”Obama står sig mycket bra jämfört med företrädarna”
Stenhård valrörelse återstår. Förväntningarna på Barack Obama var stora efter valsegern 2008. Det komplexa politiska systemet har dock ofta stoppat hans reformer. Men om man tittar på vad han faktiskt uträttat står han sig mycket bra i jämförelse med tidigare presidenter. Om man utgår från dagens opinionsmätningar, den amerikanska ekonomin och motkandidaternas ideologi bedömer jag att Obama åtminstone har en 50–50-chans att bli omvald, skriver Erik Åsard.
Nyligen träffade jag en amerikansk historieprofessor från ett välkänt universitet i Mellanvästern. Hon är demokrat på vänsterkanten och jobbade entusiastiskt för att Barack Obama skulle väljas till president 2008. Med vemod i rösten berättade hon om euforin under valnatten då människor av olika bakgrund föll varandra om halsen när det stod klart att USA hade fått sin förste svarte president.
Nu är detta historia och professorns lyckorus har sedan länge övergått i djup frustration. I stort sett ingenting har blivit som hon hoppades. Knappt någon av de reformer som genomförts under Obamas snart tre år i Vita huset har levt upp till hennes förväntningar, inte ens 2010 års sjukvårdsreform. Mitt påpekande att reformen hittills givit nära en miljon fler amerikaner upp till 26 år försäkring via sina föräldrar avfärdades. Hennes egen dotter är äldre och arbetslös och saknar därför sjukförsäkring
En liknande besvikelse, om än inte lika avgrundsdjup, har jag mött hos åtskilliga amerikanska liberaler under senare år. Vad de inte vill inse är att deras förväntningar var på tok för stora och att det är utomordentligt svårt även för en president med egen kongressmajoritet att genomföra förändringar, särskilt inom kontroversiella samhällsområden. Det sätter det komplexa politiska systemet, byggt på maktdelning och motstridande statsorgan, ofta stopp för.
En bättre värdemätare på vad Obama uträttat får man genom att ställa hans vallöften mot vad som faktiskt åstadkommits hittills. Hemsidan PolitiFact.com, som sköts av journalister på St. Petersburg Times, utvärderar kontinuerligt de ledande politikernas aktiviteter inklusive de drygt 500 vallöften som Obama utfäste under valkampanjen. Facit än så länge är att han hållit 155 av löftena, kompromissat om 48 och brutit 53. Ytterligare 67 vallöften har fastnat i kongressen medan 183 är föremål för behandling.
Till de vallöften som hållits hör förutom sjukvårdsreformen det ekonomiska stimulanspaketet, en skärpt reglering av finansmarknaderna, en gradvis hemtagning av Iraktrupperna och avskaffande av den diskriminerande ”don’t ask, don’t tell”-lagen. Bland de brutna vallöftena märks stängningen av Guantánamobasen och upphävandet av George W Bushs skattesänkningar för höginkomsttagare.
Det är vanskligt att jämföra listan med företrädarna eftersom motsvarande noggranna utvärderingar saknas. Mitt allmänna intryck är dock att Obama hittills står sig mycket bra vid en jämförelse med tidigare presidenter – man får gå tillbaka till Lyndon Johnson i mitten av 1960-talet för att finna ett motsvarande reformfacit. Men detta imponerar inte på Obamas vänsterkritiker. De hade hoppats på mycket mer och har inget till övers för Obamas benägenhet att söka samförstånd över partigränserna. Vad de önskar är en president som tydligt artikulerar de progressiva värderingarna och drar ut i strid mot förstockade fiender. Trängtande talar de nu om Elizabeth Warren, senatskandidaten i Massachusetts som profilerat sig som en ”Obamademokrat med glöd”.
Attityden har sin grund i en specifik amerikansk företeelse som är lika notabel hos passionerade höger- som vänsteranhängare – tron att om bara deras egen favoritkandidat får makten kommer denne raskt att ställa allt till rätta och utplåna det stinkande Augiasstallet, ungefär som Jimmy Stewarts rollkaraktär i filmklassikern ”Mr Smith Goes to Washington”. Drömmen om den rena politiken lever vidare i de bägge ideologiska lägren, trots att den gång efter annan grusats.
Vilka är förutsättningarna för Obama att vinna presidentvalet nästa år? Som Nate Silver konstaterar i en inträngande analys (New York Times 3/11) är det främst tre faktorer som är viktiga att syna året före valet: opinionsläget, ekonomins tillstånd samt motkandidatens ideologiska hemvist.
En presidents opinionssiffror vid slutet av hans tredje år har historiskt varit en ganska god värdemätare på hans möjligheter att bli omvald. Sedan 1944 har ett antal av de presidenter som haft uppskattningssiffror under 49 procent ett år före valet förlorat. Obamas siffror under det senaste halvåret har pendlat mellan 43 och 47 procent. Å andra sidan finns det ett par exempel på presidenter som haft höga siffror året före ett val men ändå fått se sitt parti förlora makten, till exempel Dwight Eisenhower 1959, George Bush senior 1991 och Bill Clinton 1999. En ensidig fixering vid opinionsläget kan alltså leda till fel slutsatser.
Ekonomin är en annan viktig faktor. En fortsatt hög arbetslöshet, en svag tillväxt och ett växande budgetunderskott hänger som kvarnstenar runt Obamas hals, och utsikterna för en konjunkturförbättring under det kommande året är små. Ingen sittande president i modern tid har blivit omvald med en arbetslöshet kring nio procent, med ett undantag: Franklin Roosevelt som trots en arbetslöshet på nära 17 procent omvaldes 1936. Men då var arbetslösheten på nedgång och ekonomin på uppgång, och väljarna hyste förhoppningar om bättre tider. I dag är många väljare pessimistiska om framtiden och att vända den trenden blir Obamas största utmaning.
Den tredje faktorn är motkandidatens politiska ideologi, och här gäller att ju mera till höger denne står desto större vinstmöjligheter för Obama. Och omvänt: om republikanerna utser en mittenorienterad kandidat som Mitt Romney eller Jon Huntsman har de betydligt större chanser att vinna än om det blir Rick Perry eller Herman Cain. I aktuella mätningar ligger Obama ungefär lika med Romney medan han leder med mellan 8 och 14 procentenheter över Cain, Perry och Michele Bachmann.
Om man utgår från dagens opinionsmätningar, ekonomin och motståndarens ideologi har Obama åtminstone en 50–50-chans att bli omvald. Men ett år och en stenhård valrörelse återstår och en svår utrikespolitisk kris eller en ny ekonomisk krasch kan välta alla förutsägelser över ända.
Någon tröst kan Obama söka i vetskapen om att det bland många väljare finns en kvarvarande välvilja mot honom, en insikt om att det tar tid att vända en statsskuta med ett tungt arvegods bestående av en svag ekonomi och två utdragna krig. Han kan också sätta sitt hopp till det faktum att det historiskt visat sig svårt för utmanare att avsätta en sittande president. Av de åtta senaste presidenterna som sökt omval har sex vunnit medan bara två förlorat (Jimmy Carter och Bush senior).
Om detta räcker för att tillförsäkra Obama en andra mandatperiod får vi veta på valnatten den 6 november 2012.
Erik Åsard,
professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap, Engelska institutionen, Uppsala universitet.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.