett till att landet nu för första gången fått sänkt kreditbetyg, vilket innebär mindre förmånliga räntor när man lånar pengar. USA ses helt enkelt inte längre som en exemplarisk lånekund, utan har blivit smått opålitligt i de internationella långivarnas ögon.

Paul Krugman, som nyligen tog emot det som lite slarvigt brukar kallas Nobelpriset i ekonomi, säger i klarspråk det som kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors uttrycker på revisorspråk: De som hela tiden trilskats, satt sig på tvären och till slut hänvisat landet till en kompromiss som hotar kasta in världen i en djupare ekonomisk kris är den skattefientliga högern.

Det kan te sig närmast absurt. Skattetrycket för gemene man i USA är bara cirka 25 procent mot Sveriges nära 50 procent, men då äts en stor del av mellanskillnaden upp av sjukförsäkringar, högskoleavgifter och annat som vi betalar via skatten. Stora företag och de som äger dem, de som har något att säga till om när kongress och senat ska rösta om krispaket, har däremot löjligt låga skatter. De 400 rikaste, med en genomsnittlig årsinkomst på 345 miljoner dollar, såg sin federala inkomstskatt minska genom nya avdrag och kryphål från 26 procent 1992 till 17 procent 2007. De avdragen och kryphålen vill de fortsätta utnyttja, och det ser de till att republikanerna ordnar åt dem.

Ronald Reagan fick på sin tid ge namn åt ”Reaganomics”, som förenklat gick ut på att om de rika tilläts bli rikare skulle även övriga delar av befolkningen komma i åtnjutande av välståndet som då skulle ”sippra ned” till dem. Smulorna från den rikes bord, med andra ord. När George W Bush drog igång sitt stora åtgärdspaket i början av 2000-talet var skattesänkningar för de rika ett

viktigt inslag. Mer pengar över för de som lyckats slå sig fram skulle sporra fler att försöka, och kanske skulle även arbetstillfällena på så vis öka. USA:s låginkomsttagare lockades med förmånliga bostadslån med huset som säkerhet. Det var viktigt att lära folk principen med att äga.

Vi vet hur det gick: George W Bushs polare i företag som Enron och Lehman Brothers såg till att sko sig allt vad de kunde innan ekonomin

kraschade, bankerna fick räddas med krispaket när inte ens människors pantsatta hem räckte för att täcka kreditförlusterna. Allt detta banade väg för en (med amerikanska mått) vänsterliberal president, som nu får ta smällen för skattesänkningar, bankstöd och tio år av dyra krig runtom i världen.

USA:s militärutgifter har ungefär lika stor del i budgeten som utgifterna för Medicare och Medicaid, sjukvårdsbidrag till pensionärer och fattiga – men det är de senare som hotas av nedskärningar.

USA:s kris gör det ekonomiska läget i världen ännu mer bräckligt än det redan var, men inget tyder på någon politisk vilja att tvinga de rikaste – eller bankerna – att ta det minsta ansvar för vad de ställt till med. Under vintern och våren har vi sett en ökning av det fackliga motståndet mot nedskärningar i USA, framför allt på delstatsnivå. Kan något gott komma ur den senaste tidens utveckling så vore det att det motståndet ytterligare ökar i styrka.