Trump Tempts Voters with Lies and White Power

<--

Trump lockar med lögner och vit makt

Donald Trump verkar själv vara historisk analfabet men den ideologi han nu lockar sina väljare med har djupa rötter

LEDARE

En av historiens mest lögnaktiga filmer är Gods and Generals av Ronald F. Maxwell från 2003. Filmen handlar om de första åren av amerikanska inbördeskriget och vi får följa sydstatsgeneralen Thomas “Stonewall” Jackson.

Maxwell är besatt av historiska detaljer så uniformer, vapen och slag skildras med minutiös precision. Många repliker och händelser är direkt hämtade ur samtida källor som brev, tidningsartiklar och fältrapporter.

Regissören har tagit hjälp av tusentals så kallade “reenactors”, privatpersoner vars hobby är att återskapa historiska slag i full skala. De äger ofta egna tidstypiska uniformer och vapen, ibland till och med artilleripjäser.

Men Maxwells ärende är inte att berätta historien, utan att ändra den. I hans manus var Sydstaterna hjältar. Inbördeskriget handlade inte om slaveri utan om den lille mannen som stod upp mot makten i Washington. Om folket mot den korrupta eliten.

Stonewall Jackson skildras som en kristusgestalt tillsammans med konfederationens överbefälhavare Robert E. Lee. Till och med afroamerikanerna i filmen håller på södern.

Gods and Generals är del av ett projekt som började nästan direkt efter att Robert E. Lee kapitulerade i Appomattox Court House i Virginia 9 april 1865. Projektet kallas “The Lost Cause”, den förlorade saken, och inleddes redan under 1870-talet genom artiklar av den tidigare sydstatsgeneralen Jubal Early.

Donald Trump och Fox News var långt ifrån först med “alternativa fakta”.

Kärnan i Lost Cause-mytologin är att inbördeskriget handlade om en kamp för söderns livsstil och inte om slaveriet i sig. Men går man till källorna är detta inte sant. Livsstilen byggde på slavarbetskraft.

I sitt linjetal när Sydstaterna bröt sig loss 1861 slog dess vicepresident Alexander Stephens fast att den nya statens syfte var bevarandet av den vita “rasens” makt.

“Dess hörnsten vilar på den stora sanningen, att negern inte är lika med den vita mannen; att slaveri – underordning inför den överlägsna rasen – är hans naturliga och normala tillstånd. Denna, vår nya regering, är den första i världshistorien, som bygger på denna stora fysiska, filosofiska och moraliska sanning.”

Men ganska snart efter nederlaget kom “The Lost Cause” att prägla söderns historieskrivning. Starka lobbygrupper, som Daughters of the Confederacy, såg till att skolböcker skrevs om och att monument till sydstatsgeneraler sattes upp.

Fortfarande i modern tid har “sydstatsflaggan” vajat över delstatsparlament i Södern, med det snedställda Andreaskorset och de tretton vita stjärnorna. Det var från början ingen nationsflagga utan ett fälttecken i Robert E. Lees Army of Northern Virginia som blev populärt efter kriget.

Med betydelsen är glasklar, en stjärna för varje slavstat som lämnade Unionen.

Det handlade, precis som i Gods and Generals om historierevisionism. Man döpte till och med militära baser efter män som Braxton Bragg, John Bell Hood och George Pickett, generaler som slogs för slaveriets bevarande och mot USA:s regering.

Eller på ren svenska – baserna är döpta efter landsförrädare.

Och Donald Trump har hotat med veto om namnen ändras.

När Black Lives Matter-rörelsen under våren och sommaren krävt att dessa statyer, symboler och namn ska tas bort har det i svensk media utlöst en förvirrad debatt om vikten av att värna historien.

Men det förflutna som Lost Cause-rörelsen skildrar är en sagovärld, fylld av hjältar och symboler som i sin tid i själva verket betydde något helt annat.

För Donald Trumps valrörelse har kampen mot Black Lives Matter blivit helt central. Han utmålar rörelsen som extremister. I Sverige är det väl egentligen bara Svenska Dagbladets ledarsida som nappat på retoriken. “De kräver vitas underkastelse” skrev exempelvis ledarskribenten Ivar Arpi i somras.

“Ja, svarta liv räknas, det är ingen som hävdar motsatsen.” fortsatte han.

Men just det är problemet.

Donald Trump verkar själv vara historisk analfabet men den ideologi han nu lockar sina väljare har djupa rötter i samma historieskrivning som Jubal Early ägnade sig åt. Eller Ronald F. Maxwell idag.

Alternativa fakta räknas. Afroamerikaners liv gör det inte.

För en svensk kan 1860-talet framstå som forntid. Men den sista person som fick efterlevandepension efter inbördeskriget, Irene Triplett, dog i maj i år på ett äldreboende i Wilkesboro, North Carolina. Hon blev 90 år och var dotter till Moses “Mose” Triplett som slogs på båda sidor i kriget. Längre bort i tiden är det inte.

Och förtrycket upphörde inte efter att slaveriet förbjöds i det 13:de tillägget till USA:s konstitution 1865. I många stater hindrades afroamerikaner in i modern tid att rösta och segregationen upprätthölls i lag. Det skulle dröja till 1998 innan South Carolina avskaffade sitt förbud mot “blandäktenskap” och ytterligare två år innan Alabama gjorde det.

Inför det amerikanska presidentvalet har såren börjat blöda igen. Under Demokraternas konvent i veckan blev Kamala Harris, med indiskt och jamaikanskt påbrå, nominerad till vice president. Michelle och Barack Obama höll fantastiska tal om hur USA kan enas och bli ett land igen efter åren av hat, korruption och splittring under Donald Trump.

På kvällen den tredje november 2008 stod jag på ett dammigt fält vid Manassas, i Virginia några mil väster om Washington DC och väntade på att höra Barack Obama tala. Platsen för Obamas sista möte innan valdagen var väl vald. Vid Manassas stod i juli 1861 det första större slaget i Amerikanska inbördeskriget.

Om det är någonting vi kan lära av USA:s historia är det landets förmåga att ständigt förnya sig, ständigt röra sig framåt. Åren med Donald Trump kanske trots allt bara blir en parantes. Fyra år att skrämmas med inför framtida generationer.

Det finns ett annat Amerika där ute.