When the US Hasn’t the Will

<--

Fler ledare. För fem år sedan vägrade USA att tala med talibanerna. Idag vägrar talibanerna att tala med USA. Det säger allt om hur maktbalansen i Afghanistan har förskjutits, konstaterade kolumnisten Gideon Rachman i Financial Times i tisdags.

”Väst har förlorat i Afghanistan”, löd rubriken över Rachmans krönika, och det är svårt att säga emot.

Några dagar tidigare levererade New York Times inflytelserike krönikör Thomas L Friedman en till lika delar ilsken och uppgiven litania över sakernas tillstånd i Afghanistan, i Pakistan, i Egypten – kort sagt, hela Mellanöstern.

Liberalen Friedman hade inspirerats av en annan välkänd amerikansk debattör, fast i det motsatta politiska lägret, den konservative historikern Victor Davis Hanson.

Den artikel av Hanson i The National Review som Friedman tog till sitt hjärta inleddes på följande sätt:

”Amerikaner – höger, vänster, Demokrater, Republikaner – är hjärtligt trötta på nationsbyggande i Mellanöstern som ingen tackar oss för. Ändå var demokratisering inte vårt första val, utan snarare en sista utväg när alla andra metoder misslyckats.”

Att intervenera militärt, att inte intervenera, att stötta diktatorer, att stötta folkliga resningar mot diktatorer, att ge utvecklingshjälp och uppmuntran – inget tycks fungera, konstaterar Hanson efter ett svep från 1980-talet och framåt, från Afghanistan, Irak, Libyen, Egypten, Pakistan och Iran vidare till Saudiarabien och Syrien.

Och att inte blanda sig i vad regimer ledda av galningar har för sig ”leder antingen till att dessa skaffar kärnvapen eller begår folkmord – eller till sex hektar ruiner på Manhattan”.

”Brutalt klarögd”, lyder Friedmans omdöme. Det som plågar Mellanöstern idag, skriver han, är en giftig blandning av klantänkande, sekteristiska motsättningar, fundamentalism och olja – ”olja som frestar oss att ingripa eller att stötta diktatorer”.

Det kan invändas att USA bär ett ansvar för utvecklingen i Mellanöstern de senaste decennierna, för fanatismens, vanstyrets och våldets utbredning. Och det är väl också det Hanson och Friedman på sätt och vis medger.

Att högermannen Hanson och vänstermannen Friedman på detta sätt möts i samma slutsats säger något om stämningarna i USA för närvarande.

Så visade också en opinionsundersökning i New York Times nyligen att 69 procent av amerikanerna är emot kriget i Afghanistan, 23 procent är för. När motsvarande mätning gjordes i november svarade 37 procent att de var emot, 53 procent sade att de stödde kriget.

Efter tio år med klena resultat är krigströttheten inget att förvånas över. Tusentals unga amerikanska män och kvinnor har förlorat sina liv i Irak och Afghanistan. Miljarder och åter miljarder dollar har pumpats in i dessa krig och i andra instabila och odemokratiska statsbildningar runt om i regionen, vilket bidragit till att USA vacklar obehagligt nära den ekonomiska ruinens brant.

Isolationismen lurar runt hörnet.

För alla dem som reflexmässigt utgår från att USA:s enda mål är att i sann imperialistisk anda kontrollera världens oljetillgångar måste en sådan utveckling framstå som osannolik.

Men där det finns köpare finns det också säljare, det gäller även olja. Militära medel kan behövas för att säkra transportleder och därmed tillgång, men knappast intervention, ockupation och nationsbyggande.

Det maktpolitiska vakuum som uppstår om USA drar sig tillbaka kommer att fyllas av någon, så mycket är säkert.

Men vem vill se stater som Ryssland och Kina – eller för den delen Iran och de oljedollardränkta saudierna – göra sig ännu bredare på den geopolitiska arenan?

Att den europeiska unionen, som i två år kämpat mot en hotande eurohärdsmälta, som plågas av stagnerande ekonomi, växande arbetslöshet, demografiska obalanser, inbördes oenighet om riktning och mål, skulle kunna ta över USA:s roll helt eller ens delvis, kan väl ingen tro på fullt allvar.

Utvecklingen bör oroa alla som tror på demokrati och mänskliga rättigheter och inser att dessa värden ständigt måste försvaras.

För om USA tappar lusten, och om EU saknar förmågan, vem ska då göra det?

Och kom inte med FN.