An Election for the World

Published in Sydsvenskan
(Sweden) on 30 September 2012
by Per T Ohlsson (link to originallink to original)
Translated from by Grace Olaison. Edited by Jane Lee  .
Tuesday, Nov. 6 has been described rather accurately as the day the U.S. faces its most important crossroads in a very, very long time. And just as in the past — for example, the presidential elections of 1932 and 1980 — it concerns contrasts, fundamentally about a relationship that has always been complex and often explosive in American politics: the relationship between the state and its citizens.

If the incumbent Democratic president Barack Obama is elected in November, it will indicate that Americans accept that the state — or more specifically, the federal government — has a responsibility for basic welfare. Obama’s greatest domestic policy triumph, severely criticized by the right, is of course an almost comprehensive health insurance reform.

Should Americans instead elect Republican Mitt Romney, it will signal the reverse: The state should draw back and allow citizens to look after themselves. Seldom has this Republican ambition been as clear as it is with Mitt Romney. He believes that almost half of voters, 47 percent, are “dependent upon government” and “believe that they are victims.”

The campaign is entering into its most intense phase — the first TV debate will be broadcast on Wednesday — and a lot may happen. However, for the moment, it seems that Obama has the upper hand. He has stretched his lead over Romney to 51-43 percent according to the Pew Research Center and 50-44 percent according to Gallup. Besides, he leads in several of the states that may be decisive: Florida, Ohio and Pennsylvania, among others.

It is remarkable. With official unemployment at 8.1 percent — in reality, it is significantly higher — it ought to be nigh on impossible for Obama to renew confidence. Furthermore, on the issue of employment, the successful businessman Romney has decent credibility. When a Pew survey recently asked which of the candidates is best at “improving the job situation,” the results were even: 46 percent answered Obama and 45 percent Romney.

If one dives into the flood of opinion polls, one soon discovers that the voters prefer Obama in so many areas that it more than outweighs Romney’s strengths. Here are several examples — with Obama’s and Romney’s percentage figures respectively — from a survey that Pew conducted in mid-September:

Connects well with ordinary Americans: 66/23
Good judgment in a crisis: 51/37
A strong leader: 51/38
Dealing with health care: 52/39
Shares my values: 50/40
Honest and truthful: 48/34

The choice belongs to the Americans, but it goes without saying that even other nations are influenced by the result. The U.S. may be sorely tested by its deepest crisis since the Great Depression in the 1930s, but it is still the world’s largest economy with the world’s most powerful military apparatus.

The American presidential election, however, is not decided by foreign policy. Nine out of 10 voters regard the economy as one of the key election issues, but only six out of 10 name foreign policy.

Does it matter for the world who becomes president?

Barack Obama, who was awarded the Nobel Peace Prize, has, since his inauguration in January 2009, restored some of the confidence that was shattered by his Republican predecessor, George W. Bush. U.S. combat forces have left Iraq, and a withdrawal from Afghanistan has commenced. On the whole, he has handled foreign policy challenges with a balanced thoughtfulness: relations with China, the turmoil in the Arab world, Iran’s nuclear ambitions.

However, Obama has not been averse to following Theodore Roosevelt’s motto: “Speak softly and carry a big stick.”

The stick has been used against Moammar Gadhafi in Libya as well as against Osama bin Laden and suspected terrorist bases.

Lately, in Iran’s case, Obama has sharpened his tone. Last week, he spoke before the U.N. General Assembly and stressed that the time for diplomacy “is not unlimited.”

With Mitt Romney as president, the tape would be rewound. It appears that he surrounds himself with advisers from the neoconservative circle that caused such woe under George W. Bush, including the archreactionary John Bolton, Bush's U.N. envoy.

That Romney has a so-so international reputation was confirmed during his trip to Europe and the Middle East this summer, when the verbal mishaps came one after the other. To a Swedish observer, he appeared as the American right-wing answer to Håkan Juholt.

Romney managed to annoy Britain, America's most important ally in Europe, with clumsy comments about the Olympics in London and explained far and wide that he had been informed about the situation in Syria by the head of the British secret service MI6, which violates elementary diplomatic etiquette.

In Israel, he said that Jerusalem is the country's capital. However, the U.S. and the international community do not recognize Israeli claims to Jerusalem — the U.S. embassy is in Tel Aviv. The Palestinians reacted with dismay and were not calmed when Romney let slip that the difference in the "economic vitality" of Israel in comparison to that of the Palestinian territories is due to "culture." Not a word about how the Israeli roadblocks and restrictions hamper movement and growth.

When Libyan rioters on Sept. 11 attacked the U.S. consulate in Benghazi, killing the American ambassador, Romney accused the Obama administration, completely without grounds, of sympathizing with the attackers.

The foreign policy differences between Barack Obama and Mitt Romney are, as stated, not insignificant. But every American president, regardless of party affiliation, must relate to America's actual capacity. And here, there have been fundamental changes since 2001 when George W. Bush was proclaiming the "war on terror," not only with the support of America's mighty military power, but also from an economic position of strength, which has now been thrown away.

National debt is out of control and is the equivalent of 103 percent of the GDP. For the fourth consecutive year — the U.S. fiscal year ends today, Sept. 30 — the budget deficit exceeds $1 trillion. Growth is anemic. Competitiveness has been weakened: The U.S. was ranked as the world leader by the World Economic Forum in 2007, but this year it landed in seventh place. Roads, bridges and railways are deteriorating: U.S. infrastructure is ranked in 23rd place, between Spain and Chile.

The crisis has almost reached existential dimensions. The “American Dream” so central to American self-perception has begun to crumble. Average life expectancy among the less educated is falling, and social mobility today is lower than in Western Europe.

Americans have been down for the count many times, but have always made a comeback. The pattern seems to be repeating. Over the next few years — perhaps decades — the U.S. must prioritize its own development. This does not mean that the superpower should withdraw from the world — isolationism is impossible in the age of globalization. However, economic realities will force America's leadership, whether it is Democratic or Republican, to make tougher international prioritizations.

The U.S. has begun to focus more on the Pacific and the rapidly growing strategic rival China and less on Europe, which must take greater responsibility for its own security. During the air offensive against the Gadhafi regime last year, the U.S. helped with critical contributions, but left it to the British and the French to lead the operation.

Already in December 2009, in a speech at the U.S. Military Academy at West Point, Obama made it clear that there are limits to U.S. commitments:

"As president, I refuse to set goals that go beyond our responsibility, our means or our interests.”

The epoch of American hegemony, culminating in the fall of the Berlin Wall in 1989 and the financial crisis in 2008, comes to an end. The United States remains as the power factor, but new players and lines of conflict impress an ever-increasing influence on a world that is moving away from being unipolar toward being multipolar.

This year's presidential election will determine whether this sensitive-but-inexorable process over the next four years will be administered by a thinking president or a thoughtless one.

In the spring of 2007 during the Republican nomination battle before the election of 2008, Mitt Romney was interviewed by the conservative TV channel, Fox News. He was asked what his favorite novel was and answered: “Battlefield Earth.”

The book was published in 1982 and was written by the founder of Scientology, L. Ron Hubbard. It concerns how the Earth in the year 3000 has been conquered by aliens who plunder the planet for its mineral assets. Mankind, threatened by extinction, fights back under the command of Jonnie Goodboy Tyler from the Rocky Mountains.

In five weeks, Americans will go to the polls. The decision is theirs. However, they must excuse the rest of us if we are a little nervous.




Tisdagen den 6 november 2012 har, alldeles korrekt, beskrivits som dagen då USA ställs inför sitt viktigaste vägval på mycket, mycket länge. Och precis som vid tidigare tillfällen – exempelvis presidentvalen 1932 och 1980 – handlar motsättningarna i grund och botten om en relation som alltid har varit komplicerad och ofta explosiv i amerikansk politik: den mellan staten och medborgarna.

Om Barack Obama, den sittande demokratiske presidenten, väljs om i november signalerar det att amerikanerna accepterar att staten, eller närmare bestämt den federala regeringen, har ett ansvar för grundläggande välfärd. Obamas största inrikespolitiska triumf, hårt kritiserad från höger, är ju en nästan heltäckande sjukförsäkringsreform.

Skulle amerikanerna istället välja republikanen Mitt Romney blir signalen den omvända: staten skall dra sig tillbaka och låta medborgarna sköta sig själva. Sällan har denna republikanska ambition varit så tydlig som hos Romney. Han anser att nästan hälften av väljarna, 47 procent, är ”beroende av staten” och ”ser sig som offer”.

Kampanjen är på väg in i sitt mest intensiva skede – den första TV-debatten sänds på onsdag – och mycket kan hända. Men för tillfället verkar Obama ha övertaget. Han har drygat ut sin ledning till 51 mot 43 procent hos Pew och till 50 mot 44 procent hos Gallup. Dessutom leder han i flera av de delstater som kan fälla avgörandet, bland dem Florida, Ohio och Pennsylvania.

Det är anmärkningsvärt. Med en officiell arbetslöshet på 8,1 procent – i realiteten är den betydligt högre – borde det vara nästintill omöjligt för Obama att få förnyat förtroende. I just sysselsättningsfrågan har den framgångsrike affärsmannen Romney dessutom hyfsad trovärdighet. När Pew nyligen frågade vem av kandidaterna som är bäst på att ”förbättra jobbsituationen” vägde det jämnt: 46 procent svarade Obama, 45 procent Romney.

Den som dyker ned i floden av opinionsundersökningar upptäcker snart att väljarna föredrar Obama på så många områden att det mer än väl uppväger Romneys styrkor. Här några exempel – med Obamas respektive Romneys procentsiffror – ur en mätning som Pew genomförde i mitten av september:

Knyta an till vanliga amerikaner: 66/23.

Gott omdöme i kriser: 51/37.

Stark ledare: 51/38.

Hantera sjukvårdsfrågan: 52/39.

Representativa värderingar: 50/40.

Ärlighet: 48/34.

Valet är amerikanernas, men det säger sig självt att även andra länder påverkas av utgången. USA må vara hårt prövat av den djupaste krisen sedan depressionen på 1930-talet, men är fortfarande världens största ekonomi med världens mäktigaste militärapparat.

Amerikanska presidentval avgörs dock inte av utrikespolitik. Nio av tio väljare anger ekonomin som en av de viktigaste valfrågorna; bara sex av tio nämner utrikespolitik.

Spelar det då någon roll för världen vem som blir president?

Barack Obama, belönad med Nobels fredspris, har sedan sitt tillträde i januari 2009 återställt en del av det förtroende som skingrades av hans republikanske företrädare George W Bush. USA:s stridande styrkor har lämnat Irak och ett tillbakadragande från Afghanistan har påbörjats. Utrikespolitiska utmaningar har han, på det hela taget, hanterat med balanserad eftertänksamhet: förhållandet till Kina, tumultet i arabvärlden, Irans nukleära ambitioner.

Men Obama har inte varit främmande för att följa Theodore Roosevelts motto: ”Tala mjukt och bär en stor käpp.”

Käppen har använts mot Muammar Kaddafi i Libyen, mot Usama bin Ladin och mot misstänkta terroristbaser.

I fallet Iran har Obama skärpt tonen, senast när han i veckan talade inför FN:s generalförsamling och betonade att tiden för diplomati ”inte är obegränsad”.

Med Mitt Romney som president skulle bandet spolas tillbaka. Det framgår av att han omger sig med rådgivare ur den neokonservativa krets som ställde till ett elände under George W Bush, däribland den ärkereaktionäre John Bolton, Bushs FN-sändebud.

Att det är si och så med Romneys internationella omdöme bekräftades under hans resa till Europa och Mellanöstern i somras, då de verbala tillbuden avlöste varandra. För en svensk iakttagare framstod han som den amerikanska högerns svar på Håkan Juholt.

Romney lyckades förarga Storbritannien, USA:s viktigaste allierade i Europa, med klumpiga synpunkter på de olympiska spelen i London och berättade vitt och brett att han blivit informerad om läget i Syrien av chefen för den brittiska underrättelsetjänsten MI6, något som bryter mot elementära diplomatiska etikettsregler.

I Israel sade han att Jerusalem är landets huvudstad. Men USA och det internationella samfundet erkänner inte de israeliska anspråken på Jerusalem; den amerikanska ambassaden ligger i Tel Aviv. Palestinierna reagerade med bestörtning och blev inte lugnare när Romney undslapp sig att skillnaden i ”ekonomisk vitalitet” mellan Israel och palestinska områden beror på ”kultur”. Inte ett ord om hur israeliska vägspärrar och restriktioner hämmar rörelsefrihet och tillväxt.

När libyska upprorsmakare den 11 september attackerade USA:s konsulat i Benghazi och dödade den amerikanske ambassadören beskyllde Romney, helt grundlöst, Obamaadministrationen för att sympatisera med angriparna.

De utrikespolitiska skillnaderna mellan Barack Obama och Mitt Romney är, som framgår, inte obetydliga. Men varje amerikansk president, oavsett partitillhörighet, måste förhålla sig till USA:s faktiska kapacitet. Och här har det skett fundamentala förändringar sedan 2001, då George W Bush kunde proklamera ”krig mot terrorismen”, inte bara med stöd av USA:s väldiga militära förmåga, utan också utifrån en ekonomisk styrkeposition som nu har slösats bort.

Statsskulden skenar och motsvarar 103 procent av BNP. För fjärde året i rad – det amerikanska budgetåret tar slut idag, den 30 september – överstiger budgetunderskottet en biljon dollar. Tillväxten är anemisk. Konkurrenskraften försvagas: 2007 rankades USA som världsetta av World Economic Forum, i år hamnar landet på sjunde plats. Vägar, broar och järnvägar förfaller; USA:s infrastruktur rankas på 23:e plats, mellan Spaniens och Chiles.

Krisen har närmast existentiella dimensioner. ”Den amerikanska drömmen”, så central för amerikanernas självuppfattning, börjar vittra sönder. Medellivslängden bland lågutbildade sjunker och den sociala rörligheten är idag lägre än i Västeuropa.

Amerikanerna har räknats ut många gånger, men har alltid kommit tillbaka. Mönstret lär upprepas igen. Under de närmaste åren – kanske under flera decennier – måste emellertid USA prioritera sin egen utveckling. Detta betyder inte att supermakten USA drar sig tillbaka från världen; isolationism är en omöjlighet i globaliseringens tidevarv. Men ekonomiska realiteter tvingar USA:s styrande, vare sig de är demokrater eller republikaner, till hårdare internationella prioriteringar.

USA har börjat fokusera mer på Stilla havet och den snabbväxande strategiska rivalen Kina och mindre på Europa, som måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Under luftoffensiven mot Kaddafiregimen förra året bidrog USA med avgörande insatser, men överlät åt britter och fransmän att leda operationen.

Redan i december 2009, i ett tal vid militärakademin West Point, gjorde Barack Obama klart att det finns gränser för USA:s åtaganden:

”Som president vägrar jag att sätta upp mål som ligger bortom vårt ansvar, våra resurser eller våra intressen.”

Epoken med amerikansk hegemoni, som kulminerade mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskrisens utbrott 2008, går mot sitt slut. USA finns kvar som maktfaktor, men nya aktörer och konfliktlinjer sätter i allt större utsträckning sin prägel på en värld som rör sig från det unipolära till det multipolära.

Årets presidentval avgör om denna känsliga men obönhörliga process under de närmaste fyra åren skall administreras av en tänkande president eller en tanklös.

Våren 2007, när han var på väg in i republikanernas nomineringsstrid inför valet 2008, intervjuades Mitt Romney i den konservativa TV-kanalen Fox News. Han blev tillfrågad om sin favoritroman och svarade:

Battlefield Earth.

Boken kom 1982 och är skriven av scientologikyrkans grundare L Ron Hubbard. Den handlar om hur jorden år 3000 har erövrats av rymdvarelser som plundrar planeten på mineraltillgångar. En utrotningshotad mänsklighet slår tillbaka, anförd av Jonnie Goodboy Tyler från Klippiga bergen.

Om fem veckor går amerikanerna till val. Beslutet är deras. Men de får ursäkta om en del av oss andra är lite nervösa.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link .

Hot this week

Australia: Tech Billionaires To Reap the Rewards of Trump’s Strongarm Tax Tactics

China: Trump’s ‘Opportunism First’ — Attacking Iran Opens Pandora’s Box

Canada: Trump Did What Had To Be Done

Austria: Would-Be King Trump Doesn’t Have His House in Order

Taiwan: After US Bombs Iranian Nuclear Facilities, Trump’s Credibility in Doubt

Topics

Germany: Trump’s Opportunity in Iran

Canada: Elbows Down on the Digital Services Tax

Thailand: US-China Trade Truce Didn’t Solve Rare Earths Riddle

Ireland: The Irish Times View on Trump vs the Fed: Rocky Times Ahead

Cuba: The Middle East Is on Fire

Australia: Could Donald Trump’s Power Struggle with Federal Reserve Create Next Financial Crisis?

Taiwan: After US Bombs Iranian Nuclear Facilities, Trump’s Credibility in Doubt

Switzerland: Ukraine Is No Longer a Priority for America: Trump Leaves the Country High and Dry

Related Articles

Austria: Elon Musk Could Learn a Lesson in Sweden

Finland: The US Expects Finland and Sweden To Join NATO at the Same Time

Malaysia: NATO Goes Nordic

Venezuela: Eyes on the Atlantic Alliance

Sweden: The New US-China Strategy: A Red Flag for Beijing