Eight Reasons Why Romney Can Beat Obama

Published in Newsmill
(Sweden) on 16 May 2012
by Björn M Ottoson (link to originallink to original)
Translated from by Grace Olaison. Edited by .

Edited by Janie Boschma

The poor economy, a hard campaign and Romney’s wife are but a few of the reasons why the odds for a Romney victory should be low, despite all the advantages a sitting president has.

Defeating a sitting president is difficult and rare. Since the early 1900s, only four incumbents who have gone up for re-election have lost: William Howard Taft in 1912, Herbert Hoover in 1932, Jimmy Carter in 1980 and George H.W. Bush in 1992. An important reason behind Taft’s defeat was that Teddy Roosevelt ran as a third-party candidate and split the Republicans. The Great Depression sank Hoover. Carter was injured by Ted Kennedy’s challenge in the primaries. Bush was shaken first by Pat Buchanan’s challenge in the Republican primaries and later by Ross Perot’s third-party candidacy in the presidential election.

Romney’s campaign benefits from the poor economy and high unemployment. However, no third-party candidate is going to turn up and divide the Democrats. The four presidents that defeated an incumbent, Woodrow Wilson, Franklin Roosevelt, Ronald Reagan and Bill Clinton, were all formidable politicians. They challenged not only their opponents policies, but even broke with their parties’ immediate past and succeeded in convincing voters that they could tackle the new challenges the country faced. The question is whether Romney can manage to do the same and join this exclusive club.

Everything indicates a close election, and here follow eight reasons why the odds for a Romney victory ought to be set low despite all the advantages a sitting president has.

1. Romney is a significantly better and more experienced candidate today than he was in 2008. The Republicans often give losers a second chance. Nixon was tougher in 1968 than in 1960, Reagan was wiser in 1980 than in 1968 and 1976, and George H.W. Bush was better in 1988 than 1980. John McCain was decidedly more effective in the primaries in 2008 than he was in 2000. The tough primaries have damaged Romney’s image but, on the other hand, made him a more formidable candidate.

2. The Democrats were hoping the enormous stimulus package and the central bank's low rates would lead to clear signs of economic recovery before the election. It is not at all certain that we will see any such signs. The recovery is sluggish, unemployment is high, and the high gasoline prices have an inhibitory effect. There is also uncertainty surrounding Obama’s health care reforms. Will the Supreme Court stop it? Companies refuse to invest in this climate but would rather wait in the expectation of clear information. There is even widespread uncertainty and fear for what Obama will come up with if he is re-elected. Many financially strong individuals and firms are also upset over how Obama portrays them, considering that class struggle is a central narrative in his re-election campaign. Thus, there is a risk that the recovery of the economy will neither come about nor be presented as being strong, and this favors Romney.

3. Romney will tackle Obama in a way that McCain didn’t in 2008. Although Romney has received a lot of criticism from the tea party movement for being moderate, its members will gradually side with him when he intensifies his attacks against Obama. In the primaries, Romney has shown himself capable of both giving and taking blows, even below the belt. McCain didn’t want to attack Obama, believing it would backfire. It is entirely possible that this analysis was correct in 2008. It is not today.

Bill Clinton understood that one of Dukakis’ mistakes in 1988 was that he would rather be liked than feared. Therefore, Clinton drove a hard campaign in 1992. In a similar way, Romney understands that McCain’s magnanimity in 2008 did not yield results. Romney will receive a lot of negative press, and he knows that the majority of the media corps supports Obama. But in this election, there is a chance that this will not be as devastating as it usually is, seeing that the Republicans recently have made the media itself an election issue. For tactical reasons, Romney will not make any sallies against the media. He will openly show magnanimity, but the more negative press he receives, the more he will allow his campaign to address the issue of bias in the media.

4. New York’s former Republican mayor, Rudy Giuliani, in 2008, championed the idea that no one openly dared say that Obama was an extremist whose opinions were alien to ordinary Americans due to fear of being accused of being insensitive to Obama’s historic candidacy or, at worst, for being a racist. Now Obama has been president for four years, and there is policy to evaluate, not just a name and a historical candidacy to vote for or against. Thus, it is significantly easier for Romney to criticize Obama than it was for McCain. Obama also struggles with the problem that he hasn’t lived up to expectations. After his incredible election campaign in 2008, it was obvious that he never would live up to them and that he never again would be as popular as the day he was sworn in. This does not mean that Obama’s supporters will vote for Romney, but it means that they are no longer as enthusiastic and that they will neither vote nor donate money to the same extent as in 2008.

5. Thus far, it seems that the Republicans have a stronger common interest in defeating Obama than the Democrats have in re-electing him. The enthusiasm level may change, of course, but for now, there are few moderate Republicans who have anything positive to say about Obama, unlike in 2008, when many of them paid tribute to him. There also seem to be significantly more people who admit that they voted for Obama in 2008 but have now reconsidered and regretted it than there seem to be those who voted McCain and who now promise to correct their blunder by voting for Obama.

6. When Obama stood for election in 2008, he gave a magnificent speech about unity, bridging gaps and transcending conflicts. Now his rhetoric is not quite so high-minded. The election will reflect party polarization and be very dirty. The message of hope and change has lost its attractiveness and is now more soberly regarded as the effective campaign slogan it was, but not much more. The polarization and the fact that Obama will soon have been president for four years means there are no conditions on which he can formulate a new message with similar appeal.

Obama’s speeches no longer rouse any great enthusiasm and more often contain a catalogue of problems and obstacles than positive solutions. It is very common that many become tired of their leader after a while, and Obama is no exception. He no longer surprises anyone, and the reporting of his activities are barely sold in the same manner as during his first year as president.

7. Romney’s wife has proven to be an invaluable asset during the campaign. She is a skillful orator and has a life history that appeals to many. Besides, she makes up for Romney’s nerdy and robot-like personality through her spontaneity, style and finger-on-the-pulse. She can attract female votes that Romney on his own never could.

8. The historic factor is gone. In 2008, there was the possibility for the country to vote for their first African-American president. It is unclear exactly what significance this factor had, but most seem to agree that it played some role.

When Obama won in 2008, the young voted like never before. The difference in image and symbolism between the young, style-conscious African-American and the over 70-year-old Caucasian former soldier, McCain, was enormous, and there seemed no doubt who this group could relate to most. Voting for Obama was cool, and overall it was probably harder to be a young McCain supporter than it was to be a young Obama supporter. This coolness factor is greatly weakened, and Obama is not going to win the youth vote to the same extent as four years ago.

This does not mean that Romney is going to win. He faces a difficult task and also has several specific disadvantages that McCain did not. The economic situation in the U.S. does not look good for Obama, and he has lost much of his luster and allure. But he also has several advantages that he didn’t have in 2008. Just now the odds look even!


Den dåliga ekonomin, en hårdför kampanj och Romneys fru är några av skälen till varför oddsen för en Romney-seger bör sättas lågt, trots alla fördelar en sittande president har.


Att besegra en sittande president är något svårt och sällsynt. Sedan 1900-talets början har endast fyra valda presidenter som ställt upp för omval förlorat. William Howard Taft förlorade 1912, Herbert Hoover förlorade 1932, Jimmy Carter förlorade 1980 och George H.W. Bush förlorade 1992. En viktig anledning till Tafts förlust var att Teddy Roosevelt ställde upp som en tredjepartikandidat och splittrade republikanerna. Den stora depressionen sänkte Hoover. Carter skadades av Ted Kennedys utmaning i det demokratiska primärvalet. Bush skadades först av att utmaningen av Pat Buchanan i det republikanska primärvalet och sedan av Ross Perots tredjepartikandidatur i presidentvalet.

Romney har hjälp av den dåliga ekonomin och den höga arbetslösheten. Men det kommer inte att dyka upp tredjepartikandidat som splittrar demokraterna. De fyra presidenterna som besegrat en vald president, Woodrow Wilson, Franklin Roosevelt, Ronald Reagan och Bill Clinton, var alla formidabla politiker. De utmanade inte bara sin motståndares politik utan bröt även med sitt partis omedelbara historia och lyckades att övertyga väljarna att de kunde ta itu med de nya utmaningar landet stod inför. Frågan är om Romney kan lyckas att göra detta och sälla sig till denna exklusiva skara.

Allt talar just nu för att valet kommer att bli mycket jämnt och här följer åtta skäl till varför oddsen för en Romney-seger bör sättas lågt, trots alla fördelar en sittande president har.

1. Romney är en betydlig bättre och mer erfaren kandidat idag än han var 2008. Republikanerna ger ofta förlorare en andra chans och Nixon var tuffare 1968 än 1960, Reagan var klokare 1980 än 1968 och 1976, och George H.W. Bush var bättre 1988 än 1980. John McCain var betydligt mer effektiv i primärvalen 2008 än han var 2000. Det hårda primärvalet har skadat Romneys image, men det har å andra sidan gjort honom till en mer formidabel kandidat.

2. Demokraterna hoppades på att det enorma stimulanspaket och centralbankens låga ränta skulle leda till tydliga tecken på ekonomisk återhämtning innan valet. Det är inte alls säkert att vi kommer att få se några sådana tecken. Återhämtningen går trögt, arbetslösheten är hög, och det höga bensinpriset har en hämmande effekt. Det finns också en osäkerhet kring Obamas sjukförsäkringsreform. Kommer den högsta domstolen att stoppa den? Företag vågar inte investera i detta klimat utan avvaktar i väntan på tydliga besked. Det finns även en utbredd osäkerhet och rädsla för vad Obama kommer att hitta på om han återväljs. Många kapitalstarka individer och företag är även upprörda över hur Obama framställer dem då klasskamp är ett centralt narrativ i hans återvalskampanj. Det finns således en risk att återhämtningen av ekonomin varken kommer att vara eller framställas som särskilt stark i höst och detta gynnar Romney.

3. Romney kommer att ge sig på Obama på ett sätt som McCain inte gjorde 2008. Även om Romney fått mycket kritik av Tea-partyrörelsen för att vara återhållsam kommer dess medlemmar att gradvis ansluta sig till honom när han intensifierar sina attacker mot Obama. I primärvalet har Romney visat sig kapabel att både ge och ta smällar, även under bältet. McCain ville inte attackera Obama då han trodde att det skulle slå tillbaka mot honom. Det är fullt möjligt att den analysen var rätt 2008. Det är den inte idag.

Bill Clinton förstod att ett av Dukakis misstag 1988 var att han hellre ville bli omtyckt än fruktad. Därför drev Clinton en hård kampanj 1992. På ett liknande sätt har Romney förstått att McCains storsinthet 2008 inte gav resultat. Romney kommer att få mycket negativ press och han vet att majoriteten av mediakåren är för Obama, men just i detta val är det möjligt att detta inte kommer att vara lika förödande som det brukar vara, då republikanerna på senare tid har gjort media i sig till en valfråga. Av taktiska skäl kommer Romney själv inte att göra några utfall mot media. Öppet kommer han att visa storsinthet, men ju mer negativ press han får, desto mer kommer han att låta sin kampanj att ta upp frågan om jäv i media.

4. New Yorks före detta republikanska borgmästare Rudy Giuliani förfäktade 2008 idén att ingen öppet vågade säga att Obama var en extremist, vars åsikter var främmande för gemene amerikan, på grund av rädslan att bli beskylld för att vara okänslig för Obama historiska kandidatur, eller i värsta för att vara en rasist. Nu har Obama varit president i fyra år och det finns en politik att bedöma och inte bara ett namn och en historisk kandidatur att rösta för eller emot. Det är således betydligt lättare för Romney att kritisera Obama än vad det var för McCain.

Obama brottas även med problemet att han inte levt upp till förväntningarna. Efter hans smått otroliga valkampanj 2008 stod det klart att han aldrig skulle kunna leva upp till dem och att han aldrig igen skulle vara så populär som dagen han svors in. Detta betyder naturligtvis inte att Obamas supportrar kommer att rösta på Romney, men det betyder att de inte längre är lika entusiastiska och att de varken kommer att rösta eller donera pengar i samma utsträckning som 2008.

5. Hittills verkar det som om republikanerna har ett starkare gemensamt intresse i att besegra Obama, än demokraterna har i att återvälja honom. Entusiasmnivåerna kan naturligtvis förändras, men just nu är det få moderata republikaner som har något positivt att säga om Obama, till skillnad från 2008, då många av dem hyllade honom. Det verkar också finnas betydligt fler som erkänner att de röstade för Obama 2008, men som nu har tänkt om och ångrat sig, än det verkar finnas de som röstat på McCain och nu lovar att korrigera sitt felbeslut genom att rösta på Obama.

6. När Obama kandiderade 2008 gav han storslagna tal om enighet, att överbygga klyftor och transcendera konflikter. Nu är hans retorik inte alls lika storsint. Valet kommer att reflektera partipolariseringen och vara mycket smutsigt. Budskapet om Hope and Change har förlorat sin attraktionskraft och är numera mer nyktert betraktat som den effektiva kampanjslogan den var, men inte mycket mer. Polariseringen och det faktum att Obama nu varit president i snart fyra år gör att det inte heller finns några förutsättningar för honom att formulera ett nytt budskap med en liknande attraktionskraft.

Obamas tal ger inte längre upphov till någon större entusiasm och de innehåller oftare en uppräkning av problem och hinder än positiva lösningar. Det är mycket vanligt att många blir trötta på sina ledare efter ett tag och Obama är inget undantag. Han överraskar ingen längre och rapporteringen om hans förehavanden säljer inte alls på samma sätt som under hans första år på presidentposten.

7. Romneys fru Ann har visat sig vara en ovärderlig tillgång under kampanjen. Hon är en skicklig talare och har en livshistoria som tilltalar många. Dessutom kompletterar hon Romney stundtals nördiga och robotliknande utstrålning genom sin spontanitet, stil och koll på läget. Hon kan locka över många kvinnoröster som Romney på egen hand inte skulle nå.

8. Den historiska faktorn är borta. År 2008 fanns möjligheten för landet att rösta fram sin första afroamerikanska president. Det är oklart exakt vilken betydelse denna faktor hade, men de flesta verkar vara överens att den spelande en viss roll. När Obama vann 2008 röstade unga som aldrig förr. Skillnaden i image och symbolik mellan den unge stilmedvetne afroamerikanen och den över 70 år gamla vita före detta militären John McCain var enorm och det rådde ingen tvekan om vem denna grupp kunde relatera till mest. Att rösta på Obama var det häftiga och generellt sett var det nog svårare att vara en ung McCain-supporter, än det var att vara en ung Obama-supporter. Denna häftighetsfaktor är kraftigt försvagad och Obama kommer inte att vinna de ungas röster i samma utsträckning som för fyra år sedan.

Det här betyder inte att Romney kommer att vinna. Han står inför en svår uppgift och han har även flera specifika nackdelar som McCain inte hade. Det ekonomiska läget i landet ser inte bra ut för Obama och han har förlorat mycket av sin glans och attraktionskraft, men han har också flera fördelar han inte hade 2008. Just nu ser oddsen lika ut!

This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link .

Hot this week

Mexico: Urgent and Important

Japan: US President and the Federal Reserve Board: Harmonious Dialogue To Support the Dollar

Austria: If This Is Madness, There is a Method to It

Germany: It’s Not Europe’s Fault

Austria: Donald Is Disappointed in Vladimir

Topics

Austria: The US Courts Are the Last Bastion of Resistance

       

Poland: Marek Kutarba: Donald Trump Makes Promises to Karol Nawrocki. But Did He Run Them by Putin?

El Salvador: The Game of Chess between the US and Venezuela Continues

Austria: Donald Is Disappointed in Vladimir

Austria: If This Is Madness, There is a Method to It

Germany: It’s Not Europe’s Fault

Germany: Donald Trump’s Failure

Canada: No, the Fed Was Not ‘Independent’ before Trump

Related Articles

Austria: Elon Musk Could Learn a Lesson in Sweden

Finland: The US Expects Finland and Sweden To Join NATO at the Same Time

Malaysia: NATO Goes Nordic

Venezuela: Eyes on the Atlantic Alliance

Sweden: The New US-China Strategy: A Red Flag for Beijing