Yet Another Cowboy?

<--

Ännu en cowboy?

Text: Per T Ohlsson

Publicerad 2 oktober 2011 0.05 Uppdaterad 3 oktober 2011 23.302011-10-02 00:05:41

Per T Ohlsson.När George W Bush lämnade Vita huset efter åtta år var han en av de mest impopulära presidenterna i USA:s historia. Två illa skötta krig och en finansiell genomklappning hade drivit förtroendet i botten.

Då, i januari 2009, var det nog ingen som ens tänkte tanken att det några år senare skulle dyka upp en annan republikansk Texasguvernör i presidentsammanhang. Ännu mer reaktionär, dessutom.

George W Bush, denna amerikanska olycka, marknadsförde sig som ”medkännande konservativ”. I Rick Perrys fall måste man stryka ordet medkännande och foga prefixet ultra till termen konservativ.

På någon månad seglade Perry upp som republikansk favorit inför nästa års presidentval. Enligt den löpande sammanvägning av olika opinionsmätningar som görs av sajten RealClearPolitics skaffade han sig en ledning över den tidigare Massachusettsguvernören Mitt Romney, trots att den mer dämpade Romney skulle ha större chanser mot president Barack Obama.

Den 61-årige Perry, uppvuxen på en enkel ranch i västra Texas och med en bakgrund som transportpilot i flygvapnet, var från början demokrat, men fick sitt politiska genombrott 1990, då han som republikan valdes till jordbrukskommissionär. Åtta år senare blev han viceguvernör och efterträdde sedan George W Bush som Texasguvernör när denne avgick i slutet av år 2000 för att bli president.

Det är värt att notera att Perry i början av sin karriär hade god hjälp av Karl Rove, Bushs valstrateg. Rove, som kallats ”Bushs hjärna”, må vara briljant, men har i realiteten varit en av de mest destruktiva figurer som har härjat i modern amerikansk politik.

Med undantag för den spritt språngande Tea Party-rörelsen, formerad 2009 i protest mot ”socialisten” Obama, är den republikanska entusiasmen över Perry ganska tempererad. Efter Perrys svaga debattinsatser och vissa hårt kritiserade uttalanden ökar nu trycket på New Jerseys guvernör Chris Christie att också ställa upp.

Att missnöjet med det republikanska startfältet är utbrett bekräftades förra helgen, då den annars uträknade Herman Cain, en före detta pizzadirektör, vann ett provval bland partiaktivister i Florida.

Att Perry överhuvudtaget kan etablera sig i toppen bland hoppfulla presidentkandidater säger emellertid något viktigt – och oroande – om stämningarna i USA i allmänhet och inom den amerikanska högern i synnerhet.

Opinionsläget i USA, inbegripet det så kallade problemformuleringsprivilegiet, har förskjutits långt högerut. Den genomsnittlige amerikanske väljaren placerar sig numera till höger om mitten och närmare republikanerna än demokraterna. Över en tredjedel av de republikanska väljarna uppger sig vara mer konservativa än ett parti som idag är mer konservativt än någonsin.

Det handlar om en successiv högerradikalisering och polarisering som inleddes redan med valet av Richard Nixon 1968, delvis en reaktion mot liberala reformer på bland annat medborgarrättens område. Processen förstärktes av Ronald Reagan och cementerades under George W Bush.

Demokraten Barack Obamas valseger 2008 framstår som en plötslig och temporär avvikelse. Och mycket riktigt: efter bara två år med USA:s förste svarte president kunde republikanerna notera stora framgångar i kongressvalet 2010.

Man kan utan vidare tala om ett långsamt politiskt och socialt förfall i USA, ett förfall som Jonathan Franzen använder som fond i sin väldiga och hyllade roman Freedom, som nu föreligger på svenska.

Någon gång på 1990-talet, när hatkampanjerna mot Bill och Hillary Clinton kulminerade, brast fördämningarna. I en grundlig genomgång i New York Review of Books konstaterade Michael Tomasky nyligen att den uppskruvade retoriken började driva de konservativa idéerna.

Rush Limbaughs groteska radiotirader nådde en allt större publik och den aggressiva TV-kanalen Fox News blev högerns massmediala plattform. Sedan har bloggar och forum på nätet tillkommit. Det rör sig, utan jämförelser i övrigt, om samma slags bekräftande och självförstärkande informationsflöden, eller bubblor, som blivit föremål för diskussion efter sommarens massaker på norska Utöya; så formade Anders Behring Breivik sin förvridna bild av verkligheten.

Konspirationsteorierna grasserar: 45 procent av Tea Party-rörelsens sympatisörer tror att Barack Obama är född utomlands och därför är illegitim som president.

Det är till denna icke obetydliga och paranoida opinion som Rick Perry vänder sig med ståndpunkter som får Ronald Reagan att framstå som en resonabel mittenpolitiker.

Rick Perry har suttit vid makten längre än någon annan guvernör i Texas. Men det är inte hans enda rekord. Han skryter också med att han har undertecknat 234 dödsdomar, fler än någon annan av USA:s nuvarande guvernörer, och tycks inte bry sig om att det visat sig att minst en av domarna utfärdades på felaktiga grunder. När avrättningarna kom på tal under en republikansk debatt i Kalifornien svarade publiken med applåder.

Perry, som döpt sina cowboystövlar till Freedom och Liberty, har för vana att åberopa Bibeln och har i egenskap av guvernör bett till Gud om mer regn över ett torkdrabbat Texas. Han tror inte på evolutionen och anser att den globala uppvärmningen är ett påhitt av vänstern. På den senare punkten har han merparten av Tea Party-rörelsen med sig: där tror bara 14 procent på mänskligt orsakade klimatförändringar. Inför presidentvalet 1988 stödde Perry demokraten Al Gore. Idag stämplar han den Malmöaktuelle Gore, tidigare vicepresident, som en ”falsk profet” i klimatfrågan.

Barack Obamas sjukvårdsreform är, menar Perry, ”det närmaste det här landet har kommit ren socialism”. Likt många konservativa amerikaner anser Perry att allt gick snett i och med Franklin D Roosevelts reformer och krispolitik, The New Deal, på 1930-talet och han gör gällande att pensionssystemet Social Security, infört under Roosevelt, är olagligt.

Perry vill avveckla konstitutionens 16:e och 17:e tillägg, eftersom de påstås försvaga delstaterna och befästa Washingtons makt. Det förra tillägget möjliggör federal inkomstskatt och genom det senare gjordes senaten direktvald. Han har hotat med att Texas, som anslöts 1845, kan träda ut ur unionen.

Perry, som gör en poäng av att han joggar beväpnad, fick ta emot en storm av kritik när han härförleden lät förstå att centralbankschefen Ben Bernanke är en landsförrädare som bör akta sig för att resa till Texas, ty där riskerar han att råka illa ut.

Finanskrisen utlöstes inte, som Perry ser det, av för lite offentlig reglering, utan av för mycket.

En förklaring till Perrys popularitet, utöver det ideologiska stödet inom Tea Party-rörelsen, är att Texas på senare år har skapat fler jobb än andra delstater. Detta i ett läge då USA:s samlade arbetslöshet har fastnat kring 9 procent, en siffra som utgör Obamas värsta huvudvärk inför presidentvalet.

Det stämmer att omkring 40 procent av de arbetstillfällen som tillkommit i USA sedan 2009 har skapats i Texas. Men det rör sig huvudsakligen om lågproduktiva ”Mcjobs”. I själva verket är Texas, tillsammans med Mississippi, den delstat med störst andel personer på eller under minimilönen.

Inte heller i övrigt är Texas statistik särskilt imponerande: drygt 17 procent av invånarna i USA:s näst folkrikaste delstat lever under fattigdomsgränsen, en högre andel än nationellt.

Om Rick Perry står som slutsegrare i den republikanska nomineringsstrid som startar på allvar i början av nästa år kan det vara Barack Obamas smala lycka:

Perry uppfattas som för extrem.

Men det är långt till november 2012.

Med ännu en recession, som ytterligare underblåser det ursinne som Tea Party-rörelsen exploaterar, kan situationen förändras. Om Obamas krisbekämpning, som republikanerna gör allt för att blockera, inte ger resultat blir det svårt för presidenten att mobilisera samma breda stöd som 2008. Ett lågt valdeltagande bland minoriteter och progressivt sinnade skulle slå hårt mot hans möjligheter att bli omvald.

Fast just den väljarkategori som Rick Perry främst vänder sig till brukar vara hett motiverad när det drar ihop sig till val.

Dessa väljare, lite äldre och förbittrade vita med Bibeln och geväret som käraste ägodelar, fällde avgörandet 2004. Upphetsade av Karl Roves kampanjmaskin gick de man ur huse för att ge USA – och världen – ytterligare fyra år med den mest katastrofala presidenten i mannaminne.