Cruz Is As Bad As Trump

<--

Donald Trump leder fortfarande det republikanska loppet, och delar av eliten hoppas på Ted Cruz. Men reaktionären från Texas kan inte bota väljarnas vrede, skriver Gunnar Jonsson.

När opinionsmätarna studerade Wisconsin såg det alltid ut som en besvärlig delstat för Donald Trump. Högre utbildning än snittet, mer traditionella republikaner, lite fler religiösa. Texassenatorn Ted Cruz övertygande seger i tisdagens primärval behöver därför inte alls innebära någon vändpunkt. Den ostyrige magnaten från New York är kvar i förarsätet.

På den demokratiska sidan har Bernie Sanders nu vunnit sju av de åtta senaste tillställningarna, men inte heller här ska förhastade slutsatser dras. Hillary Clintons ledning i antalet delegater på konventet i sommar är närmast ointaglig, trots att hon än en gång vacklade.

Wisconsin var i alla fall en ny indikation på Trumps problem med att samla ihop en majoritet republikaner. Partietablissemanget har länge hoppats på ett mirakel som sätter stopp för mardrömmen. Vem som helst utom galenpannan, lyder stridsropet, och plötsligt ser Cruz ut som hoppets bärare.

Men pest är inte säkert bättre än kolera. Den reaktionäre Cruz anser förvisso att de senaste presidentvalen visar hur obegåvat det är att ställa upp med republikanska pragmatiker. Teorin att en mörkblå demagog skulle dra massorna med sig är dock högst tvivelaktig. Högeryttern Barry Goldwater fick storstryk redan 1964.

Cruz är den mest avskydde i kongressen av kollegorna, inklusive i sitt eget parti eftersom han föraktar lagspel. Han är stolt över att ha bidragit till den befängda stängningen av statsapparaten 2013. Han vill precis som Trump bygga en mur mot latinamerikanska invandrare och utvisa alla 11 miljoner papperslösa. Han tävlar med rivalen om att hetsa mot muslimer. Han vill återinföra guldmyntfoten och avskaffa skatteverket.

Ted Cruz skulle bli en farlig man i Vita huset, precis som Donald Trump. Båda skulle dock med stor sannolikhet vara chanslösa mot Hillary Clinton.

Aldrig tidigare har en presidentkandidat väckt sådana antipatier som Trump. Även Cruz skulle bli varse att amerikaner i gemen skiljer sig betydligt från aktivisterna i primärvalen. Republikanerna har alltmer blivit ett parti för vita äldre män och har det knepigt bland kvinnor och yngre. Den oförsonliga inställningen till invandring stöter bort minoriteter, när hispanics är den snabbast växande väljargruppen.

Teorin att en mörkblå demagog skulle dra massorna med sig är dock högst tvivelaktig.

Vreden mot allt som luktar elit har hittills dominerat kampanjen. Sakfrågorna har drunknat i korselden av invektiv. Cruz vinner de ideologiskt konservativa, men Trump tar hem de mest ilskna republikanerna. Parallellt har den 74-årige Bernie Sanders blivit magneten för de unga arga på vänsterkanten. Ingen är mer etablissemang än Clinton.

Utmanare Sanders ropar att allt är Wall Streets fel, och att lösningen är att slå sönder storbankerna och göra alla förmåner ”gratis”. Ställd inför frågor om hur det skulle gå till rent praktiskt blir han svarslös. Han vill inte gärna erkänna att hans politiska ”revolution” skulle få konsekvenser som måste tänkas igenom. På så vis är han rätt lik Trump.

Men om väljarnas vrede är verklig, vad beror den på? Vänstern hävdar att det är ojämlikheten i samhället, att låglönejobben sprider sig och att de välbärgade bara blir rikare. Något ligger det i detta, men förklaringen räcker inte.

Det är sant att finanskrisen satte djupa spår hos amerikanerna. Två tredjedelar anser att USA är på väg åt fel håll. Men ekonomins återhämtning har pågått i flera år, tillväxten är hygglig och sysselsättningen ökar.

I en tänkvärd artikel i New York Times jämför statsvetarprofessorn Lynn Vavreck attityder från de senaste decennierna. Människorna i dag är ungefär lika tillfreds med sin ekonomi som under Reagans optimistiska 1980-tal. Skillnaderna mellan olika inkomstgruppers belåtenhet är mindre än under Bill Clintons 1990-tal.

Missnöjet gäller snarare politiken, och i synnerhet de politiska motståndarna. Partiernas väljargrupper tycker allt sämre om varandra, och blir alltmer fientliga till den andra sidans lösningar. Det hysteriska tonläget kring Barack Obamas sjukförsäkringsreform är ett exempel. Olika inställning till frågor om hudfärg, religion och etnicitet finns ofta med i bilden.

Republikanerna har gått åt höger i ett par decennier, men Demokraterna har samtidigt gått åt vänster. Det avspeglas också i kongressen, där den överlappning som fanns mellan partierna i stort sett är utraderad. Polariseringen i Washington är förlamande.

Efter en sådan valkampanj är tid för rannsakan. Republikanernas brölande mot Washington och Obama har skapat en Trump. Demokraterna övertygar knappast heller. Kompromisser måste bli en del av framtiden.