Rarely have I felt so alone and so European as last year when I, along with some fellow students, discussed Edward Snowden's revelations about the U.S. National Security Agency’s far-reaching and massive surveillance. Snowden had recently revealed that targets such as the German Chancellor Angela Merkel's cell phone and the EU representative office in New York were monitored by the NSA. That it would lead to a minor diplomatic crisis was hardly a long shot.
Perhaps it was naive of me, but bearing in mind, among other considerations, that even Barack Obama criticized espionage against world leaders like Merkel, I had expected that mine was a view that would be shared by most Americans. How wrong I was. Around the table, I was almost alone in thinking that U.S. espionage against close allies is a problem. Mass surveillance of its own citizens is wrong, and clearer rules are needed. However, foreign nationals do not have the same rights as American nationals — the national interest must go first, was the reasoning.
Is it us in Sweden and other European countries who are naive, when we are roused to indignation over spying from one of our closest and most important partners in the world? Espionage between nations is nothing unusual, and in many situations, the assumption, quite simply, is that it is done. The opinion that monitoring of foreign leaders and citizens is not a problem when the national interest is furthered is shared by many, especially in conservative circles. For example: In a fire-and-brimstone editorial, the conservative Wall Street Journal (10/28/13) defended the NSA's surveillance of Angela Merkel, arguing that former high-ranking members of the German administration had shown themselves in different ways to be strategic threats to U.S. interests. Republican Mike Rogers, chairman of the House Intelligence Committee, has launched a similar defense.
National interest should naturally be an equally powerful driver of Sweden's relations with other countries. The goal should be a continual exchange of intelligence information with the United States — which benefits us — and our citizens should be free from indiscriminate surveillance.
However, the question is whether this is possible. The four English-speaking countries which, along with the United States, agreed to not monitor each other have a long tradition of political and cultural community. Sweden's relations with the United States can hardly be compared with those between the U.S. and the U.K., and it is still far from certain that the agreement between the U.S. and the four countries has been fully respected. Moreover, it is difficult to imagine that the United States would, entirely and in the long term, trust a country whose prime minister in the late 1960s would go on marches with the North Vietnamese ambassador and whose largest political party at the last election promised to let a post-communist party into office after winning the election.
Maybe it is all too clear, and so dreadful that the question is unsolvable for Swedes. American politicians will never be pressured by their constituents to stop monitoring Europeans; their own country's interests are all that matters. Swedish politicians can promise all they want that they will safeguard Swedish citizens' rights and interests in the international arena. However, the question remains, to what extent is that possible?
Sällan har jag känt mig så ensam och så europeisk som i fjol då jag tillsammans med några studiekamrater diskuterade Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska myndigheten NSA:s långtgående och massiva övervakning. Då hade Snowden nyligen avslöjat att mål som den tyska förbundskanslern Angela Merkels mobiltelefon, och EU:s representationskontor i New York övervakats av NSA. Att det skulle leda till en smärre diplomatisk kris var knappast någon högoddsare.
Kanske var det naivt av mig, men bland annat med tanke på att till och med Barack Obama uttalat sig kritiskt mot spionaget mot världsledare som Merkel nästan förväntade jag mig att det var en åsikt som skulle delas av de flesta amerikaner. Så fel jag fick. Runt bordet var jag nästan helt ensam om att tycka att USA:s spionage mot nära allierade är ett problem. Massövervakning av de egna medborgarna är fel, och tydligare regler behövs. Men utländska medborgare har inte samma rättigheter som de egna medborgarna – det nationella intresset måste gå först, var resonemanget.
Är det vi i Sverige och andra europeiska länder som är naiva, när vi upprörs över spionage från en av våra närmaste och viktigaste samarbetspartners i världen? Spionage länder emellan är ingenting ovanligt, och i många sammanhang förutsätter man helt enkelt att det sker. Åsikten att övervakning av utländska ledare och medborgare inte är ett problem när det nationella intresset främjas delas av många, framför allt i konservativa kretsar. Ett exempel: I en svavelosande ledartext gick konservativa Wall Street Journal(28/10/13) ut och försvarade NSA:s övervakning av Angela Merkel, med argumentet att tidigare högt uppsatta personer i den tyska administrationen på olika sätt visat sig utgöra strategiska hot mot amerikanska intressen. Republikanen Mike Rogers, ordförande för representanthusets kommitté för underrättelsefrågor, har gått ut i liknande försvar.
Det nationella intresset borde naturligtvis vara en lika stark drivkraft i Sveriges relationer med andra länder. Målet borde vara ett fortsatt utbyte av underrättelseinformation med USA – vilket gynnar oss – och att våra medborgare ska vara fria från urskillningslös övervakning.
Men frågan är om det är möjligt. De fyra engelskspråkiga länder som tillsammans med USA har kommit överens om att inte övervaka varandra har en lång tradition av politisk och kulturell gemenskap. Sveriges relationer med USA går knappast att jämföra med de mellan USA och Storbritannien, och det är fortfarande långt ifrån säkert att avtalet mellan USA och de fyra har respekterats fullt ut. Dessutom är det svårt att tänka sig att USA fullt ut och på lång sikt skulle lita på ett land vars statsminister i slutet av 1960-talet kunde gå i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör, och vars största politiska parti vid förra valet lovade att släppa in ett postkommunistiskt parti i regeringsställning vid valseger.
Kanske är det så enkelt och så illa att frågan är olöslig för svensk del. Amerikanska politiker kommer aldrig att pressas av sina väljare att sluta övervaka européer; det egna landets intressen är det enda som spelar roll. Svenska politiker kan lova hur mycket de vill att slå vakt om att svenska medborgares intressen och rättigheter skyddas i det internationella spelet. Men frågan är hur långt det är möjligt?
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
The to and fro of tariff impositions since the announcement of the falsely labelled 'reciprocal tariffs' on April 2 has created much churn in the markets.