Edited by Bora Mici
Dagen Barack Obama svors in som president 2009 satt jag i Washington DC på en fest för demokratiska finansiärer. Det vore ett ”understatement” att säga att stämningen var hög. Åtta år med George W Bush var över, en demokrat vid makten, och vilken man sedan! Obama var intellektuell, charmig, fantastisk talare i demokratisk tradition och – mest rörande av allt – hans hudfärg. Vilken upprättelse för alla de afroamerikaner som plågats av vita amerikaner! Det var som om JFK kommit till liv i en bättre version, med rätt bakgrund och beundransvärd privatmoral.
Jag hamnade i samtal med en svart advokat från Texas, en man i 70-årsåldern. Ingen av upplysningarna är triviala: I mitten av 1960-talet var han en ung man i 20-årsåldern i Södern. Nu var han lycklig på ett lågmält sätt, också jag – som hållit på John McCain – var berörd. Vi slog oss i slang.
Efter ett tag förstörde jag stämningen: ”Du inser att president Obama kommer att gå till omval utan att ha stängt Guantánamo?”
Det viftade han bort, men jag fick rätt – och det blev värre. Obamas administration har för opinionssiffrors skull ljugit om Benghazi, där en amerikansk ambassadör dog. Man har krävt in telefonhistorien för journalister från AP och Fox – och deras släktingar. Skatteverket har förföljt legitima organisationer på grund av deras politiska hemvist. Drönare tar livet av civila i kriget mot terrorismen. Staten spionerar på sina egna medborgare med hjälp av de stora internetföretagen. Och Guantánamo är fortfarande öppet.
Vad innebär detta för presidenten?
En sak är uppenbar. När Obama nämns är det oftare i samband med Nixon än Kennedy. Hans eftermäle är svårt fläckat av vad som hänt på hans vakt. Och – viktigast – hans parti har svår uppförsbacke inför mellanperiodsvalet nästa år, då republikanerna hoppas återta makten i senaten. Några hoppas att Obama kommer att ställas inför rätta, men än så länge har de skandaler som kan knytas direkt till presidenten inte varit uppenbart olagliga.
Men Obama har visat sig vara en notoriskt misstänksam president med svåra drag av megalomani, och sådant sprider sig som ringar på vattnet bland ledarens medarbetare. Kanske beordrade Obama inget, men hans undersåtar gjorde vad de trodde – visste? – att ledaren önskade. Nu gräver hundratals journalister i USA djupt, dussintals skvallerbyttor funderar på vad de vågar säga.
Det är långt ifrån de glädjetårar som fälldes i januari 2009.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.