Marathon Nightmare

<--

Maratonmardrömmen

Huvudledare.Bombdådet i Boston påminner om det öppna samhällets sårbarhet. Och om att skyddet av detta samhälle är ett maratonlopp utan slut.

Scenerna känns tragiskt välbekanta: blodiga människor, flyende människor, panik, kaos, skräck, förtvivlan.

Några timmar senare – en allvarstyngd president som försäkrar nationen att de skyldiga ska jagas, gripas och ställas till svars.

Bostons klassiska maratonlopp år 2013 kommer att få sin särskilda plats i historieböckerna efter måndagens bombdåd, som krävt minst tre dödsoffer och över 170 skadade.

Terrorn tycks åter ha slagit till mot USA.

Fast frågorna alla ställer sig – vem och varför – har när detta skrivs inte fått något svar.

Det kan vara en ensam galning eller en terrorist. Klokast är att hålla alla möjligheter öppna. Som Anders Behring Breivik med mordisk effektivitet illustrerade, kan hotet komma från helt annat håll än det förväntade.

Och som Jakob Scharf, chef för danska motsvarigheten till Säpo, Politiets Efterretningstjeneste, konstaterade i början av året är hotbilden idag ”mer fragmenterad, dynamisk och komplex och därmed också mer oförutsägbar”.

Det gäller inte bara Danmark.

I det här fallet tvivlar säkerhetsexperter på att det är någon känd grupp eller utländsk terroristorganisation som ligger bakom.

”Så länge vi inte har sett något mer så luktar det här som en skolskjutare som gett sig på att göra enklare bomber i stället. Det är den typen av ensam individ tror jag”, sade Lars Nicander, chef för Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan, igår.

Flera amerikanska sakkunniga uttalade sig i samma riktning. Ett skäl för denna bedömning är att bomberna tycks ha varit tämligen primitiva och att antalet dödade därför blev förhållandevis lågt.

Uppgifterna gick isär om bombernas konstruktion, svartkrut eller sprängmedlet C4 med någon form av skrot, eventuellt kullager, inbakat. Även med enkla medel går det att ställa till stor skada.

Omkring 25 000 löpare, tiotusentals åskådare kantar gatorna, ett arrangemang som Boston Marathon är säkerhetsmässigt en enorm utmaning.

Och de som är ansvariga för säkerheten måste lyckas varje gång. Utrymme för felbedömningar finns inte.

Samtidigt vet alla att hundraprocentig framgång inte är möjlig i längden. Förr eller senare sker det misstag. Förr eller senare minskar vaksamheten.

Det är ett maratonlopp, men utan synligt slut. På många sätt en mardröm.

Att upprätthålla den nödvändiga balansen mellan vaksamhet och öppenhet är inte enkelt.

Staten har en skyldighet att skydda medborgarna, att värna deras liv och hälsa, men också att värna deras medborgerliga friheter.

Det samhälle som kan garantera att ingen ensam galning, att ingen ideologiskt motiverad person eller grupp kan skada oskyldiga, begå terror, finns inte.

Och om det fanns är frågan vem som skulle vilja leva i en sådan polisstat