In Mid-November, the website Politico reported that the United States’ reputation was in freefall. Every year, the German opinion pollster Anhold-GfK measures national brands using factors such as regime, tourism, exports, culture, people and immigration. In one year, The United States has gone from No. 1 to No. 6 on this index.
A Trump effect perhaps, but one of the biggest stories of our time is the one about the fall of the American empire. Gideon Rachman, one of the leading writers for the prestigious Financial Times, has written two books about how the Western world, and specifically the United States, is losing its role as the world’s conscience. One of last year’s most talked about books was called “The Rise and Fall of Nations,” in which Ruchir Sharma rather boldly listed the reasons why the U.S. is soon to be history. China’s time is coming.
In Europe and Asia, people are used to dynasties collapsing and empires going to their grave. However, American history is a tale of upward curves, increased wealth and about gaining more power and influence.
Speaking of Donald Trump, when was America really “great?” The New York Times tried to investigate and found that at least Americans who vote Republican think of the 1950s and the 1980s as happy times. Wars were distant. The economy was doing well. Life was simpler.
It was back then, in the 1950s, that the Swedish people were first introduced to a character who more than any other came to symbolize U.S. capitalistic success later in the 20th century, Scrooge McDuck. McDuck was created in 1947 as an aging subsidiary character in the world of Donald Duck by cartoonist Carl Barks, but soon became one of the most dynamic and interesting characters in the entertainment giant Disney collection.
The Europeans’ love for the characters Barks either created or refined, Scrooge McDuck, Donald Duck, Huey, Dewey, and Louie, Gladstone Gander, Beagle Boys, and Gyro Gearloose, is well known, and the importance of these characters in war-torn Europe 70 years ago probably cannot be overestimated. Duckburg is ruled by materialism. Death, politics, and religion are all absent. Money is the driving force for both villains and heroes, and in the hunt for money, anything can happen.
In an essay about the 1950s duck series, Star Wars creator George Lucas offered his reasons for the longevity of the series. They are, of course, really good stories, but, “on a deeper level, the series shows American characteristics that are easily recognizable to the reader: creativity, integrity, decisiveness, a healthy kind of greed, bravery, a desire for adventure and a sense of humor,” Lucas wrote. The character that most clearly symbolized this is Scrooge McDuck, who is neither American nor an aristocrat. He is Scottish and the typical self-made man, starting out with nothing, and through hard work, earned every penny he has. With the help of his nephews, he goes out on treasure hunts and ghost hunts, and pursues time and space travel to make even more money.
To celebrate the 70th anniversary of Scrooge McDuck’s debut, the 20-year-old biography, “The Life and Times of $crooge McDuck,” will be reissued. It is a collection of 12 stories where the cartoonist Don Rosa, generally known as the second greatest Donald Duck storyteller after Barks, draws the world’s richest duck’s life story from birth in 1867 until he meets Huey, Dewey, and Louie 80 years later.
It is a story about a poor shoeshine boy who leaves poverty-stricken Europe seeking his fortune in the West, first along the Mississippi River, and then in the Wild West, in Africa and Australia, only to finally find gold in 1897 in the Klondike. It is about a young man who through both mind and muscle creates his own wealth. It is also a story about a young country with extreme economic growth where one could become whatever one wanted and whomever one wanted, but were just as likely to be robbed, murdered or eaten.
The fundamental material is from Barks, who often drew stories of Scrooge McDuck’s youth or his time during the Gold Rush. However, Rosa’s task was to harmonize the disjointed McDuck biography Barks left behind on his retirement in 1966. Barks’ work is a canon and Rosa the interpreter, fixing holes and inconsistencies, showing how the facts hang together.
“If Scrooge commented on his youth in the 3rd speech bubble in the 5th square in the second series of a comic from 1957, this will be mentioned somewhere in this book, this is providing that Carl Barks wrote the story,” Rosa writes in his foreword. I didn’t know that when, as a 10-year-old boy, I read Rosa’s series for the first time, published as “Donald Duck and Co.” I had no idea who wrote the stories or how they related to another author’s work, but I was incredibly affected by Scrooge McDuck’s life. It was serious. It was ambitious, it had pretention. On some level, it was literature.
These days I sometimes find it a bit lacking in humor. The grandiose project sometimes borders on being too serious, losing some of Barks’ playfulness and wit. At the same, it is hard not to be impressed by Rosa’s writing style. In the last chapter of “The Life and Times of $crooge McDuck,” called “The Loner in the Duck Palace,” references to Orson Welles’ film, “Citizen Kane,” can be found everywhere. The story is toward the end of the short series where Barks introduces Scrooge McDuck to the world in 1947.
In 1947, Europe was in ruins, just coming out of the trauma of war and seeing the first hints of optimism for the future. The period’s news baron, Henry Luce, said the “American Century” was about to start in earnest. By that time, Scrooge McDuck was already 80 years old, according to Barks’ biographical details. Rosa did not divert from this.
In his world, Scrooge McDuck died in 1967, but the “present time” set in the cartoon series was actually 1952. This was the year when Barks was at the creative peak of his career. Duckburg is forever stuck in the past. It is now also 12 years since Rosa, fed up with intruding editors and the whole Disney circus, retired. These days he travels around on book and cartoon tours in Europe, signing his old cartoons. This week he came to Sweden, but not to present any new adventures.
Meanwhile, at the same time, news from the U.S. based on recent research shows that Democrats and Republicans have completely different views on what forms the basis of American identity. Those on the right say Christian faith and European traditions. Those on the the left say it is multiculturalism and giving support to those who are persecuted. The only thing they agree on is that America’s identity is about to disappear.
Perhaps Scrooge McDuck is still alive after all, perhaps it is still 1952 somewhere. One thing is certain: the American century is over.
I mitten av november rapporterade sajten Politico att USA:s anseende störtdyker. Det tyska opinionsinstitutet Anholt-GfK mäter varje år bilden av världens länder utifrån faktorer som regim, turism, export, arv och kultur, befolkning och immigration.
Och på ett år har Amerikas förenta stater gått från att vara nummer ett till att vara nummer sex i världen.
En Trump-effekt, javisst men en av de stora berättelserna i vår tid är den om det amerikanska imperiets fall. Gideon Rachman, en av prestigetidningen Financial Times främsta pennor, har skrivit två böcker om hur västvärlden – och USA specifikt – håller på att förlora sin roll som världens ljus. En av fjolårets mest omtalade böcker hette The rise and fall of nations och där listade Ruchir Sharma helt fräckt skälen till att det snart är ute med USA. Kinas tid väntar.
I Europa och Asien är man förvisso van vid att dynastier går under och att imperier går i graven. Men den amerikanska historien är en berättelse om kurvor som pekar uppåt, om ökande rikedomar, om mer makt och större inflytande.
Så – för att tala med Donald Trump – när var Amerika verkligen ”great”? New York Times försökte ta reda på det och fann att åtminstone amerikaner som röstar på Republikanerna tänker på 1950-talet och 1980-talet som lyckliga tider. Krigen var långt borta. Ekonomin gick bra. Livet var enklare.
Då, på 1950-talet, kom också svenskarna att möta en figur som som mer än någon annan fått symbolisera det kapitalistiskt superframgångsrika USA under senare delen av 1900-talet – Joakim von Anka. Skapad 1947 som en åldrad bifigur i Kalle Ankas värld av tecknaren Carl Barks, men snart en av de mest dynamiska och intressanta figurer som nöjesjätten Disney haft i sitt stall.
Européernas kärlek till de figurer Barks antingen skapade eller förädlade – farbror Joakim, Kalle Anka, knattarna, Alexander Lukas, Björnligan, Oppfinnar-Jocke – är djupt känd och det går nog inte att överskatta vad de här figurerna betydde i ett krigshärjat Europa för 70 år sedan. I Ankeborg härskar materialismen. Döden, politiken och religionen är frånvarande. Pengar är den viktigaste drivkraften för både skurkar och hjältar. Och i jakten på pengar kan allt hända.
I en essä om ankseriernas 1950-tal resonerar Star wars-skaparen George Lucas kring vad det är som gör att serierna fortfarande står sig. Det är förstås överjävligt bra historier, men:”På en djupare nivå så visar serien på amerikanska egenskaper som är lätt igenkännliga för läsaren: uppfinningsrikedom, integritet, beslutsamhet, en slags godartad girighet, djärvhet, äventyrslusta och ett sinne för humor”.
Och den figur som tydligast symboliserar allt detta är Joakim von Anka, som varken är amerikan eller adlig. Han är skotte och en arketypisk ”self-made man” som startade med två tomma händer i det fattiga Glasgow och genom stenhårt arbete tjänat varenda slant han har. Och med hjälp av sina brorsöner ger han sig ut på skatt- och spökjakter, tids- och rymdresor för att samla på sig ännu mera pengar.
För att högtidlighålla 70-årsfirandet av farbror Joakims debut i serierutorna återutges den 20 år gamla seriebiografin Farbror Joakims liv. Det är en samling om tolv berättelser där serietecknaren Don Rosa – allmänt känd som den näst störste Kalle Anka-berättaren efter Barks – tecknar världens rikaste ankas livshistoria från födelsen 1867 tills det att han för första gången träffar Kalle, Knatte, Fnatte och Tjatte 80 år senare.
Det är en berättelse om en fattig skoputsarpojke som lämnar armodets Europa och söker lyckan i väst, först på Mississippifloden, sedan i Vilda västern, Afrika och Australien, för att 1897 hitta guld i Klondyke. Om en ung man som genom hjärna och muskler skapar sin egen rikedom. Det är berättelsen om ett ungt land där den ekonomiska tillväxten är extrem och där man kan bli vad och vem man vill, men lika gärna bli rånad, mördad, uppäten.
Grundmaterialet är Barks – det var inte sällan han tecknade berättelser om farbror Joakims ungdom eller tid under guldruschen – men Rosas uppgift är att harmonisera den spretiga von Anka-biografi som Barks lämnade efter sig vid sin pensionering 1966. Barks är kanon och Rosa är uttolkaren som överbryggar hål, reder ut inkonsekvenser och visar hur ”fakta” hänger ihop.
”Om Joakim kom med en kommentar om sin ungdom i den tredje bubblan i den femte rutan i den andra serien i någon serietidning 1957, så nämns sakuppgiften någonstans i den här boken – förutsatt att historien var skriven av Carl Barks”, skriver Don Rosa i sitt förord.
Det där visste jag inte när jag som tioåring läste Rosas serier första gången när de publicerades i Kalle Anka & co. Vem som hittat på berättelserna – och hur de förhöll sig till en annan serieförfattares verk – hade jag ingen aning om men blev jag oerhört drabbad av Farbror Joakims liv. Det var på allvar. Det var ambitiöst. Det hade pretentioner. Det var i någon mening litteratur.
I dag kan jag tycka att det också är lite humorlöst. Det storslagna i projektet gränsar ibland till ett så strängt allvar så att det då och då förtar lite av det sublimt enkla i Barks, lekfullhet och humor.
Samtidigt är det svårt att inte imponeras av Don Rosas berättartekniska lösningar. Det sista kapitlet i Farbror Joakims liv heter Enslingen i von Anka-palatset och här står referenserna till Orson Welles Citizen Kane som spön i backen. Och den utspelar sig – 20 sidor lång – mellan den näst sista och den sista sidan i den korta serie där Carl Barks introducerade farbror Joakim för världen år 1947.
1947, ja. Ett Europa i ruiner, ett krigstrauma på väg att släppa, ett stråk av framtidsoptimism. Den period som tidningsmagnaten Henry Luce kallade ”det amerikanska århundradet” skulle snart börja på allvar. Redan där var Joakim von Anka 80 år gammal, om man ska lita på Carl Barks biografiska detaljer. Och det gör ju Rosa.
Så i hans värld dog Joakim von Anka 1967, och alla de serier som han tecknat och som utspelar sig i en sorts ”nutid” är egentligen förlagda till 1952 – året då Carl Barks stod på sin kreativa topp. Ankeborg, för alltid fruset i det förgångna.
I år är det dessutom tolv år sedan Don Rosa – urless på klåfingriga redaktörer och hela Disney-cirkusen – pensionerade sig. I dag reser han runt på bok- och seriemässor i Europa och signerar sina gamla seriealbum – i veckan var han i Sverige – men några nya äventyr blir det inte.
Från USA kommer samtidigt mätningar som visar att folk som röstar på demokraterna respektive republikanerna har helt olika bilder av vad grunden i amerikansk identitet är. Kristen tro och europeiska traditioner, säger högern. Mångkulturalism och en historia av att erbjuda de förföljda skydd, säger vänstern. Det enda de är överens om är att identiteten håller på att gå förlorad.
Kanske lever farbror Joakim ändå, kanske är det fortfarande 1952 någonstans. Men det amerikanska århundradet är definitivt över.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
[I]n the same area where these great beasts live, someone had the primitive and perverse idea to build a prison ... for immigrants in the United States without documentation.
[T]he letter’s inconsistent capitalization, randomly emphasizing words like “TRADE,” “Great Honor,” “Tariff,” and “Non Tariff”, undermines the formality expected in high-level diplomatic correspondence.
[T]he letter’s inconsistent capitalization, randomly emphasizing words like “TRADE,” “Great Honor,” “Tariff,” and “Non Tariff”, undermines the formality expected in high-level diplomatic correspondence.