Obama Has Learned Since Cairo

<--

Obama har lärt sig sedan Kairo

Kanske var Barack Obamas tal i Kairo 2009 det pinsammaste beviset för att han var en naiv nybörjare. Genom sitt budskap bad han om trubbel. USA:s oheliga allianser i arabvärlden och landet särskilda relation till Israel var frågor som han skulle hantera genom sin välvilja och rationalitet. Talets starkaste markering var beskrivningen av Israel som en teknisk konstruktion i Förintelsens efterföljd – ett avfärdande av det judiska folkets historiska rätt till sitt land.

Fyra år har gått. Obama har varit i Israel och hade inte kunnat be om ursäkt tydligare. Ankomsttalet var en direkt referens till Kairofiaskot: ”…jag går vid er sida i det judiska folkets historiska hemland. För mer än 3000 år sedan bodde det judiska folket här, brukade jorden här, bad till Gud här. […] …när den judiska staten Israel grundades var det en återfödelse…”

Och medan Obama aldrig haft sina företrädares känslomässiga band till Israel är det också sant att han aldrig hävdat den judiska statens moraliska tyngd tydligare än under den här resan.

Så vad har hänt? Och spelar det någon roll?

Obama har lärt sig spelplanen. I stället för att peka ut judiska bosättningar som omöjliggörande hinder, tar han fasta på den vilja till eftergifter för fredens skull som finns i Israel. Han har lärt sig att den palestinska opinionen avvisar fred, då förhandlingar per definition innebär att acceptera Israels existens, vilket man vägrar. Obama beskrev – med rätta – president Abbas och premiärminister Fayyad som personer med goda avsikter, men de har inget mandat att företräda palestinierna. Budskapet till dem var betydligt kärvare: skärp er.

Palestinavänstern lär hävda att Obama fallit offer för den judiska lobbyn – en tolkning med historiska anor. Men då får man dels förklara varför han, som i fyra år retat gallfeber på israeliska nationalister, krossade Mitt Romney bland judiska väljare, dels den färska opinionsmätning som visar att USA:s politiska elit företräder ett folk som känner igen en demokrati när de ser den: enligt ABC News/Washington Posts nya mätning ger 55 procent av det amerikanska folket sitt stöd till Israel, 9 procent stödjer Palestinska Myndigheten.

Så har det sett ut länge, men mätningen rymde också en nyhet. Folkets stöd för att USA ska vara drivande i att skapa fred mellan Israel och Palestina sjunker. Också i det avseendet tycks Obama följa folkets vilja. Israelresans realpolitiska syfte har handlat om hur Irans hot att atombomba Israel ska bemötas. Inga konkreta fredsinitiativ kunde skymtas.

Spelar det då någon roll? Kanske. Obama har skiftat fokus från att kritisera Israel till att sätta press på Palestina att forma något som kan likna en förhandlingspart. I det ligger också ett budskap till världen att Israel äger rätten att försvara sig. Och det kommer från en president som ingen kan kalla förprogrammerad Israelvän med bristande känsla för det palestinska folket vedermödor.

Spelplanen har skakats om, paradoxalt nog genom att Obama inte gjort något.