För en tid sedan deltog jag i nyhetspanelen i Godmorgon Världen i P1. Som alltid fick vi ta ställning till tre frågor och just denna morgon var en av frågorna kopplad till Edward Snowdens uppgifter om att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA kan se ungefär allt vi gör på internet. Frågan vi i panelen fick var huruvida den svenska regeringen borde göra något för att ”skydda sina medborgares integritet på nätet”. På detta svarade jag ”suck” och uttryckte viss håglöshet inför idén. Min uppgivenhet genererade en del besvikna mejl. Hur kan jag inte kräva att regeringen gör något?
Sedan dess har frågan fått ny och mer konkret aktualitet i och med president Barack Obamas stundande besök. Här öppnar sig möjligheten att markera mot övervakningsofoget. Därtill har Obama börjat backa. I fredags aviserade han att det ska bli lättare för allmänheten att få insyn i avlyssningsprogrammen. Bland de skissade åtgärderna nämndes en oberoende panel som ska se över USA:s övervakningsbefogenheter, en oberoende jurist som ska argumentera mot staten i den domstol som beslutar om avlyssningen. Presidenten utlovade dessutom att ”så många hemligstämplade dokument som möjligt ska offentliggöras för att allmänheten ska få större insyn och förståelse för varför NSA:s övervakningsprogram är viktiga”(Ekot 9/8).
Obama är uppenbarligen inte opåverkad av all kritik, så visst. Kanske är läget gott för en svensk regering att inkomma med klagomål. Men, är regeringen trovärdig i rollen som vår integritets riddare? Är vi säkra på att det är en bra idé att sätta Obama och Fredrik Reinfeldt i ett rum och be dem diskutera övervakning? Risken är överhängande att de skulle börja bolla idéer kring hur man kröner sin nyfikenhet med kontrollmekanismer som är dekorativa snarare än funktionella. Obamas vilja till åtgärder är väl bra, men vad är oddsen att det inte landar i något som liknar de konstruktioner vi har här på hemmaplan – som den av vår regering inrättade Försvarsunderrättelsedomstolen, vilken beskrevs träffande av tillförordnade chefredaktören Stefan Wahlberg i Dagens Juridik häromåret (10/9-12):
”Nu skulle alltså en, från statsmakterna, oberoende och oväldig domstol ombesörja lagens efterlevnad och därmed se till så att enskilda medborgare inte felaktigt fastnade i FRA:s gigantiska databas. Det enda som vi egentligen vet om denna domstol är dock att den består av några edsvurna domare som ska lämna tillstånd till de avlyssningar som FRA vill ägna sig åt. All annan information om domstolens verksamhet är – konsekvent och till 100 procent – hemligstämplad. Målen sätts inte ut till förhandling, de redovisas inte i efterhand och att som utomstående få närvara vid förhandlingarna är uteslutet. Även statistik kring domstolens verksamhet är för övrigt hemligstämplad.
Med tanke på den grundläggande principen om offentlighet vid våra domstolar så kan man med fog påstå att detta handlar om en oortodox domstol där inte bara utgången av målen är hemliga utan också målens själva existens.”
Och det stannar inte där:
”En annan av dessa demokratiska kontrollmekanismer är de så kallade integritetsskyddsombud som enligt lag ska verka i Försvarsunderrättelsedomstolen som motpart till FRA. Dessa ombud ska, nitiskt och redligt, tillvarata medborgarnas integritetsintressen bakom domstolens massivt lyckta dörrar. Inte vid ett enda tillfälle under de tre år som domstolen har existerat har dock något av dessa ombud ‘överklagat’ domstolens beslut. Jag skriver ‘överklagat’ inom citationstecken eftersom domstolens beslut, enligt lag, inte får överklagas.”
Jag tycker nog att ”suck” var ett adekvat svar på frågan som ställdes. Deprimerande
nog.
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.