I Have a Drone

<--

Det bor en bödel i Vita huset.

Vi lever i ”avrättningsepoken”, skriver Joar Tiberg (Aftonbladet Kultur 16 nov 2012).

Kritiken mot de förarlösa mördarmaskinerna är stark, men den drabbar aldrig Obama. USA skickar politiska fångar till fängelse och tortyr världen över – Guantánamo, Uzbekistan, Egypten, Saudiarabien, Syrien – men den smutsiga hanteringen av människor förknippas aldrig med landets president. USA spionerar på alla, men ett namn som Snowden klibbar likväl inte fast vid Obama själv.

Vi tänker, att allt det där är slaggprodukter från Bush. Vi tänker att Obama egentligen vill nåt annat. Vi ser en svart demokrat med enkel bakgrund, när han pratar låter han behagligt intellektuell. Så inverterad är vår antirasism och vår beundran för den välutbildade klassresenären.

När Bush besökte Göteborg 2001 ville knappt nån toppolitiker låta sig fotas med mannen, trots att han ännu inte inlett sitt vedervärdiga ”krig mot terrorismen”. Det är annat med Obama. När statsbesöket den 4 september kommer på tal, ler Fredrik Reinfeldt med nästan hela munnen. Även den liberala pressen lever upp. ”Fördel alliansen!” skriver Dagens Nyheter; Obamas visit kan hjälpa regeringen under stundande valår (låst artikel, 10 aug). Det spelar ingen roll vad Obama har på sitt samvete. Drönarattacker, massavlyssningar, mångmiljardstöd till juntan i Egypten … Allt rinner av.

Gladast av alla är Carl Bildt som ser statsbesöket som en triumf för sin egen ämbetsutövning. Och det ska han naturligtvis göra.

Bildt var USA:s man i Europa redan innan han blev utrikesminister. Hans karriär började där den borde ha slutat – med att han åkte till USA med hemlig svensk information om de ryska u-båtarna. Som lobbyist i Committee for the Liberation of Iraq, med starka kopplingar till Donald Rumsfeld, hade han till uppgift att övertyga ett skeptiskt Europa om nödvändigheten att invadera Irak (Expressen 21 feb 2007).

Det finns inga spärrar för Sveriges samarbete med USA. Som Lisa Röstlund och Leo Lagercrantz avslöjat, har Bildt i det fördolda skapat ett slags skugg-UD, en halvprivat säkerhetspolitisk organisation, belägen i Nacka utanför Stockholm. ”Institutet för säkerhets- och utrikespolitik” sköter relationerna mellan USA och känsliga stater som Nordkorea (Aftonbladet 12 sept 2012). Där har den gamle Palmespanaren Walter Kegö en betydelsefull position, i samarbete med amerikaner från den yttersta högerflanken.

Glada över Obamas besök är naturligtvis också alla som vill att Sverige ska gå med i Nato.

Natopropagandan har aldrig varit så stark som nu, trots att hoten mot Sverige lyser med sin frånvaro. Att Natolobbyisterna är besvärade förstår man, därav de desperata försöken att blåsa liv i den avsomnade rysskräcken. Det vill sig inte riktigt. Till och med den inbitne rysslandsätaren Stefan Hedlund tvingas konstatera att Putin inte utgör något hot mot Sverige (DN Debatt 4 maj). Försvarsberedningen kom till en liknande slutsats nyligen. Ändå vevar de på, och hoppas att få draghjälp av Obamas besök.

Medlemskap eller inte, Sverige står närmare USA än många andra Natoländer.

Sverige har förvandlats till en lydstat. Vi är så invanda med den västerländska liberalismens perverterade krig mot terrorismen, att vi inte ens bryr oss om att Cameron personligen skickat säkerhetstjänsten till The Guardian för att tvinga journalister att radera sina hårddiskar – vilket de tragiskt nog också gjorde. Stasi lever i symbios med McCarthy, men vi rycker bara på axlarna. Exempel: den här texten har Aftonbladet hanterat via övervakningsorganet Googlemejl. Inte ens mediehusen förstår vikten av sina avslöjanden.

När Obama besökte Tyskland möttes han av protester för massavlyssningen, även på regeringsnivå, men här i Sverige vankas inga invändningar. Varken mot avlyssningen eller drönarna eller tortyrverksamheten eller nånting. Så nog visste Obama vad han gjorde, när han snurrade jordgloben och lät fingret stanna på Stockholm som värd för sitt nästa Europabesök.