There are individuals who, with persuasion and charisma, can shape the world. Barack Obama is not one of them. When he tried to explain why an attack against Syria was necessary, popular resistance increased. Having made his name as a fantastic orator during his 2008 campaign, he has, as president, shown his inability to persuade outside his own ranks. He is also sending mixed messages about Syria, as his speech to the nation on Tuesday. He took great pains to first defend an attack against Syria and then devoted just as much energy to backing away from such an attack. Now he shall instead prevail upon Assad to relinquish his chemical weapons. The irresolution with which the Obama administration has handled the Syria crisis in the past weeks is disquieting. Being a friend to America is rather trying at the moment.
Yet Obama’s rhetorical pirouetting is adroit in comparison to Secretary of State John Kerry’s dodging antics. Kerry will now not only be remembered as the loser of the presidential election, but also by the blunder which during a press conference improvised a new solution for the Syrian conflict: If Bashar al-Assad handed over the chemical weapons he could avoid an attack, Kerry reeled out and lifted his hands just as one does when they are guessing. A straw at which Putin and Assad immediately clutched.
Obama is undecided and is only capable of persuading his own ranks, but Kerry seems to suffer from some sort of verbal incontinence. He bombarded the Senate with reasons for a missile strike, which weakened the argument, and with his gaffe, he has, in a twinkling, strengthened Assad’s position. One should not be fooled by the White House, now in a kind of damage limitation mode, trying to pretend that it was all planned from the beginning. Nor that the threat of military force, which Kerry called the “unbelievably small” attack, achieved anything.
A tragic consequence of all this is that Putin appears as the victor due to the Obama administration’s vacillation. In an opinion piece in The New York Times on 9/11, he tries to sell himself as a defender of stability and international law and as a counterbalance to an America which, he thinks, relies on its own might. However, this should not convince anyone.
One ought to remember the Georgian conflict in 2008, when Russia occupied South Ossetia and Abkhazia, two regions in Georgia, only to later recognize them as sovereign states. Before this, they had passed out Russian passports in the regions, with the threat of defending Russian citizens even outside Russia’s borders — a warning signal even to the Baltic states. National sovereignty is respected when it suits Russia. Power politics and military armament is what counts to Putin. Anything else is just window dressing.
“War of words” has received a new meaning with Obama and Kerry: They have devoted weeks to publicly justifying a war that they themselves do not believe in. They have quite simply talked the war to death before it even had the chance to break out. As a result of all the wavering, Putin has succeeded in making himself indispensable to the process of Assad surrendering his chemical weapons — a process that, apparently, will drag on. However, the war of words, the new kind, is likely to continue.
Det finns individer som med sin övertygelse och karisma kan forma världen. Barack Obama är inte en av dem. När han försökte förklara varför en attack mot Syrien var nödvändig ökade det folkliga motståndet. Efter att ha gjort sig känd som en fantastisk retoriker under sin kampanj 2008, har han som president visat sig oförmögen att övertyga andra än de egna leden. Om Syrien ger han dessutom dubbla budskap, som i talet till nationen i tisdags. Där ägnade han mycken möda åt att först försvara en attack mot Syrien, för att sedan ägna lika mycket möda åt att backa från en sådan attack. Nu ska han i stället förmå Assad att lämna ifrån sig kemvapnen. Den vankelmodighet som Obama-administrationen hanterat Syrienkrisen med de senaste veckorna är oroande. Att vara Amerikavän innebär en prövning för tillfället.
Obamas retoriska piruetter är ändå smidiga ut i jämförelse med utrikesminister John Kerrys krumbukter. Kerry kommer nu inte bara att bli ihågkommen som förloraren i presidentvalet 2004, utan dessutom genom den groda som under en presskonferens improviserade fram en ny väg i Syrienkonflikten: Om Bashar al-Assad lämnade över de kemiska vapnen skulle han slippa en attack, hasplade Kerry ur sig och slog ut med händerna, så som man gör när man höftar. Ett halmstrå som Putin och Assad direkt greppade.
Obama är obeslutsam och förmår bara övertyga de egna leden, men Kerry verkar lida av något slags retorisk inkontinens. I senaten pepprade han med anledningar för en bombning, vilket försvagade argumentationen. Och med sin groda har han i en handvändning förstärkt Assads position. Att Vita huset nu i ett slags skademinimering försöker låtsas som att allt var planerat från början bör man inte låta sig luras av. Inte heller att hotet om militärt våld, vad Kerry kallade den ”osannolikt lilla” attacken, åstadkom något.
En tråkig konsekvens av det hela är att Putin framstår som en vinnare, på grund av Obama-administrationens villrådighet. I en debattartikel i New York Times (9/11) försöker han sälja in sig själv som försvarare av stabilitet och folkrätt, och som motvikt till ett USA som han menar förlitar sig på kraft. Det borde inte övertyga någon dock.
Man bör minnas Georgienkonflikten 2008, då Ryssland ockuperade Sydossetien och Abchazien, som är två regioner i Georgien, för att sedan erkänna dem som suveräna stater. Innan dess hade de delat ut ryska pass i regionerna, med hot om att försvara ryska medborgare även utanför Rysslands gränser. En varningssignal även till Baltikum. Länders suveränitet respekteras när det gynnar Ryssland. Maktpolitik och militär upprustning är det som gäller för Putin. Allt annat är blå dunster.
Ordkrig har fått en ny innebörd med Obama och Kerry: De har ägnat veckor åt att offentligt motivera ett krig de själva inte verkar tro på. De har helt enkelt pratat ihjäl kriget innan det ens hann bryta ut. På grund av alla turer har Putin lyckats göra sig oumbärlig för processen att Assad ska lämna över kemvapnen. Något som dessutom lär dra ut på tiden. Men ordkriget, den nya sortens, lär fortsätta.
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
It is doubtful that the Trump administration faces a greater danger than that of dealing with the Jeffrey Epstein files, because this is a danger that grew from within.