Thatcher and Reagan Gave Rise to an Era

<--

Thatcher och Reagan skapade en epok

När 70-talet gick mot sitt slut var västvärlden på defensiven, moraliskt och ekonomiskt. Sovjetunionen stod på höjden av sin makt medan Storbritannien, USA och många andra länder hade allvarliga ekonomiska problem.

I Storbritannien gick statliga industrier med dålig konkurrenskraft på knäna, inte minst till följd av kraftiga löneökningar som drevs fram som kompensation för en allt högre inflationstakt. Likheterna med Sverige vid samma tid är tydliga. 1976 tvingades Labourregeringen ansöka om stödlån hos Internationella valutafonden.

Thatcher ville få ned inflationen och bedrev en stram finanspolitik samtidigt som räntorna höjdes. Inflationen föll till 4 procent. Parallellt genomfördes reformer för att få ekonomin att växa genom att göra det mer lönsamt att arbeta, driva företag och investera. De statsägda industrierna såldes och monopol bröts upp, vilket gav ökad konkurrens och produktivitet. Tillväxten tog fart. De sociala effekterna kunde ha mildrats men till och med Tony Blair har sagt att Thatchers reformer var nödvändiga.

Reagans reformpolitik liknade Thatchers, men medan specerihandlarens dotter i London gjorde allt för att hålla underskotten i schack kom budgetunderskotten i USA att växa. De amerikanska underskotten var delvis ett resultat av den upprustning som krävdes för att vinna det kalla kriget och av utgiftstryck i kongressen, men också av att Reagan faktiskt inte reformerade socialpolitiken i den utsträckning som egentligen krävdes. Den reformprocessen fullföljdes av Bill Clinton. Thatcher var i det avseendet mer offensiv än sin amerikanske vän.

I Sverige var inflationen hög under hela 80-talet och konkurrenskraften försvagades. Det slutade med 90-talskrisen, när just stram finanspolitik och låg inflation blev vägen framåt och statliga företag såldes av både borgerliga och S-märkta regeringar.

I USA har även vänstern nu kapitulerat inför Reagan och medger att han var en av de främsta presidenterna under 1900-talet. Thatcher, å andra sidan, rör fortfarande upp heta känslor av både beundran och hat i Storbritannien.

Reagans talskrivare Peggy Noonan menar att den främsta förklaringen till skillnaden är att det är något provocerande med en tuff kvinna med stor makt. Till det vill jag lägga personligheterna. Reagan var en charmerande person som ibland undvek personkonflikter, medan Thatcher aldrig drog sig för strid och var rakt på sak på ett sätt som inte uppskattades av alla.

När Reagans rådgivare gav honom motstridiga råd, eftersom de var djupt oeniga, kunde han ibland säga: ”Grabbar, det där löser ni. Kom tillbaka till mig när ni är färdiga”. Så hade Thatcher aldrig gjort. Hon hade kastat sig huvudstupa in i diskussionen, inte undvikit att ställa tuffa frågor och sedan fattat ett beslut.

I utrikespolitiken drog sig dock inte heller Reagan för hårda tag. När andra ville blidka Sovjetunionen med eftergiftspolitik och tvekade att kalla sovjetkommunismen vid dess rätta namn stod Thatcher och Reagan tillsammans upp för friheten och demokratin. Deras principfasta agerande, uppbackat av militär kraft, knäckte till slut Ondskans imperium. En skillnad fanns mellan dem: Om Reagan var den solige idealisten, var Thatcher den hårdkokta realisten. Han trodde på visionen om en kärnvapenfri värld, medan hon torrt konstaterade: ”You cannot disinvent nuclear weapons”.

Thatchers och Reagans principfasthet behövdes. När västvärlden inte vågade sätta hårt mot hårt mot kommunisterna i Moskva och när den ekonomiska politiken byggde på en långtgående statlig styrning krävdes tydliga motkrafter. Men det var en principfasthet med en humanistisk klangbotten. Hon var redo att förhandla med Gorbatjov och, som hon själv sade i sitt minnestal vid Reagans begravning: ”Ja, han tvekade aldrig att tala om Moskvas onda imperium, men han insåg ändå att en man med god vilja kunde komma fram ur dess mörka korridorer”.

Nu är både Thatcher och Reagan borta, men tack vare dem blev 1980-talet en avgörande epok som kommer att påverka oss alla länge än. Östeuropa är fritt, kommunismen är död och i den ekonomiska debatten sluter alla upp bakom låg inflation, balanserad budget och bra företagsklimat. Järnladyn gjorde sin egen eldfängda retorik överflödig. Det är onekligen en seger.