Breakup with Dangerous Fallout

<--

Uppbrott med farligt nedfall

Publicerad 2013-11-24 00:05

Demokraternas brott med senatens traditioner kan verka nödvändigt. Tyvärr har det också svårartade konsekvenser.

Det låter lite osmakligt när amerikanerna jämför en ändring av reglerna i senaten med ett kärnvapenkrig. Men Demokraterna tryckte i veckan på en farlig knapp.

Senaten har utmärkts av filibustern, att tala i timtal för att stoppa beslut man inte gillar. Första gången den användes lär ha varit 1837. På 1950-talet malde Strom Thurmond på i över ett dygn för att förhala utökade rättigheter för svarta.

Men detta hör i dag till ovanligheterna. Normalt räcker det med att senatorerna hotar med filibuster för att blockera en debatt eller votering. Hittills har det krävts en supermajoritet på 60 av 100 röster för att vinna; Demokraterna har 55. Från och med nu räcker dock en enkel majoritet för att godkänna presidentens nomineringar av allt från ministrar till domare. Högsta domstolen är undantagen.

Det är den största förändringen i senaten på nästan 40 år. Majoriteten bröt dessutom mot praxis genom att köra över den republikanska minoriteten i en avgörande procedurfråga. Senatens roll som bromskloss mot förhastade beslut riskerar att helt gå förlorad.

Filibustern var förr en kuriositet, men med en ökande polarisering på 90-talet växte missbruket. Demokraterna utnyttjade metoden flitigt när de själva var i minoritet, och varnade då i falsett för att ändra 60-regeln. Under president Obamas tid har dock Republikanerna upphöjt filibustern till princip. Mängder av viktiga poster står obesatta i månader.

Droppen blev Republikanernas vägran att godkänna kandidater till USA:s näst viktigaste domstol, som bland annat behandlar centrala federala direktiv. Tre av elva platser är vakanta. Republikanerna ville inte fylla dem alls. De avvisade alla förslag, oavsett meriter, för att undvika att tippa balansen mellan liberala och konservativa domare.

Sabotaget var skandalöst. Vad Demokraterna gjort är i viss mening enda sättet att få en fungerande utnämningsprocess. Medicinen botar dock inte patienten, tvärtom.

Kompromissviljan torde inte öka. Och kan det ena partiet, kan det andra. Demokraternas majoritet är i fara redan i mellanårsvalet 2014, och då har Republikanerna chansen att skrota återstående krav på supermajoritet. Med nya styrkeförhållanden kan senaten kräva att Obamas sjukförsäkringsreform skickas på obduktion med 51–49.

Det politiska Washington må redan vara förlamat. Både senaten och representanthuset antar massor av lagförslag som bara är plakatpolitik, eftersom de två partierna har majoritet i varsin kammare men inte en tanke på att ens diskutera den andras beslut.

Men polariseringen kan nu sprida sig som en farsot även i domarkåren. Redan förut fanns en tendens att söka jurister som delar den egna uppfattningen, men presidenter har ändå tvingats anstränga sig för att hitta kvalificerade personer som inte är alltför extrema. Nu hotas de incitamenten.

Republikanerna borde ha slutat obstruera, Demokraterna borde ha låtit bli att släppa bomben. Att båda önskemålen var en hopplös illusion är en sorglig sammanfattning av det politiska läget i USA.

DN