Many Believe the Russia Business Is Nonsense

<--

Washington. President Trump får räkna med att Michael Flynn kommer att spöka för honom länge än.

Sally Yates vittnesmål tycks visa att Vita huset gärna hade behållit Flynn, om det inte hade varit för medierapporteringen om hans motstridiga uttalanden.

Nej president Donald Trump kommer inte att bli kvitt Michael Flynn på länge.

Att det stör Trump är tydligt genom hans flitiga twittrande, dels under förhören av den förre tillförordnade justitieministern Sally Yates, dels under bästa sändningstid, där han uppenbarligen på måndagskvällen följde kabelkanalerna, främst CNN. Trump avfärdar rapporteringen om samröre mellan Trumps medarbetare och Ryssland som rent lur, och ”fake news”.

Under sitt vittnesmål i senaten sa Yates att hon omedelbart kontaktade Vita huset när justitiedepartementet insåg att presidenten och vice presidenten sa saker om den dåvarande nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynn som Yates visste inte stämde.

Hon ansåg att hon hade en skyldighet att berätta för Vita huset, där hon talade med Trumps rådgivare Don McGahn, eftersom Flynn enligt hennes bedömning kunde bli föremål för utpressning av Ryssland; och för att hon tyckte att presidenten borde känna till detta.

Precis som under tidigare utfrågningar i senaten, bland annat av FBI-chefen James Comey, var det åter tydligt att det som rör kontakterna mellan Trumps medarbetare och ryska företrädare inte i första hand hanteras som en fråga av nationellt eller demokratiskt intresse, utan som en partifråga. Senatsutskottets republikaner fokuserar i första hand på hur Yates fått informationen om Flynn, och hur den letade sig vidare till The Washington Post (som publicerade de första artiklarna om Flynns motstridiga uttalanden och om Yates varningar). Michael Flynn fick sparken kort efter publiceringen.

Republikanerna vill veta vem som gav Sally Yates information om Flynns identitet, och vem som läckte information om honom till pressen (och om möjligt straffa den personen). Flera av dem ser Sally Yates som ett politiskt verktyg, utsedd av Obama.

Demokraterna lägger å sin sida fokus på hur kontakterna med Flynn och ryska företrädare, som den ryska ambassadören Sergej Kislyak, i detalj såg ut, och i förlängningen vad Trump eventuellt kan ha känt till om detta.

Sally Yates vittnesmål tyder på att Vita huset inte var speciellt bekymrat över kontakterna förrän de blev allmänt kända.

Trumps gullande med den ryske presidenten har upphört under de senaste veckorna, och relationerna mellan USA och Ryssland har blivit mer som de brukar (mer misstänksamma än insmickrande) – men det hindrar inte att en rad frågor återstår: både om hur kontakterna såg ut och vad de innehöll, och om hur Vita huset såg på dessa förbindelser. Sally Yates vittnesmål tyder på att Vita huset inte var speciellt bekymrat över kontakterna förrän de blev allmänt kända. Därför är det också de mekanismer som gjort dem kända som intresserar Trump – och hans partikamrater. Genom Trumps twittrande är det också så som hans bas av supportrar ser på frågan om samröret – jag har träffat många som menar att allt detta med Ryssland är nys.

Vad som sägs i kongressens öppna utfrågningar är dock bara en del av den information som är känd; en stor del är hemligstämplat och bara känt för en mindre krets.

Det hindrar inte att Flynn var en välkänt problematisk person, inte bara på grund av Ryssland (hans dåliga ledaregenskaper ledde till att han miste jobbet 2014). Den förre presidenten Barack Obama avrådde uttryckligen Trump från att ge Flynn en hög position, ett råd Trump ignorerade.

Men oavsett de exakta detaljerna kring Flynns möten med ryska diplomater finns flera underliggande orosmoment. Ett är de ryska aktiviteterna, och hur nära och målmedvetna de egentligen var – och är. Den tidigare nationella säkerhetschefen James Clapper, som också frågades ut på måndagen, uttryckte stor oro för Rysslands omfattande inblandning i USA:s val – försök att störa som han menade har pågått sedan 1960-talet – och sa att ”om det någonsin har funnits ett stridsrop för vaksamhet och handling mot ett hot till själva grunden för vårt demokratiska politiska system, är det detta avsnitt.” (Clappers vädjan att lägga partitillhörighet åt sidan var det dock ingen som tycktes bry sig om.)

En annan fråga gäller Trumps syn på intressekonflikter och vilka kontakter som är lämpliga för en förtroendevald person. Familjen Trump har hittills inte verkat se något problem i att kombinera affärer och politik, och det har gått att tolka presidentens åtgärder för att undvika de mest uppenbara kollisioner som gjorda för att bemöta kritik – inte för att han verkligen tycker att det behövs. Samma attityd verkar ha styrt när Jared Kushner, Trumps svärson och nära rådgivare, nyligen figurerade med sitt namn på ett möte i Kina, i syfte att locka investerare till ett fastighetsprojekt som ägs av familjen Kushners bolag – en historia som fått stor uppmärksamhet i amerikanska medier under de senaste dagarna.

Under sin korta tid i Vita huset har Donald Trump ändrat sig på flera viktiga områden. Kanske gör han det även här – men än så länge riskerar okänsligheten för var gränserna går göra Trump, och USA, mer sårbara.