Chuck Hagel is a Vietnam War veteran who still has grenade shrapnel in his body. He needs no on-the-job-training as secretary of defense. Thus runs at least one argument in favor of President Obama’s nomination of the former Republican senator to the new secretary of defense post. Hagel himself has said that it is his experiences in the Vietnam War that shaped his opinions of the U.S.’s role in world politics — wars should not be protracted and nation-building ought not to be a task for the U.S.
It is hardly surprising that neoconservative Republicans aren’t celebrating over the nomination, but for the rest of the world, the critical question is whether the nomination is an expression of a political shift.
As a newly elected president, Obama roused such great hope in the foreign policy arena, sufficient hope for a Nobel Peace Prize, despite the fact that he had barely had time to move into the White House. A new start with Russia, a strategic partnership with China, firefighting in the Middle East, and the winding down of the wars in Iraq and Afghanistan — much expectation wound down to nothing more than expectations.
It is almost a political axiom in the U.S. that a president who does not have a reelection to think about is freer to act on the world stage. The nomination of Hagel hints, rather, that there aren’t any eternal political truths.
One reason that foreign policy didn’t become a political chorus number for Obama during the first mandate period is, of course, due to a concentrated focus on resolving the acute economic crisis. The crisis is also a reason why foreign policy in the coming years will not in any obvious way have priority of place. Obama and Congress barely succeeded in avoiding the fiscal cliff, but a definite solution has yet to be agreed upon.
Finding a way out of the economic crisis will have first priority. The U.S. armed forces are anticipating cuts and reduced capacity. Meanwhile, potential independence from energy imports, created by the possibility of extracting shale gas, is changing America‘s view of the outside world. The Middle East does not have the same significance for the U.S. as before — although, in reality, there remains an indirect dependency in the form of price shocks, even for the U.S., and the risk of a depression in Europe and China if energy flow from the Gulf were to peter out.
Usually, American activists pronouncedly criticize the U.S. for interfering in other nations' politics. However, when foreign policy leans toward isolationism, the brouhaha that erupts is due to concerns that the U.S. doesn’t care. Politics’ pendulum swings, but the U.S.'s actions also concern what will actually happen going forward, for example in Syria or in Iran. Hagel is said to be more open for direct negotiations with Tehran, but if he takes over, he will direct plans for a last-resort war to put an end to the Iranian nuclear bomb.
The pendulum’s swing is not just a reflection of political outlook, but also of the fact that the U.S. does not have the same weight in world politics as in the decades after the fall of the Berlin Wall. In a world that is developing in a multipolar or apolar direction, the U.S. cannot act the lone sheriff, but must be able to tackle an entirely new way of seeking collaboration and allies. For Europe, this is both a threat and an opportunity.
Håller Barack Obama på att överge oss?
LEDARE
CLAES ARVIDSSON
9 januari 2013 kl 01:26 , uppdaterad: 9 januari 2013 kl 06:35
Chuck Hagel är en Vietnamveteran som fortfarande har granatsplitter i kroppen. Han behöver inte något lärande på jobbet som försvarsminister. Så låter ett försvarstal för president Obamas nominering av den tidigare republikanske senatorn till ny försvarsminister. Hagel själv har sagt att det är erfarenheterna från Vietnamkriget som format hans syn på USA:s roll i världspolitiken: krig ska inte vara långvariga och statsuppbyggnad bör inte vara en uppgift för USA.
Det är knappast förvånade att neokonservativa republikaner inte jublar över nomineringen, men den för omvärlden avgörande frågan är om nomineringen är ett uttryck för ett politikskifte.
Som nyvald president väckte Barack Obama så stora förhoppningar på det utrikespolitiska området att det räckte till ett Nobelpris i fred trots att han nästan bara hunnit flytta in i Vita huset: ny start med Ryssland, strategiskt partnerskap med Kina, brandsläckning i Mellanöstern och krigsavveckling i Irak och Afghanistan. Rätt mycket av förhoppningarna blev inte mer än förhoppningar.
Det är närmast ett politiskt axiom i USA att en president som inte har omval att tänka på är friare att agera på världsscenen. Nomineringen av Hagel tyder snarare på att det inte finns några eviga politiska sanningar.
En anledning till att utrikespolitiken inte blev ett paradnummer för Obama under den första mandatperioden handlar förstås om att fokus i hög grad låg på akut ekonomisk krislösning. Ekonomin är också ett skäl till att utrikespolitiken de närmaste åren inte på något självklart sätt kommer att sitta i högsätet. Med nöd och näppe lyckades Obama och kongressen undvika det fiskala stupet, men någon lösning har man ännu inte enats om.
Att hitta en väg ut ur den ekonomiska krisen kommer att ha första prioritet. För den amerikanska krigsmakten väntar nedskärningar och minskad förmåga. Samtidigt ändrar det potentiella oberoende av energiimport som skapas av möjligheten att utvinna skiffergas den amerikanska bilden av omvärlden. Mellanöstern får inte samma direkta tyngd för USA som tidigare (i verkligheten kvarstår förstås det indirekta beroendet i form av prischock även i USA och depression i Europa och Kina om energiflödet från Gulfen sinar).
Amerikansk aktivism brukar rendera kritik för att USA lägger sig i och när politiken drar åt isolationism handlar högljuddheten om att USA inte bryr sig. Politikens pendel svänger men USA:s agerande handlar också om vad som faktiskt händer framöver, till exempel i Syrien eller i Iran. Hagel sägs vara mer öppen för direkta förhandlingar med Teheran men tar han över blir han chef för planeringen för krig som sista utväg för sätta stopp den iranska atombomben.
Att pendeln svänger är inte heller bara en avspegling av den politiska konjunkturen, utan det handlar också om att USA inte har samma tyngd i världspolitiken som under decennierna efter Berlinmurens fall. I en värld som utvecklas i multipolär eller apolär riktning kan USA inte agera sheriff på ensam häst utan måste klara av att på ett helt nytt sätt söka samverkan och partners. För Europa är det både ett hot och en möjlighet.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.