Trump’s Chaos Will Affect Us, Too

<--

Trumps kaos kommer att drabba oss också

Att rättsstaten står pall mot Donald Trump är en seger. Men hur ska USA kunna stå upp för demokratin på annat håll när man inte ens har ordning på sin egen?

Farsen är i praktiken över. Joe Biden fick på tisdagen klartecken av amerikanska myndigheter att förbereda maktövertagandet i januari. Donald Trump muttrade sitt medgivande på Twitter.

Det är en seger för demokratin, men mest för rättsstaten. Sedan valet har domstolar i sex delstater avvisat över 30 yrkanden om att ogiltigförklara röster eftersom inga bevis finns.

Å andra sidan har ribban bevisligen hamnat ganska lågt när ett misslyckat försök att välta valresultatet i USA ses som skäl att korka upp champagnen. Ett styrkebesked är det inte. Snarare ett dyrköpt och ganska vagt löfte om en ”återgång till det normala”, som Biden gärna uttrycker det.

Men går det ens? Och vad är för övrigt normalt?

En idealbild av 1990-talet, framstår det ofta som, där ekonomin går som tåget, demokrater och republikaner balanserar budgetar tillsammans, och världen i stort är ense om den liberala demokratins uppenbara förtjänster. Trots att det är länge sedan nu och 2000-talet i flera avseenden rört sig i motsatt riktning.

Tydligast är tendensen på sätt och vis i USA. Mycket hårdraget kan amerikanernas 2000-tal sammanfattas i en serie trauman som fungerat som parallella förtroende- och identitetskriser.

Irakkriget avslöjade stor hybris, kostade 20 000 miljarder kronor och hundratusentals liv, samt undergrävde förtroendet för politiker som var säkra på sin sak men egentligen inte hade en susning.

Finanskrisen 2008 kan beskrivas på ungefär samma sätt. Orkanen Katrina däremellan glöms ofta bort, men var nådastöten för George W Bush och har etsat sig fast som symbol för amerikanska myndigheters allmänna inkompetens.

Bilderna på ”lik som flyter fram över New Orleans gator” i flera veckor sänder helt enkelt inga bra signaler, som efterträdaren Barack Obama skriver i sina memoarer, utkomna förra veckan.

Hans kampanj 2008 var ett ljus, som precis som Bidens handlade mycket om att rehabilitera bilden av USA som förebild och leda genom samarbete.

Det gick med facit i hand så där. Kärnvapenavtalet med Iran var en tung skalp, förhoppningsvis kan Biden blåsa nytt liv i det efter Trump. Men ingen utom möjligen Johan Norberg kan hävda att världen blev säkrare, friare eller roligare under Obamas år vid makten. Islamiska staten byggde ett dystopiskt kalifat, havstemperaturen steg och kineserna rustade mycket oförtrutet i sydkinesiska sjön.

Visst, man kan invända att inget av detta var Obamas fel, att det rör sig om krafter inte ens presidenter kan kontrollera.

Men det är på sätt och vis USA:s fel.

Utan Irakkriget hade Putin haft svårt att rättfärdiga invasionerna av Ukraina och Georgien (vilket han själv gärna påpekar). Finanskrisen är på samma sätt central för att förstå hur Xi Jinping tänker och varför Kina svängde i mer totalitär riktning under 10-talet. Den amerikanska modellen framstod helt enkelt inte som lika tilltalande längre.

Det är i det ljuset som tillståndet i USA 2020 ska ses.

Om Irakkriget, orkanen och finanskrisen kunde ”rubba tron” på Amerika som globalt föredöme, som Obama skriver, vad innebär inte då en kvarts miljon döda och en smitta som tycks utom kontroll? Och vad innebär det när presidenten förkunnar inför världen att den amerikanska demokratin i själva verket är ett bländverk som manipuleras med precision av internationella konspiratörer?

Fråga Elfenbenskusten. De höll val samma dag som USA, dispyter uppstod varpå amerikanska ambassaden uppmanade alla sidor att respektera resultatet.

Det vore bra med lite tyngd bakom de orden igen.