Is the Question of Surveillance Unsolvable?

<--

Sällan har jag känt mig så ensam och så europeisk som i fjol då jag tillsammans med några studiekamrater diskuterade Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska myndigheten NSA:s långtgående och massiva övervakning. Då hade Snowden nyligen avslöjat att mål som den tyska förbundskanslern Angela Merkels mobiltelefon, och EU:s representationskontor i New York övervakats av NSA. Att det skulle leda till en smärre diplomatisk kris var knappast någon högoddsare.

Kanske var det naivt av mig, men bland annat med tanke på att till och med Barack Obama uttalat sig kritiskt mot spionaget mot världsledare som Merkel nästan förväntade jag mig att det var en åsikt som skulle delas av de flesta amerikaner. Så fel jag fick. Runt bordet var jag nästan helt ensam om att tycka att USA:s spionage mot nära allierade är ett problem. Massövervakning av de egna medborgarna är fel, och tydligare regler behövs. Men utländska medborgare har inte samma rättigheter som de egna medborgarna – det nationella intresset måste gå först, var resonemanget.

Är det vi i Sverige och andra europeiska länder som är naiva, när vi upprörs över spionage från en av våra närmaste och viktigaste samarbetspartners i världen? Spionage länder emellan är ingenting ovanligt, och i många sammanhang förutsätter man helt enkelt att det sker. Åsikten att övervakning av utländska ledare och medborgare inte är ett problem när det nationella intresset främjas delas av många, framför allt i konservativa kretsar. Ett exempel: I en svavelosande ledartext gick konservativa Wall Street Journal(28/10/13) ut och försvarade NSA:s övervakning av Angela Merkel, med argumentet att tidigare högt uppsatta personer i den tyska administrationen på olika sätt visat sig utgöra strategiska hot mot amerikanska intressen. Republikanen Mike Rogers, ordförande för representanthusets kommitté för underrättelsefrågor, har gått ut i liknande försvar.

Det nationella intresset borde naturligtvis vara en lika stark drivkraft i Sveriges relationer med andra länder. Målet borde vara ett fortsatt utbyte av underrättelseinformation med USA – vilket gynnar oss – och att våra medborgare ska vara fria från urskillningslös övervakning.

Men frågan är om det är möjligt. De fyra engelskspråkiga länder som tillsammans med USA har kommit överens om att inte övervaka varandra har en lång tradition av politisk och kulturell gemenskap. Sveriges relationer med USA går knappast att jämföra med de mellan USA och Storbritannien, och det är fortfarande långt ifrån säkert att avtalet mellan USA och de fyra har respekterats fullt ut. Dessutom är det svårt att tänka sig att USA fullt ut och på lång sikt skulle lita på ett land vars statsminister i slutet av 1960-talet kunde gå i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör, och vars största politiska parti vid förra valet lovade att släppa in ett postkommunistiskt parti i regeringsställning vid valseger.

Kanske är det så enkelt och så illa att frågan är olöslig för svensk del. Amerikanska politiker kommer aldrig att pressas av sina väljare att sluta övervaka européer; det egna landets intressen är det enda som spelar roll. Svenska politiker kan lova hur mycket de vill att slå vakt om att svenska medborgares intressen och rättigheter skyddas i det internationella spelet. Men frågan är hur långt det är möjligt​?