Vested Interests Take Over US Politics

<--

Egna intressen tar över i USA-politiken

Nu gäller det för omvärlden att förstå hur dysfunktionellt Washington har blivit och att ta denna utveckling på allvar. Samtidigt har möjligheterna till inflytande aldrig varit större, skriver Frida Stranne, gästforskare i USA.

Länge har omvärlden blickat mot det politiska spelet i Washington och roats av dess premisser och hur maktkampen mellan presidenten och kongressen, lobbygruppers och pengars inflytande och komplexiteten att parera delstaternas autonomi med federala lagar ofta leder till debacle och problem. Men numer fastnar skrattet i halsen.

Nu är det allvar och nu gäller det för omvärlden att förstå hur dysfunktionellt Washington har blivit och att man agerar mot de förutsättningar som kommit att gälla här och som kommit långt bort från de idéer som det amerikanska systemet bygger på. Det är inte längre en politisk pjäs att roas av – det är en fars som börjar bli verkligt farlig för såväl USA själv som för omvärlden.

Utspel härifrån handlar nämligen inte längre om att bygga långsiktigt hållbara, stabila och sunda strategier som säkerställer ens USA:s egna säkerhetsintressen, konfliktavspänning eller ekonomisk stabilitet. Istället handlar det om kortsiktiga populistiska beslut som kan leda till omval (för den enskilda) och blidka extrema intressen. Borta är försök till kompromisser och balanserade dialoger om verklighetens komplexitet. Istället för att tala om för väljarna vad som krävs för att hantera olika utmaningar och leda opinionsbildningen, blir man gisslan åt radikala element med mycket pengar.

Det viktiga för en kongressledamot eller en senator är inte längre att lyssna på de sakargument som presenteras utan att vid varje tillfälle i stället rikta blicken mot kameran och tävla om uppmärksamhet, säga något slagfärdigt som kan läggas upp på YouTube eller sändas på CNN och möjliggöra snabba politiska poänger som erbjuder ytterligare finansiellt stöd.

Omvärlden måste ta denna utveckling på allvar eftersom vi i dag har ett läge där USA besitter en ohotad militär förmåga, är inne i en kännbar försvagning på den världspolitiska scenen och har ett inrikespolitiskt system som nära på havererat. Den kombinationen är inte gynnsam för den inrikespolitiska utvecklingen i USA och därmed inte heller för den framtida (konflikt)dynamiken i världen. Situationen bör därför noteras med det allvar som krävs och leda till att USA-vänner och allierade sätter press på supermakten att förlita sig på kunskap, sans och balans och att man hjälper de många krafter som finns i DC som enträget försöker driva olika sakfrågor i en annan riktning än vad som artikuleras från framförallt kongressen och som även påverkar presidentadministrationers förmåga att driva konstruktiv politik.

I Washington DC är detta inget undanskymt problem. Dysfunktionaliteten uppe på Capitol Hill är nu något som varje enskild informerad diskussion här refererar till och raljerar över. Jag deltar varje vecka vid en mängd olika arrangemang och så gott som varje seminarium vid policyinstituten avslutas med kommentarer om hur oroande utvecklingen är. Tidigare försvarsministern Roberts Gates beskriver också i sin bok ”Duty” sin frustration över kongressen och vid senaste utfrågningen av John Kerry kunde jag på nära håll bevittna utrikesministerns förtvivlade ansiktsuttryck över den totala oförmåga man visade från både hans eget parti och bland motståndarna att förhålla sig till sakargument om förhandlingarna med Iran och resonera om innehållet och helheten.

När man följer de samtal som pågår i olika policyinstitut och lyssnar till de många erfarna och balanserade resonemang som finns bland dessa och sedan närvarar vid kongressens olika utfrågningar kan man direkt konstatera att de goda, nyanserade samtal i olika sakfrågor ”nere i DC”, har bytts ut mot onyanserade ”ute-i-det-blå” argument som ofta saknar allt vett. Borta är den samlade kunskap som experter lyfter upp och fram kommer särintressens inskränkta och kortsiktiga argument som inte tjänar allmänhetens intressen. Någon lösning är inte heller i sikte utan saken ser snarare ut att enbart förvärras.

Och det är inte tepartyrörelsens frammarsch som är orsaken till detta. Det är den politiska strukturens utveckling och villkor och framför allt den lag från 2010 (Citizens United) som medgav att politiker kan ta emot näst intill obegränsat med pengar från enskilda bidragsgivare (”super pacs”) som omintetgjort en sund politisk process. Kongressens uppgift är att balansera presidentens makt men idag har det blivit viktigare att underminera presidenten (också för egna partimedlemmar om han är obekväm), att förhala beslut och slentrianmässigt rösta ”mot” än att medverka till långsiktiga lösningar.

De svart-vita förhållningssätt som finns i kongressen pressar även administrationen i en riktning de inte nödvändigtvis själva valt eller vill se eftersom hela tonläget radikaliseras och onyanserade debatter blir allmängiltiga och sprider sig till media och medborgare. Enligt flera källor jag talat med lämnar i dag många tjänstemän sina uppdrag till följd av att det anses ”omöjligt” att arbeta på ett konstruktivt sätt.

Nu måste omvärlden inse att dysfunktionaliteten i Washington kräver att man sätter press på DC i sakfrågor eftersom beslut här berör oss och kan äventyra våra intressen. Men även att möjligheterna till inflytande aldrig varit större eftersom USA numer är beroende av samverkan som går utanför de av Washington definierade villkoren. Sansade krafter behöver stöd – kongressen behöver omvärldens tryck om att agera utifrån långsiktiga allmänintressen och faktum är att varje dag efterfrågas detta här i DC där många är undrande till var det politiska trycket från omvärlden är och hur långt det ska få gå utan att man reagerar.