The Democratic Party’s Opinion Police Are Trump’s Best Campaigners

<--

Demokraternas åsiktspoliser är Trumps bästa valarbetare

Underskatta inte Demokraternas förmåga att skrämma bort väljare som partiet behöver för att vinna i november.

Besökte man Wisconsin dagarna före valet 2016 var mönstret kristallklart. I städerna var det stiltje, frånsett enstaka Clinton-affischer i fönstren nedåt centrum. I förorterna och utanför fyllde skyltar för Trump, ”vita liv”, ”alla liv” och ”blå liv” (polisen) gräsmattor överallt.

”Det är en rörelse!” brukade Trump förkunna och han hade rätt, även om man inte fattade det där och då. USA har 330 miljoner invånare och experterna uppskattade Demokraternas vinstchanser till 90 procent långt in på valnatten.

Wisconsin ansågs så säkert att Clinton aldrig ens åkte dit, men staten valde republikanerna och gjorde därmed i praktiken Trump till president.

Spola fram fyra år och mycket är sig ganska likt. Demokraterna har segervittring och börjar bli styva i korken. Experterna uppskattar Joe Bidens segerchanser till 90 procent. Och ingen avlägger besök i Wisconsin.

Det beror så klart på coronan. Pandemin har vänt uppochned på det mesta, ekonomin krisar och presidentens siffror är svaga. I de vidsträckta förstäderna, där amerikanska val avgörs och Trump vann stort för fyra år sedan, leder Joe Biden med 20 procentenheter.

Mycket talar för att Demokraterna till och med har korn på Texas, och då är det slut.

Men det finns skäl att att förhålla sig kallsinnig till allt det där. Opinionsmätningarna och journalisterna lyckades aldrig fånga stämningarna 2016. Och årets valrörelse liknar ingen tidigare, vilket gör den svår att tyda.

I en intressant intervju i tidskriften Atlantic ser den demokratiska kongressledamoten Debbie Dingell från Michigan ungefär samma tendenser som för fyra år sedan. Då ledde demokraterna rätt stort men republikanerna vann för första gången på 30 år, precis som i Wisconsin på andra sidan sjön.

Mätningarna är nonsens den här gången också, säger hon.

Nu leder demokraterna igen och mätningarna är nonsens den här gången också, säger Dingell, vars distrikt sträcker sig från den progressiva universitetsorten Ann Arbor via staden Dearborn, där nästan alla kommer från Mellanöstern, till de gamla industrisamhällena nedåt Detroitfloden, där arbetarklassen är vit och majoriteten röstade på Trump.

Presidenten har inte förlorat de väljarna – tvärtom – säger Dingell, som ”räknade till åtminstone hundra Blue Live Matter-skyltar i ett av kvarteren häromdagen”. Och så citerar hon ur ”Bekännelsen”, ett omtalat anonymt inlägg i sociala medier som spridit sig som en löpeld under sommaren:

”Förut var jag normal… nu är jag en privilegierad rasist med ansvar för slaveriet… jag håller inte med om allt mainstream-media säger, vilket gör mig till haverist och konspirationsteoretiker… jag är stolt över mina rötter och mitt land, vilket gör mig xenofobisk.”

”Det där sammanfattar ganska väl vad som oroar mig”, säger Dingell.

Det är inte så konstigt. Utanförkänslan och ilskan är på riktigt, liksom åsiktsförtrycket.

Enligt en mätning i förra veckan vågar 60 procent av tillfrågade amerikaner inte längre uttrycka sina politiska åsikter offentligt. Och varannan ”mycket övertygad” demokrat tycker att kolleger som stöder Trump med pengar bör få sparken, alltså straffas för sin politiska uppfattning.

Det är snurrigt och sorgligt. Förhoppningsvis greppar Biden-kampanjen det och säger det högt, men vem vet. Häromdagen öppnade tippade vicepresidentkandidaten Tammy Duckworth för att avlägsna statyer av George Washington.

Underskatta aldrig Demokraternas förmåga att sjabbla bort ett val.

About this publication