After months of deliberations with Barack Obama at the White House, the usually anxious expression of Prime Minister Reinfeldt was blown away. When the Swedish press (even they being exhilarated to get so close to the superstar of politics) were allowed in after an unusually long meeting in the Oval Office, the PM could be seen beaming like the sun.
Foreign Minister Carl Bildt, who also sat in on the meeting, maintained his calm. Behind the press melee, which jostled around Obama and Reinfeldt, Bildt looked on from a distance.
The meeting was dominated by the climate and Afghanistan, two issues where the Americans have a problem deciding on which foot to stand. Certainly Obama says he would like America to markedly reduce its emissions, but because the Senate isn’t in agreement on the issue he’ll be going to Copenhagen without an actual concrete mandate. And without any clear message from the U.S., there won’t be any binding global agreement.
In Afghanistan, the generals demand at least a further 40,000 soldiers on the ground, but it’s not clear if Obama will meet their demands - particularly after the cheating farce of the Karzai presidential election. Supporting a corrupt regime and at the same time strengthening their own military presence gives the Americans an unpleasant reminder of the Vietnam War.
The military and political challenges for President Obama (or Barack, as Reinfeldt calls him) are hardly smaller than when he won the election a year ago. Besides, on home ground, the healthcare reform issue is far from being resolved. The economy looks to be brightening a tad, but a historically large amount of Americans are still unemployed.
After a year he’s managed to strengthen his own cards, but by patting the back of his friend, Fredrik, he’s given the latter a trump card before the Swedish elections.
Barack: Fredriks nya bästis.
Publicerat 2009-11-04 00:05
WASHINGTON. Signerat – Rikard Westerberg.
Efter måndagens överläggningar med president Obama i Vita huset var statsminister Reinfeldts vanligtvis bekymmersamma uppsyn som bortblåst. När den svenska pressen, även den uppspelt över att få komma så nära politikens superkändis, släpptes in efter ett osedvanligt långt möte i Ovala rummet sken statsministern som en sol.
Utrikesminister Carl Bildt, som också suttit med vid mötet, behöll däremot lugnet. Bakom pressuppbådet som trängdes kring Obama och Reinfeldt betraktade Bildt det hela på distans.
Mötet dominerades av klimatet och Afghanistan, två frågor där amerikanerna har svårt att bestämma sig för vilken fot de ska stå på. Visserligen säger Obama att han vill att USA markant ska reducera sina utsläpp men så länge som senaten inte enats i frågan åker han till Köpenhamn utan något egentligt förhandlingsmandat. Och utan ett tydligt besked från USA blir det inget bindande globalt avtal.
I Afghanistan kräver generalerna ytterligare minst 40.000 soldater på marken men det är oklart om Obama kommer att gå dem till mötes – särskilt efter farsen med den valfuskande presidenten Karzai. Att stödja en korrupt regim och samtidigt förstärka den egna militära närvaron ger får många amerikaner en obehaglig påminnelse av Vietnamkriget.
De militära och politiska utmaningarna för president Obama (eller Barack, som Reinfeldt kallar honom) är knappast mindre än då han vann valet för ett år sedan. På hemmaplan är dessutom sjukförsäkringsfrågan långt ifrån löst. Ekonomin ser ut att ljusna något ut men historiskt många amerikaner är alltjämt arbetslösa.
Efter ett år har han inte lyckats stärka sina egna kort. Men genom att dunka rygg med kompisen Fredrik har han i alla fall gett denne trumf på hand inför den svenska valrörelsen.
Rikard Westerberg
rikard.westerberg@dn.se
This post appeared on the front page as a direct link to the original article with the above link
.
The economic liberalism that the world took for granted has given way to the White House’s attempt to gain sectarian control over institutions, as well as government intervention into private companies,
The economic liberalism that the world took for granted has given way to the White House’s attempt to gain sectarian control over institutions, as well as government intervention into private companies,