Is Barack Obama about to Abandon Us?

<--

Håller Barack Obama på att överge oss?

LEDARE

CLAES ARVIDSSON

9 januari 2013 kl 01:26 , uppdaterad: 9 januari 2013 kl 06:35

Chuck Hagel är en Vietnamveteran som fortfarande har granatsplitter i kroppen. Han behöver inte något lärande på jobbet som försvarsminister. Så låter ett försvarstal för president Obamas nominering av den tidigare republikanske senatorn till ny försvarsminister. Hagel själv har sagt att det är erfarenheterna från Vietnamkriget som format hans syn på USA:s roll i världspolitiken: krig ska inte vara långvariga och statsuppbyggnad bör inte vara en uppgift för USA.

Det är knappast förvånade att neokonservativa republikaner inte jublar över nomineringen, men den för omvärlden avgörande frågan är om nomineringen är ett uttryck för ett politikskifte.

Som nyvald president väckte Barack Obama så stora förhoppningar på det utrikespolitiska området att det räckte till ett Nobelpris i fred trots att han nästan bara hunnit flytta in i Vita huset: ny start med Ryssland, strategiskt partnerskap med Kina, brandsläckning i Mellanöstern och krigsavveckling i Irak och Afghanistan. Rätt mycket av förhoppningarna blev inte mer än förhoppningar.

Det är närmast ett politiskt axiom i USA att en president som inte har omval att tänka på är friare att agera på världsscenen. Nomineringen av Hagel tyder snarare på att det inte finns några eviga politiska sanningar.

En anledning till att utrikespolitiken inte blev ett paradnummer för Obama under den första mandatperioden handlar förstås om att fokus i hög grad låg på akut ekonomisk krislösning. Ekonomin är också ett skäl till att utrikespolitiken de närmaste åren inte på något självklart sätt kommer att sitta i högsätet. Med nöd och näppe lyckades Obama och kongressen undvika det fiskala stupet, men någon lösning har man ännu inte enats om.

Att hitta en väg ut ur den ekonomiska krisen kommer att ha första prioritet. För den amerikanska krigsmakten väntar nedskärningar och minskad förmåga. Samtidigt ändrar det potentiella oberoende av energiimport som skapas av möjligheten att utvinna skiffergas den amerikanska bilden av omvärlden. Mellanöstern får inte samma direkta tyngd för USA som tidigare (i verkligheten kvarstår förstås det indirekta beroendet i form av prischock även i USA och depression i Europa och Kina om energiflödet från Gulfen sinar).

Amerikansk aktivism brukar rendera kritik för att USA lägger sig i och när politiken drar åt isolationism handlar högljuddheten om att USA inte bryr sig. Politikens pendel svänger men USA:s agerande handlar också om vad som faktiskt händer framöver, till exempel i Syrien eller i Iran. Hagel sägs vara mer öppen för direkta förhandlingar med Teheran men tar han över blir han chef för planeringen för krig som sista utväg för sätta stopp den iranska atombomben.

Att pendeln svänger är inte heller bara en avspegling av den politiska konjunkturen, utan det handlar också om att USA inte har samma tyngd i världspolitiken som under decennierna efter Berlinmurens fall. I en värld som utvecklas i multipolär eller apolär riktning kan USA inte agera sheriff på ensam häst utan måste klara av att på ett helt nytt sätt söka samverkan och partners. För Europa är det både ett hot och en möjlighet.