No Weapon in the World Can Stop the Fight for Our Rights

<--

Inga vapen i världen kan stoppa kampen för våra rättigheter

De mördade i Orlando ska hedras och sörjas. Men inte med rädsla, utan genom att demokratiska krafter fortsätter kampen för sexuellt och könsmässigt likaberättigande.

När jag kom ut som bög i mitten av 90-talet hängde det fortfarande draperier för fönstret på Göteborgs största gayklubb. Det kunde säkert ses som ett tecken på slutenhet, men i en orolig tid utgjorde det snarare ett bevis på motsatsen. Här på klubben kunde alla känna sig trygga. Ingen skulle löpa risken att outas mot sin vilja för att en bekant råkade passera eller behöva snegla över axeln på vägen hem i rädsla för att någon av 90-talets alla skinnskallar kunde känna igen en från klubbens fönster.

Sedan dess har mycket hänt. Hbtq-samhället har tagit klivet ut ur garderoben, både i Sverige och globalt. Under söndagen avslutades jättearrangemanget Westpride i Göteborg, staden som för mindre än ett decennium sedan var en av Sveriges mest homofoba och där hatbrotten stod som spön i backen. I Kiev drog samtidigt en fredlig gaydemonstration fram på de gator där hbtq-personer fortfarande utgör ett rött skynke för såväl religiöst som politiskt konservativa element.

Mitt i denna känsla av politisk framgång genomförs en regelrätt massaker på hbtq-personer på klubben Pulse i amerikanska Orlando. När det här skrivs är det fortfarande oklart vilka krafter som ligger bakom attacken och vad som egentligen har hänt, även om de första rapporterna gör gällande att gärningsmannen är en ung islamist som med automatvapen mejat ned besökare.

Om mycket ännu är osäkert talar dock siffran över antalet mördade sitt tydliga språk: den har just uppgraderats från 20 till 50, vilket gör attentatet till den absolut värsta masskjutningen som har drabbat USA.

Precis som i andra terrorattacker mot sårbara grupper – den judiska befolkningen i Köpenhamn och Paris, till exempel – var attentatet både väntat och oväntat.

Väntat eftersom hbtq-samhällets politiska framgångar länge har utgjort själva sinnebilden för de liberala demokratiernas andliga och moraliska förfall i religiösa och politiska extremisters ögon. Både islamister, högerradikaler och kristna fundamentalister strösslar regelbundet och systematiskt sin hatpropaganda med homofobiska inslag. En hatpropaganda som inte sällan anammas av våldsbenägna och testosteronstinna yngre män och som gör hbtq-communityt extremt sårbart.

Det är heller inte första gången som det får konsekvenser. I slutet av 90-talet var det gaypuben Admiral Duncan i London som drabbades när en ung nazist lät en spikbomb brisera mitt bland de fredagsfirande gästerna. Det innebar slutet för tre människoliv, 70 andra skadades och lemlästades. Samtidigt var vi förmodligen relativt få som trodde att det skulle vara sista gången som hbtq-personer drabbades av det blinda hatet i bredare skala.

Varför känns då attentatet i Orlando ändå så oväntat? Har framgångarna för hbtq-communityt bäddat in oss i en falsk trygghet, i en sorts känsla av att kampen börjar närma sig sitt slut? Att vi äntligen skulle vara trygga? För om New York är den västliga hbtq-kulturens historiska huvudstad är Florida dess internationella festlokal. Hit reser mängder av partyglada bögar och flator varje år för att festa en bra bit in på morgnarna. Här behöver man inte vara rädd.

Efter ett antal viktiga domar i Högsta domstolen under 2000-talet är USA dessutom numera ett av de länder som kan börja kalla sig för gayvänligt, ett land där man inte längre behöver bekymra sig om diskriminerande äktenskapslagstiftning eller osynliggörande. Sådant tillhör ju det förflutna.

Hur skulle dessa segrar firas, om inte så här? Som medborgare på en klubb bland vänner och likasinnade, där man dansar bort lördagsnatten utan att behöva hänga draperier för fönstren eller tänka på vilka krafter som finns därutanför?

På Twitter vädjar just nu tongivande amerikanska hbtq-aktivister om att bögar, flator och transpersoner inte får låta sig skrämmas, att livet måste fortgå som vanligt. Det kan vara lättare sagt än gjort när de skräckinjagande bilderna från Pulse kablas ut i medierna.

Samtidigt har de rätt, det är den enda vägen. Draperiernas och rädslans tid är förbi, det måste varenda hbtq-person påminna sig själv om.

De mördade i Orlando ska hedras och sörjas. Men inte med rädsla, utan genom att demokratiska krafter fortsätter kampen för sexuellt och könsmässigt likaberättigande – med fler sympatisörer och supportrar än någonsin tidigare. Det kan inget handeldvapen i världen sätta stopp för.