US Must Lead in Handling Russia

<--

Ukraina är en väckarklocka där vi bör inse att Bryssels byråkrater inte kan hantera mer hårda säkerhetsfrågor. För det krävs ett amerikanskt engagemang, och Nato. Obama har dock visat ett ointresse att blanda sig i europeiska frågor, skriver analytikerna Erik Brattberg och Magnus Nordenman.

Den pågående krisen i Ukraina, utan tvekan den allvarligaste internationella krisen sedan 11 september 2001, är ett lackmustest för västvärlden. För att hantera Ryssland krävs att Washington och europeiska huvudstäder är eniga kring en gemensam strategi för att stödja Ukraina and sätta press på Ryssland och markera att Moskvas beteende mot Ukraina inte har en plats i det moderna Europa. För att en sådan gemensam transatlantisk strategi ska bli möjlig krävs nu därför amerikanskt ledarskap – något som har varit en bristvara de senaste åren.

Obama-administrationen har från första början visat ett ointresse av att blanda sig i europeiska frågor. USA har inte bidragit till diskussionen om eurokrisen i EU och har heller inte under senare år drivit vidare frågan om Natos fortsatta utvidgning i öst. Under krisen i Libyen 2011 så var USA:s roll att ”leda bakifrån”, det vill säga ge viktigt stöd men upplåta åt européerna att ta det största ansvaret för den militära interventionen och att ha den höga politiska profilen gentemot omvärlden. Även om denna amerikanska strategi fungerade relativt väl i Libyen-fallet så kommer den inte att göra det i Ukraina. Libyen var en relativt perifer kris medan den pågående krisen i Ukraina går till den nuvarande europeiska säkerhetsarkitekturens kärna.

Historiskt sett har USA spelat en avgörande roll i europeisk säkerhet. Under kalla kriget stod USA som huvudarkitekt för den västeuropeiska säkerhetsstrukturen och för Västtysklands införlivande i den europeiska familjen efter andra världskriget, samtidigt som USA utgjorde en säker garant mot en sovjetisk invasion. Efter kalla kriget var det ett USA-lett Nato-ingripande som fick slut på stridigheterna på Balkan under 1990-talet. Både president Clinton och Bush drev på Natos utvidgning till Östeuropa och var aktiva när det gällde att övertyga Paris och Berlin att stödja denna politik.

Denna form av amerikanskt ledarskap behövs idag mer än någonsin. Alltför länge har både EU och USA ignorerat de oroande signaler som kommit från Moskva. Medan Obama-administrationen länge fokuserade på att återställa relationen med Ryssland och försöka nå samarbete med Putin i Syrien och Iran så har EU levt i en säkerhetspolitisk drömvärld. Ukraina borde vara en väckarklocka att EU:s tro om att alla utrikespolitiska relationer kan hanteras av Bryssel-byråkrater utan vare sig Washington eller Nato – samt att ”hård säkerhet” inte behöver tas med i beräkningen – inte fungerar i praktiken.

Situation på Krim visar hur bristfällig sådan syn är och vilka farliga konsekvenser den kan ge upphov till. Rysslands strategiska logik är å ena sidan att utvidga sin maktställning i Europas periferi samtidigt som man vill underminera fortsatt EU-utvidgning och europeisk integration. Det är inget sammanträffande att Putin drev så hårt som han gjorde för att se till Ukraina inte undertecknade något handelsavtal med EU. Moskva har sedan länge ansett EU:s ”östliga partnerskap” som ett stort hot mot sin traditionella intressesfär i Östeuropa.

EU måste därför vara villig att se över utvidgningen. Bryssel måste ge länder som Ukraina och Moldavien rejält hopp om framtida medlemskap. Förrän EU-utvidgningen är färdig så kommer Europa heller inte bli ”helt, fritt, och fredligt”. Återigen behövs amerikanskt ledarskap för att bygga enighet inom EU om att detta är rätt väg framåt på lång sikt.

På kort sikt behövs också fortsatt stöd till Ukraina i form av ekonomiskt stöd. Det lånepaket på 11 miljarder euro som EU kommissionen nyligen utlovat måste snabbt komma den ukrainska staten till godo. EU kan också visa stöd till Ukraina genom att skicka fler nyckelpersoner till Kiev för att verka som fredsövervakare.

Förutom stöd till den ukrainska regimen så måste västvärlden även sätta press på Putin. Med få tillgängliga verktyg tycks ekonomiska sanktioner nu vara västvärldens bästa alternativ. Men för att dessa ska vara effektiva krävs att de tillfogar Putin verklig smärta. USA, som har visat sig villig att ta till tuffa sanktioner, måste nu därför driva på för att Europa gör samma sak. Framförallt måste Washington sätta press på London och Berlin att inte urvattna de potentiella EU-sanktionerna. Diplomatiska försöka att lösa krisen kommer misslyckas om inte västvärlden kan sätta tillräckligt press på Putin.

Krisen i Ukraina är en väckarklocka för Europa. Som så många gånger tidigare i Europas moderna historia krävs det att USA engagerar sig aktivt för att hantera den pågående krisen. Framförallt behövs nu att både USA och EU står bakom ett kraftigt ekonomiskt stödpaket till Ukraina samt sanktioner mot Ryssland. Putin kommer inte att ge upp sitt inflytande i Ukraina och dess grannar i första taget, ett inflytande som i sig är ett problem för den europeiska gemenskapens framtid. Det är upp till USA och EU att se till att han inte får sin vilja igenom.