America Is Out of Joint

<--

Ur led är Amerika

Winston Churchill, de vassa formuleringarnas mästare, konstaterade en gång:

”Man kan alltid lita på att amerikanerna gör det rätta – sedan de uttömt alla andra möjligheter”.

Orden gör sig påminda i dessa dagar, då världens största ekonomi med nöd och näppe har undgått en statsbankrutt som hade fått förödande konsekvenser för den globala ekonomin.

Efter omröstningar i representanthuset och senaten och med bara timmar kvar till midnatt den 2 augusti, då pengarna skulle ha tagit slut, kunde president Barack Obama underteckna en lag som i omgångar höjer skuldtaket, gränsen för hur mycket USA får låna, med 2 100 miljarder dollar från 14 300 miljarder.

Därutöver skall budgetunderskottet, idag 10 procent av BNP, kapas med totalt cirka 2 400 miljarder dollar under tio år.

Så hoppas man kunna bromsa en skenande statsskuld som uppgår till 100 procent av BNP.

Men överenskommelsen, som manglades fram under väldiga våndor, har brister och finansmarknaden, redan skakad av eurokrisen, blev inte imponerad.

För det första skall merparten av nedskärningarna förhandlas fram av en kommitté bestående av tre demokrater och tre republikaner. Med tanke på de låsningar som numera präglar amerikansk politik är det svårt att se hur de skall kunna samsas.

För det andra är minskningen av budgetunderskottet otillräcklig för att återställa statsfinansiell stabilitet. Den motsvarar bara lite mer än 1 procent av den prognostiserade produktionen under den närmaste tioårsperioden. De flesta bedömare, inklusive kreditvärderingsinstituten, anser att underskottet behöver bantas mycket mer. För första gången har Standard & Poor’s sänkt USA:s kreditbetyg.

För det tredje försvagas beslutets trovärdighet av att det inte innehåller några intäktsförstärkningar, det vill säga skattehöjningar. President Obama ville från början ha en ”balanserad” lösning med höjda skatter för de allra rikaste, men republikanerna vägrade att gå med på det.

Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt. USA har, internationellt sett, ett lågt skattetryck. Uttaget motsvarar idag knappt 15 procent av BNP, den lägsta nivån sedan 1950.

Särskilt efter de sänkningar för höginkomsttagare som drevs igenom av George W Bush har det amerikanska skattesystemet fått en närmast grotesk profil. Warren Buffett, en av USA:s mest förmögna personer, noterade häromåret, med viss förfäran, att han betalade 18 procent i inkomstskatt medan hans sekreterare betalade 30 procent.

Situationen förvärras också av att USA:s återhämtning efter finanskrisen och konjunkturraset 2008–2009 går trögt. Tillväxten är anemisk. Förra fredagen reviderades siffran för årets första kvartal ned från 1,9 till 0,4 procent.

Den officiella arbetslösheten har bitit sig fast strax över 9 procent, men i realiteten är den nästan dubbelt så hög, eftersom statistiken inte omfattar personer som slutat söka jobb.

Och i ett läge där offentliga nedskärningar är en nödvändighet har USA ett enormt investeringsbehov: när World Economic Forum rankar kvaliteten på infrastrukturen i 139 länder hamnar världens rikaste land först på 23:e plats.

Hur kunde det gå så illa?

En del av svaret är att det beror på långvariga försyndelser som låtit USA leva över sina tillgångar. Redan på 1980-talet, under Ronald Reagan, förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.

En annan del av svaret är att amerikansk politik har blivit dysfunktionell. Som ett Grekland i jätteformat.

USA:s mer än tvåhundraåriga konstitutionella modell med maktbalans och starkt minoritetsskydd förutsätter ansvarstagande och pragmatism. Men radikaliseringen av det republikanska partiet, som nu råkat i händerna på den paranoida och rasistiskt anstrukna Tea Party-rörelsen, har förgiftat samarbetsklimatet.

I förra årets kongressval erövrade republikanerna majoritet i representanthuset och knappade in på demokraterna i senaten. Därmed kan de i praktiken hålla nationen som gisslan.

Deras beteende är fullständigt ansvarslöst.

President Obama var ursprungligen inställd på långtgående eftergifter med stora nedskärningar och endast marginella intäktsförstärkningar.

Republikanerna sade ändå nej. David Brooks, själv konservativ, framhöll i New York Times att ett normalt parti hade gripit detta tillfälle att under ordnade former transformera ekonomin. Men, tillade han, republikanerna är inte längre ett normalt parti.

Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform – övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ”socialism” och ”oamerikanska” värderingar. Under förhandlingarna om skuldtaket gick det så långt att den normalt samlade Barack Obama störtade ut från ett möte med Eric Cantor, representanthusets majoritetsledare, med orden:

”Jag har nått min gräns. Det här kanske förstör mitt presidentskap, men jag tänker inte ge mig.”

Men till sist gav han sig. Republikanerna fick igenom i stort sett vad de ville. Obama hade, teoretiskt, kunnat köra över kongressen och höja skuldtaket på egen hand genom att hänvisa till konstitutionens 14:e tillägg från 1868 om statsskuldens giltighet, men det hade sannolikt lett till krav på riksrätt.

Presidenten uppnådde i och för sig en viktig framgång: skuldtaket är avfört från dagordningen valåret 2012. Likafullt har bilden av en retirerande och vek president satt sig.

Enligt en undersökning från Pew, genomförd under andra halvan av juli, vill 41 procent att Obama väljs om nästa år medan 40 procent föredrar en republikansk president. Så sent som i maj hade Obama en ledning med 11 procentenheter. Särskilt illavarslande för presidenten är att de oberoende väljare som avgjorde valet 2008 överger honom.

Obamas anhängare brukar, något överdrivet, peka på likheter mellan honom och Abraham Lincoln och John F Kennedy. Men på högerhåll jämförs han istället med en president som var obeslutsam och lätt handfallen.

Demokraten Jimmy Carter valdes 1976, efter Vietnam och Watergate, men begravdes fyra år senare i Ronald Reagans jordskred. Det utdragna gisslandramat i Iran och en svag ekonomi med hög inflation blev för mycket. Med två poäng av tio möjliga hamnar Carter i den näst sämsta kategorin i en färsk avhandling från Åbo Akademi, Bland åsnor och elefanter, där Claus Stolpe systematiskt utvärderar USA:s presidenter.

Men jämförelsen Carter–Obama är inte rättvis. Obama har en förmåga att inspirera som Carter saknade. Och i en del avgörande ögonblick – som med det väldiga stimulanspaketet 2009 och raiden mot Usama bin Ladin tidigare i år – har han demonstrerat en helt annan beslutsamhet än Carter.

Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare.

När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse. Men en del av USA var inte redo för en svart president. Och det är den delen som har tagit över det republikanska partiet.

Därav omedgörligheten. Därav viljan att förödmjuka presidenten. Därav det ständiga ifrågasättandet av Obamas värdighet och legitimitet. Och mycket riktigt: det är nästan uteslutande bland vita väljare som stödet för republikanerna ökar. Den ekonomiska krisen bidrar naturligtvis till en uppjagad stämning, men de arga vita männens revolt är en underliggande förklaring till varför ett förut rutinmässigt beslut plötsligt förvandlades till ödesdrama.

Skuldtaket, som infördes 1917 när USA skulle finansiera sitt inträde i första världskriget, har sedan 1960 justerats vid 78 tillfällen, 49 gånger under republikanska presidenter och 29 gånger under demokratiska, utan att det lett till konvulsioner. Men ett allt mer högervridet republikanskt parti drabbades av total blockering när det satt en svart man i Vita huset.

Fast här ligger också Barack Obamas chans 2012: att republikanerna drivs så långt högerut av Tea Party-rörelsen och den kristna tokhögern att de nominerar en vettvilling, till exempel kongressledamoten Michele Bachmann från Minnesota. I måndags röstade hon nej till en höjning av skuldtaket.

När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skull och för världens.