Americans: Not as Simple as We Like to Believe

<--

Amerikaner – inte så simpla som vi vill tro

Jon Favreaus film “Chef” tar Amerika med storm, en liten independentfilm om en frustrerad kock som går sin egen väg.

En älskvärd liten klackspark.

Två timmars kärlek, skratt och närbilder på vitlök som fräser.

USA och mat är ett tacksamt tema.

I Europa älskar vi att smutskasta kulturen: Pommes frites, hamburgare, gigantiska portioner, coca-cola i tiolitershinkar och smält ost.

Ett osofistikerat land, vars befolkning håller på att äta sig till döds. Och visst finns det ett visst mått av sanning i schablonbilden.

Fetman breder ut sig som en farsot, framför allt i de fattigare delstaterna. Halvfabrikat och snabbmat är det enda lönen räcker till.

Om man nu ens har en lön.

I “Chef” är det en annan sida av USA vi får se, fjärran hamburgerkedjor och läsk. I det urbana USA, bland den beresta och upplysta medelklassen, är mat, och kunskapen om världens alla kök, en statussymbol.

Här i LA tävlar mina amerikanska vänner om att rekommendera restauranger som alla har “the best” av nånting: Mozarella, gnocchi, kobe biff, taco och ceviche.

Ju mer experimentellt, desto mer intressanta och världsvana framstår de.

Regissören, skådespelaren och manusförfattaren Jon Favreau pratade, när jag träffade honom, om att allas bild av USA är att landet i princip består av motorvägar och snabbmatsrestauranger. Och här finns nog svaret på vissa amerikaners behov av att förändra bilden av AMERIKANEN.

Som om de har ett komplex mot resten av världen, som att de behöver bevisa att de inte alls är så simpla som vi tycks tro.

Det är lite sött ändå – även amerikaner har dåligt självförtroende ibland.

About this publication