Unsuitable as Commander in Chief

<--

Hur skraj ska man vara för Mitt Romney i rollen som USA:s överbefälhavare? Det är den viktigaste frågan som omvärlden har att grunna på inför valdagen den 6 november.

Med Barack Obama som USA:s president har utrikespolitiken hamnat i trygga händer. Inledningen var lite trevande; han tog inte tydligt ställning för frihetskämparna på Teherans gator och han hade överdrivna förhoppningar om vad dialog skulle kunna åstadkomma med världens diktatorer.

Men med tiden har Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton utvecklat en beundransvärd fingertoppskänsla i sina relationer med omvärlden. Det är inte alldeles lätt att sätta en etikett på deras utrikespolitik. Den rymmer både idealism och realpolitik, mjuk och hård makt, koalitionsbyggande såväl som soloturer.

Och det är väl det som gör den amerikanska utrikespolitiken under Obama så väldoserad. Man pressar inte in världen i en ideologisk doktrin, utan lagar efter läge. När den arabiska våren drog undan mattan för USA:s allierade i arabvärlden insåg man att USA måste ställa sig på demonstranternas sida. Tillsammans med västallierade störtade man Libyens tyrann Khadaffi.

Allt tål inte granskningens ljus – som sveket mot demonstranterna i gulfstaten Bahrain – men på det stora hela har USA hamnat rätt i en av de största omvälvningarna sedan Berlinmurens fall.

Obama har vidare avslutat Irakkriget och påbörjat en utdragen reträtt från Afghanistan. Den enskilt största triumfen för Obama är förstås dödandet av Usama bin Ladin. Folkrätten har blivit sorgligt misshandlad i kriget mot al-Qaida, men ett snävare fokus i terrorjakten är i grunden positivt.

På ett område har dock Obama misslyckats kapitalt – i sina försök att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Av planerna på en palestinsk stat inom ett år, som han lanserade i ett uppmärksammat tal i Kairo 2009, har det blivit noll och intet. Detta misslyckande följer dock i en lång rad av diplomatiska genomklappningar i Mellanösternkonflikten för amerikanska presidenter.

Mot detta facit ska man ställa Mitt Romneys utrikespolitiska agenda. Hur den ser ut vet ingen i dagsläget. I den utrikespolitiska debatten i Florida natten till igår framträdde den mer sansade mittenpolitikern Mitt Romney, som väljer att inte ta strid om utrikespolitiken.

I andra sammanhang uppträder höken Romney, som omger sig med många av George W Bushs gamla rådgivare från den neokonservativa högern. Vid ett besök i Israel tidigare i år förklarade han att Jerusalem – vars östra hälft är annekterad – borde erkännas som Israels huvudstad och han har höjt tonläget oroväckande mot Iran samtidigt som han utlovar en mer konfrontativ linje gentemot Kina och Ryssland. Höken Romney vill dessutom satsa ännu mer på försvaret.

Så vilken Romney är den riktige Romney? Låt oss hoppas att vi slipper invänta svaret på den frågan.