In the beginning of summer, the "War on Terror” was over. Our generation's great wars in Afghanistan and Iraq would soon be a memory. American foreign policy would take an entirely new direction, explained the president. Now, the U.S. is bombing not only Iraq again, but also Syria, without having presented any strategy on how long it will continue or what will happen afterwards. For many Americans, it feels like 2003, though even more confusing.
Misgivings are slowly beginning to rise in the United States: Is this really a good idea?
No one disputes that the Islamic State and their fantasy of a caliphate should be stopped. But are they really a direct threat to the United States, and it is reasonable to try to single-handedly bomb them away? Even if the Islamic State disappears, Iraq and Syria will remain as divided as before, and the United States would rather not spend the next few years trying to create completely new, Western democracies there according to a model acknowledged as unsuccessful.
Bush believed that the United States could get involved in the world, and Obama thought the opposite and tried to reduce the American footprint and withdraw. Neither turned out to be so successful. Now, Obama has adopted a completely new line and launched his own war, while the rest of the world wonders if it really can be legal to bomb Syria without the government’s permission, or if, quite simply, yet another dictator is to be deposed.
It is difficult to get other countries to agree to fight terrorism across borders. If you start in Libya and go east on the map all the way to Pakistan in Southeast Asia, there are eight countries in a row where the United States has gotten involved resisting the Islamists. And how has it gone? Libya, where even Sweden commended itself on making a contribution, is now a completely broken state that is so chaotic that few understand who is at war with whom. And the rest are not exactly stable.
At present there are 1,600 American soldiers in Iraq, and Obama has solemnly promised that there will not be a ground war. However, his own military commanders are already openly saying it may be necessary. And so American soldiers would be back for the third time since 2003 with the nightmarish task of retaking Mosul, one block at a time. Previously, the president's hallmark had been the opposite — a clinical drone war. However, the myth of the easy war — where one bombs a little bit and then the rest fixes itself — has become increasingly difficult to sell.
In the latest polls more than a third of Americans say that they think Obama seems to be doing a good job with foreign policy, which is not much better than Bush when he was least popular. In Europe, France is the loudest cheerleader, but it is yet unclear what the other allies’ position is on participation.
The internal political row, however, has begun to simmer in Washington, where Congress is divided over sending open support in varying forms to rebels in Syria and trying to get a handle on the “new” old ambition of trying to "root out" terrorism, and what the price will really be this time.
I början av sommaren var “kriget mot terrorismen” över. Vår generations stora krig i Afghanistan och Irak, skulle snart vara ett minne blott. Amerikansk utrikespolitik skulle ta en helt ny inriktning, förklarade presidenten. Nu bombar USA inte bara Irak igen, utan även Syrien, utan att ha lagt fram någon strategi för hur länge det ska pågå eller vad som ska hända efteråt. För många amerikaner känns det som 2003, fast ännu mer förvirrande.
Eftertankens kranka blekhet börjar sakta infinna sig i USA: Är det här verkligen en så bra idé?
Ingen ifrågasätter att Islamiska staten och deras fantasi om ett kalifat bör hindras. Men utgör de verkligen ett direkt hot mot USA, och är det rimligt att på egen hand försöka bomba bort dem? Även om IS försvinner är Irak och Syrien lika splittrat som tidigare, och USA vill helst inte ägna de närmaste åren åt att försöka skapa helt nya, västerländska demokratier där enligt erkänt misslyckad modell.
Bush tyckte att USA kunde involvera sig i hela världen, och Obama tyckte tvärtom och försökte minska det amerikanska avtrycket och dra sig tillbaka. Ingendera visade sig vara så lyckat. Nu har Obama antagit en helt ny linje, och dragit igång sitt eget krig, där resten av världen funderar över om det verkligen kan vara lagligt att bomba i Syrien utan regeringens tillåtelse, eller om det helt enkelt är ännu en diktator som ska avsättas.
Att bara bekämpa terrorism över gränser är svårt att få med andra länder på. Om man börjar i Libyen och vandrar österut på kartan ända till Pakistan i Sydostasien, ligger det åtta länder i rad där USA har involverat sig för att stå emot islamister. Och hur har det gått? Libyen, där även Sverige berömde sig med att göra en insats, är numera en helt trasig stat som är så kaotisk att få begriper vem som krigar mot vem. Resten är inte direkt stabila.
Just nu finns 1600 amerikanska soldater i Irak, och Obama har dyrt och heligt lovat att det inte ska bli ett markkrig. Men hans egna militära befälhavare talar redan öppet om att det kanske blir nödvändigt. Och då är amerikanska soldater tillbaka för tredje gången sedan 2003 med den mardrömslika uppgiften att ta tillbaka Mosul, ett kvarter i taget. Presidentens signum har ju varit motsatsen - ett kliniskt drönarkrig. Men myten om det enkla kriget – där man bombar lite och sen fixar sig resten – har blivit alltmer svår att sälja.
I de senaste mätningarna säger en dryg tredjedel av amerikanerna att de tycker att Obama verkar göra ett bra jobb med utrikespolitiken, vilket inte är mycket bättre än Bush när han var som minst populär. Från europeiskt håll är Frankrike de största påhejarna, men det är ännu ganska oklart hur andra allierade ställer sig till att delta.
Men det inrikespolitiska bråket har börjat puttra i Washington, där kongressen är delad inför att skicka öppet stöd till rebeller i Syrien av varierande slag och försöker få grepp om den nygamla ambitionen att försöka “utrota” terrorism och vad priset för det egentligen får bli den här gången.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.