So the US Is Single-Handedly at War Again

<--

I början av sommaren var “kriget mot terrorismen” över. Vår generations stora krig i Afghanistan och Irak, skulle snart vara ett minne blott. Amerikansk utrikespolitik skulle ta en helt ny inriktning, förklarade presidenten. Nu bombar USA inte bara Irak igen, utan även Syrien, utan att ha lagt fram någon strategi för hur länge det ska pågå eller vad som ska hända efteråt. För många amerikaner känns det som 2003, fast ännu mer förvirrande.

Eftertankens kranka blekhet börjar sakta infinna sig i USA: Är det här verkligen en så bra idé?

Ingen ifrågasätter att Islamiska staten och deras fantasi om ett kalifat bör hindras. Men utgör de verkligen ett direkt hot mot USA, och är det rimligt att på egen hand försöka bomba bort dem? Även om IS försvinner är Irak och Syrien lika splittrat som tidigare, och USA vill helst inte ägna de närmaste åren åt att försöka skapa helt nya, västerländska demokratier där enligt erkänt misslyckad modell.

Bush tyckte att USA kunde involvera sig i hela världen, och Obama tyckte tvärtom och försökte minska det amerikanska avtrycket och dra sig tillbaka. Ingendera visade sig vara så lyckat. Nu har Obama antagit en helt ny linje, och dragit igång sitt eget krig, där resten av världen funderar över om det verkligen kan vara lagligt att bomba i Syrien utan regeringens tillåtelse, eller om det helt enkelt är ännu en diktator som ska avsättas.

Att bara bekämpa terrorism över gränser är svårt att få med andra länder på. Om man börjar i Libyen och vandrar österut på kartan ända till Pakistan i Sydostasien, ligger det åtta länder i rad där USA har involverat sig för att stå emot islamister. Och hur har det gått? Libyen, där även Sverige berömde sig med att göra en insats, är numera en helt trasig stat som är så kaotisk att få begriper vem som krigar mot vem. Resten är inte direkt stabila.

Just nu finns 1600 amerikanska soldater i Irak, och Obama har dyrt och heligt lovat att det inte ska bli ett markkrig. Men hans egna militära befälhavare talar redan öppet om att det kanske blir nödvändigt. Och då är amerikanska soldater tillbaka för tredje gången sedan 2003 med den mardrömslika uppgiften att ta tillbaka Mosul, ett kvarter i taget. Presidentens signum har ju varit motsatsen – ett kliniskt drönarkrig. Men myten om det enkla kriget – där man bombar lite och sen fixar sig resten – har blivit alltmer svår att sälja.

I de senaste mätningarna säger en dryg tredjedel av amerikanerna att de tycker att Obama verkar göra ett bra jobb med utrikespolitiken, vilket inte är mycket bättre än Bush när han var som minst populär. Från europeiskt håll är Frankrike de största påhejarna, men det är ännu ganska oklart hur andra allierade ställer sig till att delta.

Men det inrikespolitiska bråket har börjat puttra i Washington, där kongressen är delad inför att skicka öppet stöd till rebeller i Syrien av varierande slag och försöker få grepp om den nygamla ambitionen att försöka “utrota” terrorism och vad priset för det egentligen får bli den här gången.

About this publication