WASHINGTON DC. Vänstern oroar sig för att USA ska bli för närgånget. Men det vi verkligen borde frukta är ett USA som vänder Sverige och Europa ryggen.
Håller väst på att gå under? För första gången under efterkrigstiden spekuleras det nu på allvar kring ett sådant scenario. Inom loppet av ett år kan det mesta som vi tar för givet ha kastats överbord.
Den kända historikern Anne Applebaum skrev nyligen att hon inte har upplevt ett lika dramatiskt skede under hela sitt vuxna liv. “Just nu är vi två eller tre dåliga val från slutet på Nato, slutet på EU och kanske slutet på den liberala världsordningen som vi känner den” (Washington Post 4/3).
Låt oss börja med den europeiska mardrömmen. Till eurokrisen har fogats den ena krisen efter den andra – en akut flyktingkris, ett revanschistiskt Ryssland, återkommande terrordåd, växande populism och hotet om Brexit.
De gemensamma nämnarna är splittring och försvagning. Om britterna bestämmer sig för att lämna unionen i folkomröstningen i juni skulle Europa förändras för gott. En Brexit kan dessutom utlösa nya utbrytningar från andra medlemsländer.
En annan nervpärs är det franska presidentvalet nästa vår. I dagsläget är det svårt att tro att Marine Le Pen från högerextrema Nationella Fronten skulle ha någon chans att vinna valet. Men om olyckan är framme skulle det innebära att Ryssland får en nära allierad i Elysée-palatset i Paris. Le Pen har dessutom lovat att Frankrike ska lämna såväl EU som Nato.
Till det ska läggas Tysklands skadeskjutna förbundskansler. Angela Merkel har varit EU:s kraftcentrum och klippa på senare år. Hon har personligen varit garanten för att Europa håller ihop och sanktionerna upprätthålls mot Kreml. Nu vacklar “Mutti” och Europa riskerar att stå ledarlöst.
Även på andra sidan Atlanten är trenderna oroväckande. Hela Washington surrar nu om den 21 sidor långa intervjun med Barack Obama i det senaste numret av The Atlantic. Där lägger presidenten ut texten om sin syn på världen; såväl krigströttheten som ledan vid allierade som åker snålskjuts på USA är påfallande.Gång på gång återkommer Obama till problemet med “free riders” som vägrar ta eget betala för sin säkerhet, och kallt räknar med att USA ska finnas där om läget tjorvar till sig.
Det är uppenbart att USA inte längre vill vara världens försäkringsbolag. USA är less på att ensamt betala för att farleder hålls öppna, oljan flyter säkert och världsordningen garanteras. Om detta missnöje är ett dovt bakgrundsackord hos internationalisten Obama tar det formen av aggressiva trumpetstötar hos nationalisten Donald Trump. Han föraktar USA:s allierade som suger resurser ur landet.
Med Trump som president skulle såväl allianser som säkerhetsgarantier kunna skrynklas ihop till pappersbollar. I samma anda skulle han troligen förklara krig mot frihandeln i världen. Och det slutar inte där.Trump har gjort klart att han respekterar starka ledare som Putin, att han vill återinföra skendränkningar, porta muslimer från USA och stoppa klimatarbetet. Hela hans världsbild är en krigsförklaring mot den rådande världsordningen. Om den förverkligades skulle det innebära slutet på Pax Americana och den transatlantiska länken mellan USA och Europa.
I stället skulle vi ramla ner i en värld av isolationism, handelskrig, värdenihilism och auktoritära ledare som delar upp världen i intressesfärer.
Mot denna dystopi kan man invända att den sannolikt aldrig blir verklighet. Det är trots allt långt troligare att Hillary Clinton står som segrare i presidentvalet än att Trump gör det. Det finns heller inget ödesbundet i att britterna skulle välja att lämna EU.
Kanske står såväl USA som EU rentav starkare om ett år än i dag. Om EU lyckas lösa migrantkrisen kan mycket av det som nu hotar att splittra EU vändas i sin motsats. Merkel skulle återvinna politisk styrka, de inre gränskontrollerna rivas och de ryska påtryckningarna motas tillbaka.
Men situationen kan också glida oss ur händerna. I så fall bevittnar vi ett historiskt skede där västvärlden i sin nuvarande skepnad monteras ner bit för bit. Det borde skärpa sinnena hos oss alla.
För svensk del har det aldrig varit viktigare att slå vakt om den transatlantiska länken till USA och att värna EU:s sammanhållning. Vi borde inte slösa vår energi på en FN-kampanj när marken skakar under det egna huset.
På vänsterkanten brukar man värja sig mot USA:s närvaro i Europa. Under våren har röststarka debattörer målat upp det ena fantasifulla scenariot efter det andra om hur klåfingriga amerikaner skulle vilja placera ut kärnvapen på svensk mark.Men det är inte risken för att USA ska tränga sig fram på vår bakgård som vi borde oroa oss över. Den verkliga faran är att USA ska dra sig undan från Europa.
Vi behöver USA mer än någonsin både som en motvikt mot Putins Ryssland och som en handelspartner. Vi vill för allt i världen inte bli lämnade ensamma i Östersjöregionen. Tack och lov har USA lovat att öka sin militära närvaro i Europa igen efter invasionen av Ukraina, men satsningen är tillfällig och kan när som helst dras tillbaka.
Det vore bra om regeringen erkände detta beroende öppet och utan omsvep i stället för att smussla med vår Amerika-kärlek. Även vänstern kan snart bli varse att det enda som är värre än att ha USA som världspolis är att inte ha det.
I really appreciate this site, as I think it adds a lot to the discussion of Left politics with regard to the US. And I get it that this is from the point of view from outside. But this particular analysis doesn’t sound completely accurate to me. This is mainly due to certain phrases tossed in throughout the article.
One example is the reference to what the author perceives as the “the end of Pax Americana…” This is peculiar: What American Peace is that? The continuing wars in Libya, Syria, Afghanistan, Iraq constitute “peace?” Perhaps the author is referring to a different America, maybe on a different planet. All I know is what I am witnessing.
I also find it slightly disingenuous to say that Donald Trump “despises the U.S. allies that drain the country’s resources.” True he may well despise them; but there is no proof, really, that they drain US resources, at least not moreso than the US drains its allies’ resources. What does it cost these nations to host US military bases? What is the diplomatic cost of having American might present in their backyards, ever threatening superpowers like China, India, and Russia?
Does the author understand that we backed the fascist government of Ukraine, one which so encouraged anti-semitism that Kiev’s Jewish community chose to leave the country altogether for their own safety? And what about those threats of Russian invasion into the Crimea — satellite photos never showed anything more than Russia massing its military on its OWN border. What happened afterward is another story, but up to that point, it appeared that Russia had not done anything. The US propaganda machine was hard at work destroying diplomacy so it could find its NEXT excuse for proxy war.
The author is probably right in suggesting that the world will be different after the fall of US might. But it won’t necessarily be any less safe, any less stable. Just different, with new nations taking up the charge for leadership and control. History bears this out.
If the US has been the world’s police for 70 years, then it should be charged with police brutality and the use of unnecessary force. I’m pretty sure the world could do without this.