Obama on the Red Line

<--

Att ställa ultimatum är vanskligt, särskilt om avsikten inte är att sätta kraft bakom orden. Det gäller även amerikanska presidenter.

Syriens diktator Bashar al-Assad mötte den arabiska våren med brutalt våld: militär mot obeväpnade demons­tranter, senare artilleri, flygattacker och klusterbomber mot civila. Den från början fredliga revolten har övergått i ett regelrätt inbördeskrig. Totalt har över 70 000 människor dödats.

Barack Obama har krävt al-Assads avgång men stannat vid sanktioner som påtryckningsmedel. Av goda skäl. USA:s popularitet i muslimska länder är begränsad, samtidigt som Irak och Afghanistan ledde till en utbredd krigströtthet på hemmaplan.

ANNONS:

Men Obama sa redan i augusti förra året att den gräns som inte fick överträdas i Syrien var att kemiska stridsmedel togs i bruk eller hamnade på drift. Detta har sedan upprepats. I mars lät han tydlig: ”Vi kommer inte att tolerera att kemiska vapen används mot det syriska folket.”

Syrien har ett av världens största lager av stridsgas. Senaste veckan har Storbritannien, Frankrike och Israel hävdat att den också använts vid flera tillfällen. USA spelade ned anklagelserna till i torsdags kväll, när försvarsminister Chuck Hagel bekräftade att amerikans­ka underrättelsetjänster bedömde att al-Assads regim satt in kemiska vapen ”i liten skala”. Bevisen ska bestå av markprover och blodtester på skadade.

FN:s säkerhetsråd lär inte kunna agera. Även Ryssland har visserligen varnat al-Assad för kemiska angrepp, men hittills blockerat alla beslut om Syrien med sitt veto. Kravet på en FN-utredning, som USA anslutit sig till, är blekt. En sådan skulle inte hitta mer än CIA, men framför allt har den syriska regimen sagt nej till alla inspektioner som inte inriktas mot rebellerna.

Obama fick två viktiga lärdomar från Irak. Dels kan rapporter om massförstörelsevapen vara felaktiga, dels är militära interventioner farliga äventyr. Hans instinkt har varit att hålla sig borta från Syrien, trots att tunga ministrar haft motsatt uppfattning.

Presidenten kan hänvisa till semantik. Ultimatumet har haft sina bisatser och han har inte lovat att en viss händelse ska leda till en specifik ­konsekvens. Kanske går det att påstå att ett par mindre attacker inte är samma sak som 20 massiva. Men de flesta har uppfattat det som om Obama verkligen lagt fast en gräns, och viktiga kongressledamöter från båda de stora partierna säger att den nu har passerats.

Om Obama inte agerar mot Syrien, hur trovärdigt är då det militära hotet mot det misstänkta iranska kärnteknikprogrammet? USA säger sig inte acceptera att Iran skaffar en atombomb, men frågan uppstår vad Obama gör om det ändå sker. Omvänt gäller att en insats mot al-Assad kan få ayatollorna i Teheran att tänka efter. Resonemanget kan föras bredare, om hur både allierade och fiender uppfattar supermaktens engagemang i världen.

Men invändningarna mot de olika militära alternativen i Syrien kvarstår också. Att säkra kemvapenlagren kräver tiotusentals soldater; att bomba dem skulle utsätta civilbefolkningen för stor fara. USA har förvisso kapacitet att slå ut det syriska flygvapnet och luftförsvaret, även om det vore en omfattande insats, eller bestraffa al-Assad med missiler från krigsfartyg i Medelhavet. Det skulle dock inte vara särskilt effektivt mot nervgasen.

Debatten om att beväpna och träna rebellstyrkorna har pågått länge. Obama har hållit emot, bland annat för att islamistiska extremister blivit en alltmer tongivande del. Inom EU är britter och fransmän för, tyskarna emot. Libyen och Afghanistan har visat att vapenleveranser till rebeller lätt landar hos krafter som är motståndare till både västvärlden och demokratin.

Alla militära ingripanden har svårberäkneliga och ofta oönskade följder. Någon övertygande plan för Syrien har varken Obama eller de som ropar högst om nödvändigheten av att handla. Presidenten har ett svårt dilemma, och riskerna är stora hur han än gör.