Anyone who has ever lived in a student dorm knows that that it is easy to contribute as little as possible to the community. In the end, some poor soul who has had enough has to clean up after everybody else.
In Europe we rely on American taxpayers to continue to finance our security while we shrink our own defenses. Sweden is not alone in its inability to keep its own doorstep clean. The idea that we are still looking at territorial defense strikes many people as anachronistic and offensive. “But unfortunately it is the case,” said Edward Lucas, The Economist’s international editor, at Monday’s conference on security around the Nordic-Baltic region organized by think tank Stockholm Free World Forum. He went on to state that naiveté is widespread and there is an unwillingness to believe in the reality of a threat. The reasoning is that there is no need for hard security in Europe, thus defense budgets are absurdly low and we expect the U.S. to be prepared to start World War III on our behalf.
However, America’s attention is shifting away from Europe and toward the Pacific Ocean. This means that Sweden and Europe must begin to take responsibility for their own security. At the same conference, Latvian Defense Minister Artis Pabriks opined that never have unarmed, rich countries been able to survive for very long beside authoritarian and militarized countries. At some point the balance of power changes. Do we wait for the challenge without being prepared for it?
Sweden's policy of neutrality and very limited military capability is a threat to stability in the Baltic region, believes Major General Karlis Neretnieks, member of the Royal Swedish Academy of War Sciences. It is so true that it hurts a little. In Sweden we are used to conflict as something that afflicts others. This is why Sweden has acquired expensive operational defenses: Humanitarian interventions and efforts that in Afghanistan were commendable. However, our country is still within the Nordic sphere, not in the world of ideas. Last Easter, when Russian planes practiced military exercises against a Swedish target, it was a brusque reminder that dreams of world peace have led us to lose touch with reality. It's time to stop soaring among the clouds and set our feet down on Swedish soil again.
Russia is not only becoming armed but also increasing repression internally. The exaggerated punishment of feminist group Pussy Riot is only one example. More political prisoners currently sit in the nation’s prisons than in the decades that have passed since Gorbachev opened the Gulag camps. Homosexuals are assaulted and the most basic freedoms are threatened; even if Russia calls itself a democracy, it is an authoritarian regime. The country is governed by men with a background in the security services, and their paranoid world view characterizes the state’s approach to both its own people and the outside world. Mass media pumps out anti-Western propaganda and those working for human rights are officially designated "foreign agents" and traitors. This is the current situation.
A recurring theme at the Stockholm Free World Forum conference, which also arises when talking to diplomats who negotiate with Russia, is that the country's leaders only understand power politics. Any concession or compromise is seen as a sign of weakness.
No, Russia is not likely to invade either the Baltic or Nordic countries, but this is not the only way that military force can be used. Those who lack military capacity will be considered insignificant and bullied, and thus lose diplomatic influence. As the Latvian Defense Minister Artis Pabriks said about Russia's soft power, “You don’t notice that you lose your freedom, piece by piece, inch by inch. It’s not in one day. You simply lose it and you wake up in the morning and you are not free anymore again."
Sverige ligger inte i idévärlden
29 maj 2013 kl 01:26 , uppdaterad: 29 maj 2013 kl 12:00
Den som har bott i studentkorridor vet att det lätt blir så att man bidrar så lite som möjligt till det gemensamma. Till slut är det någon stackare som får nog och städar upp efter alla andra.
I Europa förlitar vi oss på att amerikanska skattebetalare fortsätter att finansiera vår säkerhet, medan vi krymper våra egna försvar. Sverige är inte ensamt om att inte längre orka hålla rent framför sin egen dörr. ”Många ser tanken att man fortfarande behöver ett territoriellt försvar som anakronistisk och motbjudande. Men tyvärr behövs det”, sade Edward Lucas, tidningen The Economists internationella redaktör, på måndagens konferens om säkerhet runt den nordisk-baltiska regionen som tankesmedjan Frivärld anordnade. ”Naiviteten är utbredd och det finns en ovilja att tro på ett verkligt hot. Det behövs ingen hård säkerhet i Europa, är resonemanget, försvarsanslagen är orimligt låga och i stället förväntar man sig att USA ska vara beredda att starta tredje världskriget för vår skull.”
Men USA:s uppmärksamhet skiftar just nu bort från Europa, och mot Stilla havet. Det betyder att Sverige och Europa måste börja ta ansvar för sin egen säkerhet. Som Lettlands försvarsminister Artis Pabriks sade på Frivärlds konferens: ”Aldrig någonsin har avväpnade och rika länder kunnat fortleva särskilt länge intill auktoritära och militariserade länder. Vid någon punkt ändras maktbalansen. Vill vi vänta på den utmaningen utan att vara förberedda på den?”
Sveriges neutralitetspolitik och mycket begränsade militära förmåga är ett hot mot stabiliteten i den baltiska regionen, sade Karlis Neretnieks, generalmajor och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Och det är så sant att det gör lite ont. I Sverige har vi vant oss vid att konflikter är något som drabbar andra. Därför har Sverige skaffat ett dyrt insatsförsvar. Humanitära interventioner och insatser som den i Afghanistan är berömvärda. Men vårt land ligger fortfarande i Norden, inte i idévärlden. När ryska plan under påskhelgen övade mot svenska mål var det en brysk påminnelse om att drömmarna om världsfred har fått oss att tappa kontakten med verkligheten. Det är dags att sluta sväva bland molnen och sätta ned fötterna på den svenska jorden igen.
Ryssland rustar inte bara upp utan skärper också repressionen internt. De uppskruvade straffen mot feministiska Pussy Riot är bara ett exempel på detta. Just nu sitter fler politiska fångar i landets fängelser än under de decennier som gått sedan Gorbatjov öppnade Gulag-lägren. Homosexuella misshandlas, de mest basala friheter hotas och även om Ryssland kallar sig för en demokrati är det en auktoritär regim. Landet styrs av män med bakgrund i säkerhetstjänsten och deras paranoida världsbild präglar statsapparatens syn på både den egna befolkningen och omvärlden. Antivästlig propaganda pumpas ut i de statliga medierna och de som arbetar för mänskliga rättigheter benämns officiellt som ”utländska agenter” och landsförrädare. Så ser läget ut.
Återkommande på Frivärlds konferens, vilket också gäller när man pratar med diplomater som förhandlar med Ryssland, är att landets ledare bara förstår maktpolitik. Varje eftergift eller kompromiss ses som ett tecken på svaghet.
Nej, Ryssland kommer troligen inte invadera vare sig Baltikum eller Norden, men det är inte bara så militär makt används. Den som saknar militär kapacitet kommer att betraktas som obetydlig och mobbas, och därmed också förlora diplomatiskt inflytande. Som Lettlands försvarsminister Artis Pabriks sade: ”Rysslands mjuka makt leder till att du inte märker hur du förlorar din frihet bit för bit, centimeter för centimeter. En dag vaknar du och är inte längre fri.”
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
[T]he U.S. led postwar order is unravelling. In its place, a contest for influence and legitimacy is gathering pace, with China eager to fill the vacuum.