The World Needs More USA, Not Less

<--

Stämningen i Washington DC är långt ifrån munter. Nyligen besökte jag staden för att träffa utrikespolitiska tankesmedjor. Under mötenas gång blev en känsla av uppgivenhet påtaglig: USA är på tillbakagång, och amerikanerna är smärtsamt medvetna om det.

Förra helgen gjorde de republikanska senatorerna John McCain och Lindsey Graham ett gemensamt uttalande som kritiserar USA:s uppgörelse med Ryssland om Syriens kemiska vapen. De båda politikerna oroas över den ”provokativa svaghet” som överenskommelsen signalerar. I ett läge där Iran försöker utveckla egna kärnvapen är det svårt att tänka sig ett sämre budskap till omvärlden, menar de.

Turerna kring de syriska kemvapnen är en plågsamt tydlig illustration av USA:s minskade internationella inflytande. Fredspristagaren Obamas obeslutsamhet och handlingsförlamning lämnade scenen öppen för Putin att spela rollen som ansvarsfull världspolitiker. Med ett starkare USA hade ett sådant scenario varit otänkbart.

Den amerikanska tillbakagången är som mest påtaglig inom det militära. Under 2013 beräknas försvarsutgifterna kapas med 7,9 procent. Från 2014 till 2021 fortsätter besparingarna lika rejält. Att skära i militära budgetposter i tider av ekonomisk kris är logiskt, mönstret känns igen från vår sida av Atlanten. Men att nedrustningen är logisk gör den inte mer önskvärd.

Trots utmaningar forsätter USA att ha omfattande kulturellt inflytande. Större delen av världen vill fortfarande se Hollywoodfilmer och lyssna till amerikanska artister, och inom akademin har USA flest topprankade universitet. En supermakt definieras utifrån sitt globala inflytande inom flera områden: militärt och politiskt men också ekonomiskt och kulturellt. USA:s mjuka makt ska inte underskattas.

Ändå räcker inte vetskapen om USA:s kulturella betydelse för att lyfta stämningen i Washington DC. Till syvende och sist avgörs de stora internationella frågorna av militär förmåga. USA:s avsaknad av muskler har tillåtit konflikten i Syrien att eskalera till en regional kris och möjliggjort för Bashar al-Assad att slakta sin egen befolkning.

Som förespråkare av en liberaldemokratisk världsordning är det svårt att inte bekymras av USA:s nedgång. Situationen förbättras inte när USA undergräver sin auktoritet genom övervakningsskandaler eller tvivelaktigt användande av drönare. Men att Kinas och Rysslands internationella roll växer på USA:s bekostnad bör oroa än mera. Det råder en minst sagt påtaglig brist på demokratiska alternativ till USA som supermakt.

Så länge den amerikanska nedrustningen fortsätter lär vi se fler aktörer som Putin ta större plats på den internationella arenan. Uppgivenheten lär inte längre begränsas till Washington DC utan kommer att sprida sig till samtliga demokratiska länder. Världen behöver mer, inte mindre, av USA som världspolis.