The day Obama was sworn in as president in 2009, I was in Washington, D.C. at a party for Democratic financiers. It would be an understatement to say that the mood was high. Eight years of George W. Bush were over, a Democrat was in power and what a man he was! Obama was intellectual, charming, a fantastic speaker in the Democratic tradition and most moving of all was his skin color. What a redress for all those African-Americans who had suffered at the hands of white Americans! It was as if JFK had come back to life in a better version, with the right background and admirable private morality.
I ended up talking to a black lawyer from Texas, a man in his seventies. Nothing he had to say was trivial. In the middle of the 1960s, he was a young man in his twenties in the South. Now he was successful in a quiet way and even I, a John McCain supporter, was moved. We fell into conversation.
After a while, I destroyed the mood: “You realize that President Obama will go up for re-election without having closed Guantanamo?”
He brushed this aside, but I was right — and it turned out worse. For the sake of opinion polls, Obama’s administration has lied about Benghazi, where an American ambassador died. Demands have been made for telephone records from The Associated Press, Fox journalists and their relatives. The IRS has harassed legitimate organizations because of their political affiliations. Drones kill civilians in the war against terrorism. The state spies on its own citizens with the help of large Internet companies. And Guantanamo is still open.
What does this mean for the president?
One thing is obvious. When Obama is named, it is more often in association with Nixon than Kennedy. His legacy is sullied by what has happened under his watch. And crucially, his party has a hard uphill struggle before the midterm elections next year when Republicans hope to regain power in the Senate. Some hope that Obama will be brought to justice, but for the moment, the scandals that have been directly connected to the president have not been patently illegal.
However, Obama has shown himself to be a notoriously suspicious president, with serious strains of megalomania, and such traits spread themselves like circular ripples on water to a leader’s staff. Maybe Obama did not issue any orders, but his subjects did what they thought — surely? — the leader wanted. Now hundreds of journalists in the U.S. are digging deeply; dozens of scandalmongers are pondering over what they dare say.
This is far from the tears of joy of January 2009.
Dagen Barack Obama svors in som president 2009 satt jag i Washington DC på en fest för demokratiska finansiärer. Det vore ett ”understatement” att säga att stämningen var hög. Åtta år med George W Bush var över, en demokrat vid makten, och vilken man sedan! Obama var intellektuell, charmig, fantastisk talare i demokratisk tradition och – mest rörande av allt – hans hudfärg. Vilken upprättelse för alla de afroamerikaner som plågats av vita amerikaner! Det var som om JFK kommit till liv i en bättre version, med rätt bakgrund och beundransvärd privatmoral.
Jag hamnade i samtal med en svart advokat från Texas, en man i 70-årsåldern. Ingen av upplysningarna är triviala: I mitten av 1960-talet var han en ung man i 20-årsåldern i Södern. Nu var han lycklig på ett lågmält sätt, också jag – som hållit på John McCain – var berörd. Vi slog oss i slang.
Efter ett tag förstörde jag stämningen: ”Du inser att president Obama kommer att gå till omval utan att ha stängt Guantánamo?”
Det viftade han bort, men jag fick rätt – och det blev värre. Obamas administration har för opinionssiffrors skull ljugit om Benghazi, där en amerikansk ambassadör dog. Man har krävt in telefonhistorien för journalister från AP och Fox – och deras släktingar. Skatteverket har förföljt legitima organisationer på grund av deras politiska hemvist. Drönare tar livet av civila i kriget mot terrorismen. Staten spionerar på sina egna medborgare med hjälp av de stora internetföretagen. Och Guantánamo är fortfarande öppet.
Vad innebär detta för presidenten?
En sak är uppenbar. När Obama nämns är det oftare i samband med Nixon än Kennedy. Hans eftermäle är svårt fläckat av vad som hänt på hans vakt. Och – viktigast – hans parti har svår uppförsbacke inför mellanperiodsvalet nästa år, då republikanerna hoppas återta makten i senaten. Några hoppas att Obama kommer att ställas inför rätta, men än så länge har de skandaler som kan knytas direkt till presidenten inte varit uppenbart olagliga.
Men Obama har visat sig vara en notoriskt misstänksam president med svåra drag av megalomani, och sådant sprider sig som ringar på vattnet bland ledarens medarbetare. Kanske beordrade Obama inget, men hans undersåtar gjorde vad de trodde – visste? – att ledaren önskade. Nu gräver hundratals journalister i USA djupt, dussintals skvallerbyttor funderar på vad de vågar säga.
Det är långt ifrån de glädjetårar som fälldes i januari 2009.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
The attempted assassination of Hamas negotiators marks a turning point. ... Added to the genocide and ethnic cleansing in Gaza, international law has finally died.