Now, it is crucial for the entire world to understand how dysfunctional Washington has become and to take this development seriously. Nevertheless, the possibilities to influence have never been greater.
For a long time, the entire world has gazed upon the political game in Washington and found its premises amusing: the influence of the power struggles between the president and Congress, lobby groups and moneyed interests and complexity of fending off the autonomy of individual states with federal laws, which often leads to debacle and problems. However, they are not laughing anymore.
Because now, it is serious. It is time the world grasps how dysfunctional Washington has become reacts against the conditions that reign here, now far removed from those ideas on which the American system is built. It is no longer political theatre for entertainment — it is a farce that has started to become genuinely dangerous not only for America, but also for the rest of the world.
Going forward, measures are no longer about building long-term, sustainable, stable and sound strategies that safeguard even America's own security interests, conflict de-escalation or economic stability. Instead, it is all about short-term, populistic resolutions that can lead to re-election — for the individual — and placate extreme interests. Gone are the attempts to compromise and the balanced dialogues on the complexity of reality. Instead of informing voters of what is required in order to manage challenges and lead opinion-building, politicians become hostages to radical elements flush with money.
What matters for a congressman or senator is not listening to the reasoned debate that is presented, but instead, at every opportunity, to turn his gaze toward the camera and compete for attention, say something forceful that can be uploaded on Youtube or broadcast on CNN and score fast political points that will invite further financial support.
The outside world must take these developments seriously, as today, we have a situation where the U.S. possesses an unthreatened military capability, is in the grip of a noticeable weakening on the world’s political stage and has a domestic political system that is close to collapse. This combination is unfavorable for the development of domestic policy in the U.S. and, therefore, unfavorable for future (conflict) dynamics in the world. Therefore, we should note the situation with the seriousness it deserves, which should lead to U.S. friends and allies applying pressure on the administration to trust in knowledge, moderation and balance.
This is no hidden problem in Washington. Every single informed discussion here refers to and banters over the dysfunctionality up on Capitol Hill. Every week, I attend a variety of events at policy institutes, and virtually every seminar concludes with comments on how disturbing the trend is. Former Defense Secretary Robert Gates also describes in his book, "Duty," his frustration with Congress, and at John Kerry's last hearing, I was able to witness firsthand, the secretary of state’s distraught facial expression over the total inability of both his own party and some of the opponents to stick to factual arguments about the negotiations in Iran and discuss the issue as a whole.
When one follows the conversations going on in various policy institutes, and listens to the experienced and balanced reasoning that exists among these, and then attends various hearings in Congress, one can directly observe that oversimplified, "out there" arguments, often lacking all reason, have replaced the decent, nuanced conversations on various issues "down there in DC." Gone is the collected knowledge that experts lift up, and forth have come the narrow-minded and short-sighted special-interest arguments, which do not serve the public interest. No solution is in sight. Rather, the issue looks like it can only be made worse.
And the tea party movement’s forward march is not the reason for this. It is the development of a political structure and conditions, and above all, the Citizens United law from 2010, which resulted in politicians being able to accept almost unlimited amounts of money from individual contributors - "super PACs" - which has frustrated a sound political process. The duty of Congress is to balance the president's power, but today, it has become more important to undermine the president - even his own party members, if he is being difficult - delay resolutions and perfunctorily vote "against" rather than contribute to long-term solutions.
The black-and-white attitude found in Congress pushes even the administration in a direction it does not necessarily envision or choose for itself because the tone becomes entirely radicalized, and un-nuanced debates become universally applicable, spreading to the media and public alike. According to a few sources I have spoken with, many civil servants abandon their mandates because they feel it is "impossible" to work in a constructive manner.
Now, the world at large must not only realize that the dysfunctionality in Washington demands that we apply pressure to Washington on certain issues, since the decisions here concern us and can jeopardize our interests, but also that the opportunities for influence have never been greater because the U.S. is now dependent on a collaboration that steps outside the terms as defined by Washington. Level-headed forces need support – Congress needs international pressure to be applied in order to act on long-term public interests, which is in fact called for daily here in Washington, where many are perplexed as to where international political pressure is, and how long things will go on before anyone reacts.
Egna intressen tar över i USA-politiken
Nu gäller det för omvärlden att förstå hur dysfunktionellt Washington har blivit och att ta denna utveckling på allvar. Samtidigt har möjligheterna till inflytande aldrig varit större, skriver Frida Stranne, gästforskare i USA.
Dysfunktionaliteten uppe på Capitol Hill är nu något som varje enskild informerad diskussion här refererar till och raljerar över, skriver Frida Stranne.Dysfunktionaliteten uppe på Capitol Hill är nu något som varje enskild informerad diskussion här refererar till och raljerar över, skriver Frida Stranne. FOTO: PABLO MARTINEZ MONSIVAIS / AP
23 februari 2014 kl 09:05 , uppdaterad: 23 februari 2014 kl 12:34
BRÄNNPUNKT | AMERIKANSK POLITIK
Frida Stranne
Kongressens uppgift är att balansera presidentens makt men idag har det blivit viktigare att underminera presidenten.
Frida Stranne
Länge har omvärlden blickat mot det politiska spelet i Washington och roats av dess premisser och hur maktkampen mellan presidenten och kongressen, lobbygruppers och pengars inflytande och komplexiteten att parera delstaternas autonomi med federala lagar ofta leder till debacle och problem. Men numer fastnar skrattet i halsen.
Nu är det allvar och nu gäller det för omvärlden att förstå hur dysfunktionellt Washington har blivit och att man agerar mot de förutsättningar som kommit att gälla här och som kommit långt bort från de idéer som det amerikanska systemet bygger på. Det är inte längre en politisk pjäs att roas av – det är en fars som börjar bli verkligt farlig för såväl USA själv som för omvärlden.
Utspel härifrån handlar nämligen inte längre om att bygga långsiktigt hållbara, stabila och sunda strategier som säkerställer ens USA:s egna säkerhetsintressen, konfliktavspänning eller ekonomisk stabilitet. Istället handlar det om kortsiktiga populistiska beslut som kan leda till omval (för den enskilda) och blidka extrema intressen. Borta är försök till kompromisser och balanserade dialoger om verklighetens komplexitet. Istället för att tala om för väljarna vad som krävs för att hantera olika utmaningar och leda opinionsbildningen, blir man gisslan åt radikala element med mycket pengar.
Det viktiga för en kongressledamot eller en senator är inte längre att lyssna på de sakargument som presenteras utan att vid varje tillfälle i stället rikta blicken mot kameran och tävla om uppmärksamhet, säga något slagfärdigt som kan läggas upp på YouTube eller sändas på CNN och möjliggöra snabba politiska poänger som erbjuder ytterligare finansiellt stöd.
Omvärlden måste ta denna utveckling på allvar eftersom vi i dag har ett läge där USA besitter en ohotad militär förmåga, är inne i en kännbar försvagning på den världspolitiska scenen och har ett inrikespolitiskt system som nära på havererat. Den kombinationen är inte gynnsam för den inrikespolitiska utvecklingen i USA och därmed inte heller för den framtida (konflikt)dynamiken i världen. Situationen bör därför noteras med det allvar som krävs och leda till att USA-vänner och allierade sätter press på supermakten att förlita sig på kunskap, sans och balans och att man hjälper de många krafter som finns i DC som enträget försöker driva olika sakfrågor i en annan riktning än vad som artikuleras från framförallt kongressen och som även påverkar presidentadministrationers förmåga att driva konstruktiv politik.
I Washington DC är detta inget undanskymt problem. Dysfunktionaliteten uppe på Capitol Hill är nu något som varje enskild informerad diskussion här refererar till och raljerar över. Jag deltar varje vecka vid en mängd olika arrangemang och så gott som varje seminarium vid policyinstituten avslutas med kommentarer om hur oroande utvecklingen är. Tidigare försvarsministern Roberts Gates beskriver också i sin bok ”Duty” sin frustration över kongressen och vid senaste utfrågningen av John Kerry kunde jag på nära håll bevittna utrikesministerns förtvivlade ansiktsuttryck över den totala oförmåga man visade från både hans eget parti och bland motståndarna att förhålla sig till sakargument om förhandlingarna med Iran och resonera om innehållet och helheten.
När man följer de samtal som pågår i olika policyinstitut och lyssnar till de många erfarna och balanserade resonemang som finns bland dessa och sedan närvarar vid kongressens olika utfrågningar kan man direkt konstatera att de goda, nyanserade samtal i olika sakfrågor ”nere i DC”, har bytts ut mot onyanserade ”ute-i-det-blå” argument som ofta saknar allt vett. Borta är den samlade kunskap som experter lyfter upp och fram kommer särintressens inskränkta och kortsiktiga argument som inte tjänar allmänhetens intressen. Någon lösning är inte heller i sikte utan saken ser snarare ut att enbart förvärras.
Och det är inte tepartyrörelsens frammarsch som är orsaken till detta. Det är den politiska strukturens utveckling och villkor och framför allt den lag från 2010 (Citizens United) som medgav att politiker kan ta emot näst intill obegränsat med pengar från enskilda bidragsgivare (”super pacs”) som omintetgjort en sund politisk process. Kongressens uppgift är att balansera presidentens makt men idag har det blivit viktigare att underminera presidenten (också för egna partimedlemmar om han är obekväm), att förhala beslut och slentrianmässigt rösta ”mot” än att medverka till långsiktiga lösningar.
De svart-vita förhållningssätt som finns i kongressen pressar även administrationen i en riktning de inte nödvändigtvis själva valt eller vill se eftersom hela tonläget radikaliseras och onyanserade debatter blir allmängiltiga och sprider sig till media och medborgare. Enligt flera källor jag talat med lämnar i dag många tjänstemän sina uppdrag till följd av att det anses ”omöjligt” att arbeta på ett konstruktivt sätt.
Nu måste omvärlden inse att dysfunktionaliteten i Washington kräver att man sätter press på DC i sakfrågor eftersom beslut här berör oss och kan äventyra våra intressen. Men även att möjligheterna till inflytande aldrig varit större eftersom USA numer är beroende av samverkan som går utanför de av Washington definierade villkoren. Sansade krafter behöver stöd – kongressen behöver omvärldens tryck om att agera utifrån långsiktiga allmänintressen och faktum är att varje dag efterfrågas detta här i DC där många är undrande till var det politiska trycket från omvärlden är och hur långt det ska få gå utan att man reagerar.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
The economic liberalism that the world took for granted has given way to the White House’s attempt to gain sectarian control over institutions, as well as government intervention into private companies,