Foreign policy has often served as a last resort for American presidents trying to do something meaningful with their second term. With Congress blocking so many of Barack Obama's domestic initiatives, perhaps, this tendency ought to be reinforced. Instead, this week’s address has made many ponder over his international commitments.
A president inherits wars, friends, as well as the enemies of his predecessor. Yet, Obama has managed to formulate two major foreign policy course changes: Poorly conceived military ventures must be avoided, which is agreeable. Focus should turn from the Middle East to East Asia, which is prudent, given China's growing economy and power. And yet, something seems amiss.
George W. Bush's unpopular war was an important factor behind Obama’s election in 2008. The U.S. has withdrawn completely from Iraq and will be out of Afghanistan in late 2016. However, in Iraq, terrorism now thrives and is further fueled by the civil war in Syria. Obama leaves no scope for changing the timetable for Afghanistan, no matter what happens.
It is true that there is war fatigue in the United States, and that many would gladly let the world take care of itself. The president can argue that he is following the will of the people. Despite that, he has a lower approval rating for his foreign policies than in any other areas. One feasible reason for this may be that Obama is against practically everything, both isolationism and un-necessary war, making it harder to know what he actually wants.
During the intervention in Libya in 2011, Obama had already formulated a sort of doctrine: When America's safety is threatened, military force can be used without consulting outsiders. However, during other types of crises, there must be strong international support for an intervention, which should also be limited in time. Obama certainly has used military force and allowed hundreds of suspected terrorists to be killed with drones, but basically, he is an involuntary warrior.
The U.S. cannot solve all of the world’s problems with cannons and cannot send troops to overthrow every dictator. There aren’t enough resources, and military interventions always lead to unforeseen difficulties. Anyone who decides to stop the slaughter in Syria will have to piece together a broken country.
On the other hand, Obama made a mistake when he threatened Bashar al-Assad with consequences if chemical weapons were used and then u-turned when it actually happened. Threats of military action must be credible to have the desired effect: that is to say, they would never need to actually be put into action.
No one is claiming that there is an American military solution to Russia’s assault on Ukraine. Instead, Obama has pushed to gain the support of the European Union for sanctions, which, if necessary, can be tightened. The crisis has nevertheless raised questions, both about what the West is able to do to check Vladimir Putin, and whether the NATO defense guarantee, in the Baltic states for example, can be taken seriously. In this, there should be no doubt.
Meanwhile, China's aspirations are scaring its neighbors in East Asia. They have not seen much of Obama changing focus, and curiously enough, China was barely mentioned in the speech. During his trip to the region recently, he assured U.S. allies continued support, but they must be able to trust in his word.
It is true that Bush became too involved in international affairs, but there are also risks if there is too little of the United States in the world, and if Obama has any ideas as to how the U.S. should deal with Russia and China, he ought to disclose them.
President Obama ska inte skicka marinkåren överallt. Men USA får inte dra sig undan världen.
Utrikespolitiken har ofta fungerat som räddningsplanka för amerikanska presidenter som försöker göra något meningsfullt med sin andra mandatperiod. När kongressen blockerar så många av Barack Obamas inhemska initiativ borde kanske tendensen förstärkas. Veckans linjetal fick i stället åtskilliga att fundera över hans internationella engagemang.
En president ärver både krig, vänner och fiender av sin företrädare. Obama har i alla fall formulerat två större utrikespolitiska kursändringar. Ogenomtänkta militära äventyr måste undvikas, vilket är sympatiskt. Och fokuset ska vridas från Mellanöstern till Östasien, vilket är klokt med tanke på Kinas växande ekonomi och makt. Ändå är det något som haltar.
ANNONS:
George W Bushs impopulära krig var en viktig förklaring till att Obama blev vald 2008. USA har helt lämnat Irak, och ska vara ute ur Afghanistan i slutet av 2016. Men i Irak frodas nu terrorismen och får ytterligare näring av inbördeskriget i Syrien. Obama lämnar heller inget utrymme för att ändra tidtabellen för Afghanistan, oavsett vad som händer.
Det är sant att det finns en krigströtthet i USA, och att många gärna skulle låta världen sköta sig själv. Presidenten kan hävda att han följer folkviljan. Trots det har han sämre förtroendesiffror för sin utrikespolitik än på andra områden. Ett skäl torde vara att Obama är emot allt möjligt, både isolationism och onödiga krig, medan det är svårare att veta vad han faktiskt vill.
Redan i samband med interventionen i Libyen 2011 formulerade Obama en sorts doktrin. När USA:s säkerhet hotas kan militärt våld användas utan att någon annan tillfrågas. Men vid andra typer av kriser måste det finnas ett starkt internationellt stöd för ett ingripande, som också ska begränsas i tid. Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare.
USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer. Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter. Den som går in för att stoppa slakten i Syrien har därefter ett söndersmulat land att sköta.
Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde. Militära hot måste vara trovärdiga för att ha önskvärd effekt, det vill säga att de inte behöver sättas i verket.
Ingen påstår att det finns ett amerikanskt militärt svar på Rysslands övergrepp mot Ukraina. Obama har i stället drivit på för att få med sig EU på sanktioner som vid behov kan skärpas. Krisen har ändå ställt frågor, dels om vad västvärlden klarar att göra för att bromsa Vladimir Putin, dels om Natos försvarsgarantier för exempelvis Baltikum kan tas på allvar. Och här får inga tvivel finnas.
Samtidigt skrämmer Kinas strävanden grannarna i Östasien. De har inte sett mycket av Obamas ändrade tyngdpunkt, och märkligt nog nämndes Kina knappt i talet. Vid sin resa i regionen nyligen försäkrade han USA:s allierade fortsatt stöd, men de måste kunna lita på det.
Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem.
DN
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.