An Election for the World

 .
Posted on October 13, 2012.

<--

Tisdagen den 6 november 2012 har, alldeles korrekt, beskrivits som dagen då USA ställs inför sitt viktigaste vägval på mycket, mycket länge. Och precis som vid tidigare tillfällen – exempelvis presidentvalen 1932 och 1980 – handlar motsättningarna i grund och botten om en relation som alltid har varit komplicerad och ofta explosiv i amerikansk politik: den mellan staten och medborgarna.

Om Barack Obama, den sittande demokratiske presidenten, väljs om i november signalerar det att amerikanerna accepterar att staten, eller närmare bestämt den federala regeringen, har ett ansvar för grundläggande välfärd. Obamas största inrikespolitiska triumf, hårt kritiserad från höger, är ju en nästan heltäckande sjukförsäkringsreform.

Skulle amerikanerna istället välja republikanen Mitt Romney blir signalen den omvända: staten skall dra sig tillbaka och låta medborgarna sköta sig själva. Sällan har denna republikanska ambition varit så tydlig som hos Romney. Han anser att nästan hälften av väljarna, 47 procent, är ”beroende av staten” och ”ser sig som offer”.

Kampanjen är på väg in i sitt mest intensiva skede – den första TV-debatten sänds på onsdag – och mycket kan hända. Men för tillfället verkar Obama ha övertaget. Han har drygat ut sin ledning till 51 mot 43 procent hos Pew och till 50 mot 44 procent hos Gallup. Dessutom leder han i flera av de delstater som kan fälla avgörandet, bland dem Florida, Ohio och Pennsylvania.

Det är anmärkningsvärt. Med en officiell arbetslöshet på 8,1 procent – i realiteten är den betydligt högre – borde det vara nästintill omöjligt för Obama att få förnyat förtroende. I just sysselsättningsfrågan har den framgångsrike affärsmannen Romney dessutom hyfsad trovärdighet. När Pew nyligen frågade vem av kandidaterna som är bäst på att ”förbättra jobbsituationen” vägde det jämnt: 46 procent svarade Obama, 45 procent Romney.

Den som dyker ned i floden av opinionsundersökningar upptäcker snart att väljarna föredrar Obama på så många områden att det mer än väl uppväger Romneys styrkor. Här några exempel – med Obamas respektive Romneys procentsiffror – ur en mätning som Pew genomförde i mitten av september:

Knyta an till vanliga amerikaner: 66/23.

Gott omdöme i kriser: 51/37.

Stark ledare: 51/38.

Hantera sjukvårdsfrågan: 52/39.

Representativa värderingar: 50/40.

Ärlighet: 48/34.

Valet är amerikanernas, men det säger sig självt att även andra länder påverkas av utgången. USA må vara hårt prövat av den djupaste krisen sedan depressionen på 1930-talet, men är fortfarande världens största ekonomi med världens mäktigaste militärapparat.

Amerikanska presidentval avgörs dock inte av utrikespolitik. Nio av tio väljare anger ekonomin som en av de viktigaste valfrågorna; bara sex av tio nämner utrikespolitik.

Spelar det då någon roll för världen vem som blir president?

Barack Obama, belönad med Nobels fredspris, har sedan sitt tillträde i januari 2009 återställt en del av det förtroende som skingrades av hans republikanske företrädare George W Bush. USA:s stridande styrkor har lämnat Irak och ett tillbakadragande från Afghanistan har påbörjats. Utrikespolitiska utmaningar har han, på det hela taget, hanterat med balanserad eftertänksamhet: förhållandet till Kina, tumultet i arabvärlden, Irans nukleära ambitioner.

Men Obama har inte varit främmande för att följa Theodore Roosevelts motto: ”Tala mjukt och bär en stor käpp.”

Käppen har använts mot Muammar Kaddafi i Libyen, mot Usama bin Ladin och mot misstänkta terroristbaser.

I fallet Iran har Obama skärpt tonen, senast när han i veckan talade inför FN:s generalförsamling och betonade att tiden för diplomati ”inte är obegränsad”.

Med Mitt Romney som president skulle bandet spolas tillbaka. Det framgår av att han omger sig med rådgivare ur den neokonservativa krets som ställde till ett elände under George W Bush, däribland den ärkereaktionäre John Bolton, Bushs FN-sändebud.

Att det är si och så med Romneys internationella omdöme bekräftades under hans resa till Europa och Mellanöstern i somras, då de verbala tillbuden avlöste varandra. För en svensk iakttagare framstod han som den amerikanska högerns svar på Håkan Juholt.

Romney lyckades förarga Storbritannien, USA:s viktigaste allierade i Europa, med klumpiga synpunkter på de olympiska spelen i London och berättade vitt och brett att han blivit informerad om läget i Syrien av chefen för den brittiska underrättelsetjänsten MI6, något som bryter mot elementära diplomatiska etikettsregler.

I Israel sade han att Jerusalem är landets huvudstad. Men USA och det internationella samfundet erkänner inte de israeliska anspråken på Jerusalem; den amerikanska ambassaden ligger i Tel Aviv. Palestinierna reagerade med bestörtning och blev inte lugnare när Romney undslapp sig att skillnaden i ”ekonomisk vitalitet” mellan Israel och palestinska områden beror på ”kultur”. Inte ett ord om hur israeliska vägspärrar och restriktioner hämmar rörelsefrihet och tillväxt.

När libyska upprorsmakare den 11 september attackerade USA:s konsulat i Benghazi och dödade den amerikanske ambassadören beskyllde Romney, helt grundlöst, Obamaadministrationen för att sympatisera med angriparna.

De utrikespolitiska skillnaderna mellan Barack Obama och Mitt Romney är, som framgår, inte obetydliga. Men varje amerikansk president, oavsett partitillhörighet, måste förhålla sig till USA:s faktiska kapacitet. Och här har det skett fundamentala förändringar sedan 2001, då George W Bush kunde proklamera ”krig mot terrorismen”, inte bara med stöd av USA:s väldiga militära förmåga, utan också utifrån en ekonomisk styrkeposition som nu har slösats bort.

Statsskulden skenar och motsvarar 103 procent av BNP. För fjärde året i rad – det amerikanska budgetåret tar slut idag, den 30 september – överstiger budgetunderskottet en biljon dollar. Tillväxten är anemisk. Konkurrenskraften försvagas: 2007 rankades USA som världsetta av World Economic Forum, i år hamnar landet på sjunde plats. Vägar, broar och järnvägar förfaller; USA:s infrastruktur rankas på 23:e plats, mellan Spaniens och Chiles.

Krisen har närmast existentiella dimensioner. ”Den amerikanska drömmen”, så central för amerikanernas självuppfattning, börjar vittra sönder. Medellivslängden bland lågutbildade sjunker och den sociala rörligheten är idag lägre än i Västeuropa.

Amerikanerna har räknats ut många gånger, men har alltid kommit tillbaka. Mönstret lär upprepas igen. Under de närmaste åren – kanske under flera decennier – måste emellertid USA prioritera sin egen utveckling. Detta betyder inte att supermakten USA drar sig tillbaka från världen; isolationism är en omöjlighet i globaliseringens tidevarv. Men ekonomiska realiteter tvingar USA:s styrande, vare sig de är demokrater eller republikaner, till hårdare internationella prioriteringar.

USA har börjat fokusera mer på Stilla havet och den snabbväxande strategiska rivalen Kina och mindre på Europa, som måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Under luftoffensiven mot Kaddafiregimen förra året bidrog USA med avgörande insatser, men överlät åt britter och fransmän att leda operationen.

Redan i december 2009, i ett tal vid militärakademin West Point, gjorde Barack Obama klart att det finns gränser för USA:s åtaganden:

”Som president vägrar jag att sätta upp mål som ligger bortom vårt ansvar, våra resurser eller våra intressen.”

Epoken med amerikansk hegemoni, som kulminerade mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskrisens utbrott 2008, går mot sitt slut. USA finns kvar som maktfaktor, men nya aktörer och konfliktlinjer sätter i allt större utsträckning sin prägel på en värld som rör sig från det unipolära till det multipolära.

Årets presidentval avgör om denna känsliga men obönhörliga process under de närmaste fyra åren skall administreras av en tänkande president eller en tanklös.

Våren 2007, när han var på väg in i republikanernas nomineringsstrid inför valet 2008, intervjuades Mitt Romney i den konservativa TV-kanalen Fox News. Han blev tillfrågad om sin favoritroman och svarade:

Battlefield Earth.

Boken kom 1982 och är skriven av scientologikyrkans grundare L Ron Hubbard. Den handlar om hur jorden år 3000 har erövrats av rymdvarelser som plundrar planeten på mineraltillgångar. En utrotningshotad mänsklighet slår tillbaka, anförd av Jonnie Goodboy Tyler från Klippiga bergen.

Om fem veckor går amerikanerna till val. Beslutet är deras. Men de får ursäkta om en del av oss andra är lite nervösa.

About this publication