Authenticity in Short Supply

<--

USA:s republikanska parti är i kris. Det borde ha vunnit majoriteten i kongressens båda kamrar i höstas. President Barack Obama var enligt alla konventionella mått uträknad, ändå vann han en betryggande seger. Som ytterligare bittert piller fanns det segerdugliga politiker som valde att inte ställa upp mot Obama. Varför inte? En del hade privata skäl, men flera ville helt enkelt inte förknippas med sitt parti.

Två saker sammanfattar läget. Dels är partiet djupt splittrat mellan två olika falanger, där en kan liknas vid traditionella östkustsrepublikaner. Dels är den andra falangen – slarvigt sammanfattad som Tea party-rörelsen – både ovanligt mäktig i förhållande till etablissemanget och ovanligt kompromisslös.

Den spänning som alltid präglat partiet är nu mer att likna vid öppet förakt mellan grupper som inte tycks tillhöra samma parti – den pragmatiska gruppen påminner mer om Demokraterna än om sina konfliktbenägna partivänner.

En av partiets mäktigaste och skickligaste strateger – Karl Rove – har bildat en organisation i syfte att få fram kandidater som faktiskt kan vinna val. Men precis som man kunde förvänta sig har han kastat bensin på elden: Gräsrotsfalangen anser att han lierat sig med partieliten, och för första gången är Roves ställning i partiet på allvar hotad.

Problemet är att Roves analys i grund och botten är riktig. Val vinns i mitten, om ett stort parti domineras av en ytterkant vinner det andra stora partiet. Tea party-rörelsens medlemmar sover den renläriges goda nattsömn till priset av allt mindre inflytande.

Sådant är det partipolitiska läget i USA, och det diskuteras häftigt på ledarsidor och i politiska pratprogram. Och även om beskrivningen av Tea party-rörelsen är orättvis (den är lika mycket framgångsrikt, demokratiskt spinn som en beskrivning av sakläget) vore det idiotiskt att inte se att den innehåller en del sanning och, framför allt, var den enskilt viktigaste anledningen till GOP:s misslyckande i förra årets val.

Men jag har en invändning som jag tror är mycket viktig. Vad Tea party-anhängare har svårast för är inte politiker som kompromissar (även om de inte tycker om dem) eller åsikter som ligger för nära mittenväljarna (även om de uppfattas som ett problem). Vad de avskyr mest är bristen på autencitet. Mer än något annat uttrycker Tea party-rörelsen (och nu skrattar vänstertyckare käken ur led) att väljarna inte är dumma. De märker när en politiker säger en sak och gör en annan. De ser om en politiker agerar för egen makt, inte för väljarnas makt, eller landets bästa. De ser om politiker backar från sina åsikter av låga, taktiska skäl. Och de vet framför allt att det är detta som skadat det politiska systemet i USA mer än något annat, från JFK och framåt.

Tea party-rörelsen skulle överväga varje åsikt och kompromiss, om politikerna talade till dem som vuxna människor. Deras problem med Obama var aldrig dennes åsikter, utan att hans taktiserande tycktes sakna gränser. Om Rove kan fånga de känslorna kommer han att göra en strålande comeback, om inte är hans karriär över och GOP:s ökenvandring fortsätter.

Den här kolumnen handlade om Fredrik Reinfeldt och Alliansen.

About this publication