Discover What the World Thinks of U.S.

Trump Can Benefit from Playing the Man Card

It is fully possible that this is a winning strategy.

<--

Genom att betona att feminismen har gått för långt kan Donald Trump öka sitt stöd bland konservativa män, och även andra väljare som inte sympatiserar med feminismen. Det är fullt möjligt att denna strategi är vinnande, skriver statsvetaren Björn Ottosson.

DEBATT | USA-VALET

Allt talar för att kön kommer att spela en historiskt stor roll i höstens presidentval. Donald Trump deklarerade nyligen att Hillary Clinton förmodligen inte ens skulle vinna fem procent av väljare om hon vore en man. Hennes enda kort är kvinnokortet och hon spelar det inte ens bra, menar han. Under valkampanjen har Trump levererat kaskader av sexistiska attacker. De flesta riktade mot Hillary, men definitivt inte alla. Trump menar att Hillary inte bara är okvalificerad, utan även att hennes hysteriska röst ger honom huvudvärk. Även om Trump själv påstår att kvinnor älskar honom, så har drygt 70 procent av dem en negativ inställning till hans kandidatur.

Könsglappet lyfts ofta fram som ett av de viktigaste hindren för Trump. Inte minst då fler kvinnor än män röstat i presidentvalet ända sedan 1964 och sedan 1980 föredragit det demokratiska alternativet före det republikanska. Varför fortsätter då Trump med denna typ av utspel? Är han bara en bufflig mansgris som inte kan hålla sig, eller är det snarare så att det finns en strategi bakom dem. Sanningen är förmodligen både och. Trumps politiska instinkt är formidabel och även om han ger ett ocensurerat och spontant intryck, så ligger en hel del planering bakom hans offentliga person. Kom ihåg att Trump är en man som sex dagar efter Mitt Romneys förlust 2012 ansökte om att upphovsrättsskydda sin slogan "Make America Great Again".

Män föredrar republikanerna i högre utsträckning än kvinnor och ett sätt att förstå Trumps utspel är helt enkelt att han spelar manskortet. Nyligen utförde statsvetaren Dan Cassino ett experiment på väljare i New Jersey. Hälften av de svarande tillfrågades om vem i hushållet som tjänade mest innan de tillfrågades om vilken av presidentkandidaterna de föredrog, Trump eller Clinton. Denna andra hälften tillfrågades om vem hade högts inkomst i hushållet efter de frågats om de två kandidaterna. Resultatet var slående. Män som inte betingats av frågan om hushållets inkomst föredrog Hillary Clinton över Trump med siffrorna 49 procent mot 33. Men de som betingats med frågan och således påmints om förändringen av den traditionella könsmaktsordningen föredrog Trump över Hillary med siffrorna 50 procent mot 42. Att denna förskjutning med 24 procentenheter till stor del handlar om kön bekräftas av att när Trump ställdes mot Sanders på samma sätt var skillnaden bara en procentenhet.

Stödet för Clinton ökade med 12 procentenheter bland kvinnor som betingats med inkomstfrågan innan de fick välja mellan Clinton och Trump. Att påminna om könsmaktsordningen ökar således stödet för Clinton bland kvinnor. Men experimentet antyder att denna påminnelse har en betydligt starkare påverkan på män än kvinnor. Att ta upp frågan om skillnaden i inkomst mellan könen ledde till en förlust med 8 procentenheter för Clinton. Det är en liten och begränsad studie, men den visar på att könsglappet slår åt båda hållen. Och detta är något som Trump tidigt verkar ha sniffat sig till.

Genom att spela manskortet och appellera till män som känner sig hotade av förändringar i könsmaktsordningen har Trump mycket att vinna. Frågor om kön har en tendens att polarisera män. Generellt gör de progressiva män mer progressiva och konservativa mer konservativa. Genom att emfatiskt betona att feminismen har gått för långt kan han öka sitt stöd bland konservativa och evangelikala män, vinna över icke-vita män, samt äldre kvinnor som inte sympatiserar med feminismen. Visst leder detta till en förlust bland kvinnor och progressiva män, men sammanlagt är det fullt möjligt att denna strategi är vinnande. Hans utspel kan således vara kalkylerade och när Trump pratar om att män knappt vågar tala med kvinnor längre låter han mycket lik en mansrättsaktivist vilka i regel betraktar män som det förtryckta könet.

Att ge sig på Hillary Clinton för att hon är kvinna ligger även helt i linje med den republikanske strategen Karl Roves filosofi. Rove, främst känd som George W Bushs valstrateg, menar att man inte ska attackera sin motståndares svagheter, utan dennes styrka. Det mest kända exemplet på detta är hur John Kerry attackerades i valet 2004. Med drygt 140000 soldater i Irak och 20000 i Afghanistan handlade valet i huvudsak om vem som var mest lämpad att vara landets befälhavare. Kerry var en flerfaldigt dekorerad Vietnamveteran, men efter en intensiv kampanj hade hans tjänstgöring ifrågasatts till den grad att den knappast var någon fördel för honom på valdagen.

Det går inte att sticka under stol med att Clintons kön är en av hennes största styrkor. Hon har många svagheter och under de senaste 25 åren har hon varit intrasslad i den ena kontroversen efter den andra. Men hon kan bli landets första kvinnliga president och ju närmare valet vi kommer, desto mer kännbart kan detta historiska faktum bli för många väljare. Trumps senaste attacker i vilka han håller Hillary ansvarig som en möjliggörare för Bill Clintons otaliga sexuella eskapader och övertramp kan förstås i ljuset av denna filosofi – genom att försvara Bill har hon svikit sin roll som kvinna.

Könsglappet mellan partierna är dessutom tydligt kopplat till ras. Sedan 1972 har endast en demokrat tydligt vunnit fler vita kvinnor än sin republikanske motståndare – Bill Clinton 1996. Glappet består i huvudsak av att kvinnor i minoritetsgrupper i överväldigande majoritet röstar på demokraterna. Obama förlorade exempelvis de vita kvinnorna med 7 procentenheter 2008 och hela 14 procentenheter fyra år senare. Att Trump kommer att prestera dåligt bland kvinnor i minoritetsgrupper är nästintill givet. En nyckelfråga är hur han kommer att prestera bland vita kvinnor. Å ena sidan skrämmer hans sexistiska utspel bort många kvinnor, men Trump har visat sig skicklig på att nå just vita väljare med andra kort han har i sin lek.

Detta val är redan mer vulgärt än något i val mannaminne och Trump är inte ensamt skyldig till detta. Trump utsätts för lyteskomik och sexistiska attacker från alla håll och Clinton och hennes ombud har stått för några riktiga lågvattenmärken, som när forna utrikesministern Madeleine Albright på ett kampanjmöte påminde om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra eller då feministikonen Gloria Steinem levererade själva ordboksdefinitionen av slut-shaming, då hon förklarade att alla unga flickor som flockats runt Bernie Sanders bara gjorde det för träffa att pojkar. Illavarslande för Clinton är att både Albright och Steinem utsattes för sådana drev att de tvingades pudla.

Dessa två episoder indikerar att fler än Trump anser att feminister har en tendens att gå för långt. Trump kommer dock inte att be om ursäkt för sina utspel. Stämmer denna analys är fler sexistiska attacker från honom att vänta.

Björn Ottosson

doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, har sedan 2004 forskat på heltid om amerikansk utrikespolitik.







Leave a comment